måndag 9 juli 2012

Skriftligt och talat språk

Den senaste dagarna har jag roat mig med att läsa "kyrkliga" bloggar och kommentarerna på dem. Det är väldigt givande att se hur någon skriver om ett ämne eller en sak som är viktig för dem, och hur det tas emot av läsarna genom deras reaktioner i kommentarfälten.

Språket i de skrivna kommentarerna är så långt från det talade språket i kyrkan, man kan komma. Kanske beror skillnaden på att vi i en kommentar på en blogg, kan vara anonyma eller skriva under pseudonym?

I kyrkans talade språk säger människor ofta, "tänker jag", när de egentligen menar att de har en åsikt i frågan och en bestämd uppfattning om något. Kanske låter det mindre auktoritär och öppnare att säga att man tänker något? Det inbjuder liksom till fortsatt samtal. I skriftliga kommentarerna uttalar man sig betydligt mer bestämt och övertygat. Det finns inte samma öppning för en fortsättning på debatten.

Till vardags säger människor "så känner jag", när de menar att, det här vill jag, det är min innersta önskan. Även det öppnar för ett tillmötesgående. I skriven text är man betydligt mer bestämd om sin vilja eller önskan. Man skriver mer i klartext.

I det talade språket använder man generellt sätt, ett mjukare och mer diffust sätt att uttrycka sig. Man säger "man" när man menar "jag", man "tänker" och "känner", i stället för att tycka och vilja.

Jag vet inte vilket av de två alternativen som är bäst. Kanske ska vi använda det bästa av de två språken?

Jag skulle önska att vi vågade vara lika raka och tydliga i vårt talade språk, som vi är i det skrivna. Självklart önskar jag inte att vi ska vara hårda och otrevliga mot varandra, men det är betydligt enklare att kommunicera med varandra om vi säger vad vi menar, tycker, tänker, vill och önskar.

Precis lika mycket önskar jag att man i det skrivna språket, skiljer på sak och person. Det du inte kan säga till någon, öga mot öga, ska du inte heller skriva om honom/henne.

8 kommentarer:

  1. Väl talat/ skrivet Krister!

    SvaraRadera
  2. TACK!

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  3. Jag har aldrig tänkt på skillnaderna man gör, men håller med dig att man "håller tillbaka" i det talade språket. Men du har nog rätt om tänker och känner, har du funderat över om detta används i alla åldrar för jag som 35-åring känner inte igen det som en fras som jag använder.

    Det enda jag reflekterar över i det skrivna språket som man ser i bloggar och chattar är att svenska folket slarvar och stavar fruktansvärt illa. Jag brukar alltid läsa igenom det jag själv skrivit innan jag skickar i väg det så att meningarna låter OK eller om det har kommit in något stavningsfel. Många inlägg som man får läsa flera gånger för att förstå hur en person menar.

    Hoppas den svenska skolan arbetar med stavning (och skrivstilen, så att det inte försvinner med datorerna!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Elaine och tack för din kommentar.

      Jag tror att känner och tänker är väldigt mycket "kyrkiska". För 10 år sedan var det vanligt att man kände något och i dag är det väldigt vanligt att man tänker.

      Håller med dig om att stavning och meningsbyggnad överlag skulle kunna vara bättre. Tror att det kan bero på att man skriver i "affekt", eller att man inte ger sig tid att kontrollera det man skrivet. Internet är ju ett väldigt snabbt medium och då kanske man slarvar lättare. Å andra sidan markerar ju datorn med röd understrykning om man stavat fel och med grön om man gjort något fel i meningsbyggnaden.

      Jag måste också läsa inlägg och kommentarer flera gånger för att förstå vad som skrivs. Men för det mesta förstår jag även om det är en hel del felstavningar.

      Vi får verkligen hoppas att det handskrivna inte försvinner. Märker tyvärr hur twitterspråk och sms-språk blir allt vanligare även i det handskrivna.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  4. Jag som är en gammal kanslist i kommunen retar mig ofta på stavfel och framförallt "sär skrivningar" vilket är en styggelse./M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig M, även om jag själv slarvar ibland. Oftast beror det på att det blir ett rött streck under de ord jag försöker skriva, men när gör en särskrivning, då försvinner det röda strecken.

      Själv har jag mycket svårare för meningsbyggnadsfel, än jag har för stavfel. Ett ord som är stavat fel, kan jag förstå, men om meningsbyggnaden blir fel, då kan det var svårt att förstå vad avsändaren menar.

      Vi hörs på lördag, hoppas jag!

      Krister

      Radera
  5. Thorsten Schütte15 juli 2012 kl. 16:24

    Det du inte kan säga till någon, öga mot öga, ska du inte heller skriva om honom/henne. - Mycket riktigt! Min "broms" från att skriva saker jag ångrar sedan är att alltid skriva under med mitt fulla namn. Och stavningsfel - alltför många hos mig beror på att mina "korvfingrar" slår på tangenten bredvid den rätta...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Jag tycker också att det är en bra "broms" för att inte tappa impulskontrollen över vad man skriver.

      Jag kan också konstatera att mina fingrar ibland är för tjocka. Särskilt om jag skriver på telefonen eller iPaden. Problemet är väl att man inte ser sina egna stavfel?

      Radera