Prästvigning

I dag har det varit prästvigning i Storkyrkan. Det var en fantastisk festhögmässa.

Domprosten höll en fint beredelseord som verkligen berörde. Han utgick från psaltaren 89, men fick med Emil, Alfred och Lina i sina ord. Jag är övertygad om att vi alla kände igen oss i domprostens "tal". Jag tror också att de som har svårt för syndabekännelsen nu kände att den inte syftar till att trycka ner oss, utan till att hjälpa oss.

Biskopen höll ett inspirerande vigningstal. Hon lyckades med konsten att lyfta upp och fram dopet och prästvigningen utan att göra något av det märkvärdigt och krångligt. Det är alltid lika skönt att lyssna till biskopens tal. Hon talar så att alla begriper och ändå finns det ett påtagligt djup i hennes ord. Hon lyckas att göra komplicerade teologiska tankar förståliga för oss alla.

För mig personligen var dock det bästa med prästvigningen att jag fick vara Veronicas assistent. Det är det största man kan uppleva som präst.

Det är ibland så att man inte ska beskriva eller förklara upplevelser utan bara låta dem vara. Vissa saker är för viktiga att prata eller skriva om. Att vara assistent till Veronica tillhör en av de sakerna. Jag vill bevara den upplevelsen i mitt hjärta, utan att den pratas eller skrivs sönder.

Jag kan bara önska Veronica, Guds välsignelse i sin prästgärning och gratulera Svenska kyrkan att vi fått en kompetent medarbetare.