Helgonen

För ett tag sedan mötte jag ett helgon. Ett livs levande helgon. Hon var inte ett sådant helgon som vi normalt tänker på, ett sådant som levt för flera hundra år sedan och nu sitter i himmeln tillsammans med alla de andra stora och kända helgonen. Birgitta, Maria och Fransiskus.

Nej, det helgon som jag mötte, var en livs levande person. Svea, som hon heter är inte särskilt berömd eller omtalad. Hon har inte uträttat några storverk, som är omskrivna vare sig i tidningar eller har varit med på teven.

Hur kan jag då påstå att Svea är ett helgon. Enligt gammal katolsk tradition är det inte många som blir helgon. Det är en kanoniseringsprocess som tar minst hundra år, innan någon kan förklaras som helgon.

Nathan Söderblom, vår kanske främste ärkebiskop hittills, han sa så här: "Helgon är de som i liv, i väsen och handling, klart och tydligt visar att Gud lever."

Och det gör Svea. Inte för alla i hela världen. Inte ens för alla i Jakobsberg. Men för dem hon möter och för dem som vill se det, då visar Svea genom sitt eget liv, genom sitt väsen och genom sina handlingar, att Gud lever.

Hon möter alla människor lika trevligt och öppet. Nästan lite nyfiket. Hon lyssnar och tröstar. Hon är sen att döma, men snar att förlåta. Hon försöker aldrig att "pracka på" någon sina egna åsikter. Men framför allt så är Svea, trots sin höga ålder, alltid så levande. Nästan som ett barn. Lätt till skratt men också till allvar och tårar.

Jag glömmer aldrig första gången, jag förstod att Svea var ett helgon. Jag hade träffat henne många gånger tidigare, både i kyrkan och ute på stan. Vi hade ofta pratat om ganska ytliga saker, som väder och vind, klädsel och sådant. Trots att vi inte kände varandra närmare, hade jag som de flesta av oss ju ofta har, en bestämd uppfattning om Svea. Jag hade stoppat in henne i ett fack. Jag visste av hennes klädsel att döma och av hennes språk, att hon var: välutbildad, numera pensionär, att hon hade en god ekonomi och att hon tillhörde övre medelklassen.

Men den här dagen, då när jag förstod att hon var ett helgon, då försvann allt det där. Svea var inte längre den där typiska kyrkobesökaren, som jag förstod att jag ansett om henne. Allting upphörde när jag såg henne stå och krama om en alkoholist.

Det var något med hennes ögon. De lös som små stjärnor. Varmt, välkomnande. De såg på alkoholisten och bara på honom. Svea registrerade inte något eller någon annan än mannen framför henne. Han var smutsig och luktade verkligen allt annat än gott. Aldrig hade jag trott att Svea så mycket som skulle ha sneglat på en människa i det skicket, men det gjorde hon. Och hon gjorde så mycket mer.

Hela Svea var fullständigt uppfylld av, vad jag skulle vilja kalla, ett ljus.

När Sveas värme och omtanke omslöt mannen, började han gråta. Inte av skam eller skuld, utan av glädje. Någon hade sett honom och bekräftat att han var en fullvärdig människa. Jag smög mig närmare för att höra vad som sades. Nu tröstar hon honom säkert med ett par vänliga ord, tänkte jag. Men ack vad jag bedrog mig. Orden som hon sa, var som salt i såren.

"Du måste ta dig samman. Det är ditt eget ansvar. Du väljer."

Hur kunde hon stå och säga så till honom? Det var som att sparka på den som ligger ned. Men mannen verkade inte reagera negativt på hennes ord, tvärtom. Det var som om han tog emot varje ord och lindade in dem i sitt hjärta. Svea sa det inte hårt eller otrevligt, tvärtom. Hon sa det mjukt och fint, med lite obehag i rösten, som om hon var på väg att gråta.

De skildes åt. Mannen har jag inte sett efter denna händelse. Vart han tagit vägen och hur det gått för honom det vet jag inte. Kanske har han klarat sig, kanske inte.

Däremot har jag pratat med Svea. När jag frågade henne om samtalet med mannen, mindes hon det knappt. "Äsch det var väl inget?", var allt hon sa.

"Men det var det ju", vidhöll jag. "Du gav ju mannen hopp och ett eget ansvar. Du upprättade ju honom."

"Jag gjorde absolut ingeting", svarade Svea. "Ingeting som inte alla, kan och bör göra. Om någon gav mannen något, så var det Gud."

"Men i så fall var det genom dig, som Gud gav honom allt det där", svarade jag.

"Det är möjligt", inflikade Svea."Gud använder sig av oss alla ibland."

Är inte detta typiskt för ett helgon? Svea gör något som vi alla önskar att vi kunde eller att vi vågade, sen säger hon att det inte var hon utan Gud som gjorde det.

Kan Gud använda oss då? Dig och mig?

Givetvis. Gud behöver oss alla, som budbärare, som ljus och som salt. Och vi skall alltid minnas att varje helgon har en historia och alla syndare har en framtid.