söndag 13 november 2011

Yrkesrelationer

Alla är vi beroende av väl fungerande relationer i våra yrken. Det är relationer till styrelsen, chefen, arbetskamrater, frivilliga och kunder (församlingsbor). Jag frågar mig; Varför har vi yrkesrelationer? Vad innebär de? Vad ska de innehålla? Hur definierar vi dem?

I kyrkan är en av våra viktigaste uppgifter att skapa och vidmakthålla goda relationer. Det är för oss ett sätt, att fullgöra vårt uppdrag att bygga församling. Relationer är en "arbetsmetod" och ett "verktyg" för att uppnå ett högre syfte. Syftet måste, som jag ser det, stå över relationen.

Som kyrkoherde arbetar jag dagligen med att etablera och "sköta" mina yrkesmässiga relationer. Jag förväntar mig inte att mina yrkesrelationer ska ersätta mina privata relationer och jag tror inte att de ska tillfredsställa några av mina personliga och privata behov.

I mina yrkesrelationer vill jag vara professionell, (kompetent, empatisk, respektfull och lyhörd). Jag önskar att de jag arbetar med, och för, känner sig sedda, bekräftade, tagna på allvar, trevligt bemötta, väl omhändertagna och att de är nöjda med det jag yrkesmässigt givit dem. För att de ska vara nöjda, så måste jag vara både personlig och engagerad i mötet med dem.

Samtidigt som våra yrkesrelationer är viktiga och glädjefyllda, så kan de vara oerhört förödande. Vad händer om jag inte kan eller vill leva upp till de förväntningar jag möter? Vad händer om någon använder yrkesrelationer för att tillfredsställa privata och personliga behov? Vad händer om mina yrkesrelationer hindrar mig från att utföra mitt jobb på ett bra sätt?

När vi pratar om professionella och yrkesmässiga relationer så tror jag att vi förväntar oss olika saker av olika yrkesutövare. Jag har inte samma förväntningar på rörmokaren, som jag har på min tandläkare eller personliga banktjänsteman. Jag tror inte heller att förväntningarna är de samma på en präst, som de är på en chaufför eller en frisör.

Hur ska jag, på en och samma gång, vara engagerad och distanserad? Hur ska jag få förtroendevalda/anställda/frivilliga/församlingsbor, att känna sig sedda och bekräftade, utan att de tror att vi har en relation utöver en yrkesrelation? Hur ska jag kunna vara personlig, utan att någon tror att vi är kompisar?

Precis som i alla andra relationer, så tror jag att man i sina yrkesrelationer måste vara öppen och ärlig. Det är viktigt att man är överens om vad relationen innebär och vad man har rätt att förvänta sig av den. Lika viktigt är det att man inser vad syftet med relationen är, och varför man har den. Precis som i alla relationer, är känslor en självklar del av yrkesmässiga relationer, men ingen kan förvänta sig eller kräva, att det ska vara särskilda känslor i en yrkesrelation.

Jag gör mitt bästa för att ha en bra relation med dem jag möter yrkesmässigt. Det underlättar för oss alla att fullgöra vårt uppdrag och lösa våra uppgifter. I det ögonblick en relation påverkar vårt arbete negativt eller hindrar oss från att utföra jobbet på bästa sätt, då måste man ta konsekvenserna av det. Då är det inte längre en god yrkesrelation, utan något annat.

2 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte14 november 2011 08:18

    Professionalism i yrket är oerhört viktigt, liksom empati i stället för sympati i människovårdande yrken, annars går man sönder. Tyvärr förväxlas dock ibland professionalism med att inte behöva visa känslor, vilket leder helt fel och ofta visas upp i reaktioner av myndighetspersoner när folk kommit i kläm.
    Sedan blir det också svårt om man har gjort sitt hobby, sitt största intresse till sitt jobb, då kan det vara svårt att dra gränser och kan ställa till med problem i yrken som man valt för att man har känt ett "kall", vilket ju ofta stämmer med prästyrket. Just för att kunna leva upp till kallet måste man lara av att ibland gå på distans. Där tycker jag att Dina melodikryssinlägg är ett lysande positivt exempel just för detta, att släppa loss utanför sitt yrke!

    SvaraRadera
  2. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Distinktionen mellan empati och sympati, kan aldrig betonas tillräckligt mycket.

    Jag tror att känslor är nödvändiga i alla yrken. Att vara neutral och känslokall är inte bra för någon. Våra känslor är ofta grunden till de stunder då vi ger det där lilla extra.

    Att arbeta med ett kall, där hela ens liv är involverat kan skapa problem om man inte hittar sina andningshål och brunnar för påfyllning. För mig fungerar melodikrysset, men jag har även golfen, fjällvandring, fiske, camping med mera.

    Hälsningar

    Krister

    SvaraRadera