Jag möter många människor som i olika sammanhang säger att de "nog inte tror tillräckligt". De känner att de inte är tillräckligt troende för att konfirmeras eller tillräckligt troende för att ta emot nattvarden.
Det gör mig ledsen och upprörd att människor känner sig "utestängda" från kyrkan på grund av uppfattningar om att man kan mäta tro.
Det går inte att mäta tro och det syns inte utanpå hur mycket en människa tror. Tro är inte en kompetens, en färdighet eller en prestation.
Tro är vilja. Tro är viljan, att ha en relation till och med Gud. Det viktigaste är inte förmågan att tro, utan viljan att tro.
Alla har vi av olika anledningar begåvats med olika förmåga till tro. Ingen förväntas att tro över sin egen förmåga till det.
Vi måste alla hjälpas åt så att kyrkan är öppen för alla med god vilja. Där någons förmåga att tro på Gud tar slut, där tar Guds tro på den människan över.
tisdag 20 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för dina ord som gick rakt in i hjärtat på ett ibland vilset får.
SvaraRaderaF.Ö.V
Hej F.Ö.V!
SvaraRaderaTack för din feedback.
Krister
Följande är ett avsnitt ur ett beredelseord som jag ska hålla idag i "min" kyrka, i en veckomässa på temat "Trons kraft":
SvaraRaderaI senaste söndagens episteltext ur Hebreerbrevet finns det ett avsnitt där det står att den som vill nalkas Gud måste tro att Gud finns. På ett sätt kan det väl låta självklart - för att möta Gud måste man tro på Gud. Men jag tror inte att det är så självklart. För tron får aldrig bli en prestation. Tron är istället en gåva från Gud, en gåva som ska göra det lättare för oss att leva. Jag tror att den människa som vill tro, på ett sätt redan tror. Om man vill nalkas Gud så har man redan tagit ett beslut, och gjort det i tro. För tron kan ju variera från dag till dag, varje människa känner inte stark tro och övertygelse varje dag. Ibland känner man sig rik på tro och ger av sitt överflöd. Andra gånger är man den fattiga änkan i senaste söndagens evangelietext, man ger av det man har. Gud är ingen trafikinspektör som längtar efter att kugga någon som vill ta körkort. Tvärtom vill Gud hjälpa till med uppkörningen.
Hej Kjell präst!
SvaraRaderaDet var innehållsrikt och helt i linje med mina egna tankar.
Den som säger att "de nog inte tror tillräckligt" har redan tillräcklig tro.
Lycka till med mässan.
Krister
Hej Krister!
SvaraRaderaSom vanligt vill jag ju vinkla det här om tro ur en annan synvinkel.
Ibland undrar jag varför vissa människor vill tvinga sig på andra med sin tro.
Jag själv är inte så övertygat troende och då är jag ett lovligt byte för dessa som redan funnit den.
Känslan över att ha funnit sin Gud och sin tro kan jag förstå är en underbar upplevelse och tydligen så underbar att man vill dela det med andra som inte gjort det ännu.
Men frågan är om jag tvingas att tro – vad tror jag på då?
Dessutom så har jag träffat allt för många som påstår sig vara troende men är inte och lever inte som jag tycker en troende människa ska göra.
Det verkar vara så att deras Gud är förlåtande till allt och då får man också uppföra sig mycket otrevligt och behandla sina medmänniskor väldigt illa.
När de sedan kommer och vill övertyga oss andra om sin tro så blir många mycket arga och skapar bara konflikter istället för närhet.
Det här är också något som jag upplevt flera gånger på min arbetsplats och det har då kommit upp till diskussion när några har velat tvinga sig på sin nyfunna tro.
Vad jag vet så får man ju inte göra det på en arbetsplats och som sagt vad är det för tro jag får om den är påtvingad?
C.C
Hej CC och välkommen tillbaka.
SvaraRaderaJag kan inget annat än hålla med dig. Det skulle aldrig falla mig in att försöka "påtvinga" någon annan min tro. Vad jag kan hoppas på är att någon annan blir nyfiken på mig och mitt sätt att leva och genom det söker vidare.
Det finns inget som gör mig så arg som människor som pratar fint, men som inte kan tänka sig att lyfta ett finger för någon annan. Att vara kristen och troende handlar för mig om att det ska vara en röd tråd mellan vad jag säger, vad jag gör och hur jag är.
Att försöka påtvinga någon sin tro är i mina ögon ett övergrepp och helt förkastligt.
Jag tror på en förlåtande Gud, under förutsättning att jag ångrar det jag gjort, att jag gjort allt jag kan för att ställa tillrätta det som blivit fel och att jag gjort allt i min makt för att inte göra om mitt misstag.
Med vänliga hälsningar
Krister
Hej igen Krister!
SvaraRaderaTack för ditt välkomnande det värmde verkligen!
Eftersom jag inte alls arbetar inom kyrkan eller liknande och är ”besvärlig” med mina synpunkter och frågor så har jag tänkt ibland att jag nog inte borde vara här och skriva.
Men jag förstår att du välkomnar alla att skriva här om man känner för det oavsett om man är troende eller inte.
Som du beskriver dig så tänker jag mig också att en troende ska vara.
Man ska vara öppen i sitt hjärta och acceptera att alla inte tycker och tänker som en själv.Men man kan utbyta tankar ändå och utan att tvinga sig på någon annan med sin tro kan man istället berätta och diskutera om den utan krav och som du nämner så kan det kanske skapa en nyfikenhet istället för en konflikt och ilska mellan varandra.
Jag och några med mig har upplevt det provocerande när man tar Bibeln med sig till arbetet och har den med vid fikabordet. Jag tycker inte att den hör hemma på en vanlig arbetsplats lika lite som olika politiska partiers program och deras ideologier finns vid matborden.Sådant kan man utöva på sin fritid och inte på en arbetsplats.
Det må vara fackliga saker för det kan höra till arbetet men inte mer.
Någonstans måste det ändå finnas en fredad zon för detta.
Eftersom du och jag lever helt olika liv så är jag är intresserad av din värld och av dina tankar, det var nog därför som jag fastnade för din blogg.
Vänliga hälsningar
C.C
Hej igen CC.
SvaraRaderaAlla är välkomna att skriva och du är absolut inte besvärlig - tvärtom.
Nyckelordet i all kommunikation i dialoger kring tro och funderingar är för mig respekt. Jag respekterar allas tro, tankar och åsikter, under förutsättning att jag möts med samma respekt.
Jag kan tänka mig att det är provocerande att någon har med sig bibeln vid fikat. Det skulle nog till och med jag tycka. Man kan ju undra varför de har det? Vad är syftet? Vad vill de uppnå?
Jag hade faktiskt frågat personen om det.
På min arbetsplats ligger det ju biblar överallt och de flesta av oss har flera stycken, men det är ju ett av våra arbetsredskap.
Det glädjer mig att du är nyfiken och intresserad. Det tillhör den respekt som jag syftade på ovan.
Ha en fortsatt trevlig dag.
Krister
Hej Krister!
SvaraRaderaFör många år sedan fanns det en person som satt och läste bibeln för sig själv på sina raster och om det säger jag ingenting.
Han skötte det snyggt men blev ändå kallad för pastorn av sina arbetskamrater.
Sedan har vi haft några som tyckt att vi skulle läsa högt ur bibeln och be en bön inför maten osv. på våra raster.
De har även haft med sig kassetter med egen insjungen religiös musik som de tyckt att vi skulle lyssna på men då har man verkligen retat upp oss andra.
Jag kan förstå att några känner sig så uppfyllda inför sin nyfunna tro att vi andra också ska få ta del av samma glädje.
Men det blir ju bara så fel!
För många år sedan blev jag själv utsatt av en kvinna som hade med sig religiösa böcker som Hon tyckte att jag skulle läsa.Men hon tillhörde inte Svenska kyrkan utan ett annat samfund.
Jag har nog aldrig blivit så ovän med någon som jag blev med henne.
Det var inte roligt att träffa henne varje morgon där hon skulle börja dagen med sin predikan om Gud och sedan gav mig böcker som jag syndiga människa skulle läsa.
Du kan ju bara ana vilken konflikt det blev till slut.Jag bad henne flera gånger om att låta mig få vara ifred men det var som om det bara gjorde allting ännu värre.
Jag vet inte varför en del människor måste tvinga sig på andra med sin tro?
Ibland har jag känt att de tyckt sig vara lite för mer än oss och har rätten att uppföra sig som Gud själv inför oss andra.
Men alla är inte mottagliga för det och allra minst när man är på sitt arbete.
Trevlig Helg!
önskar
C.C
Hej igen CC.
SvaraRaderaDet du beskriver är i mina ögon förfärligt. Vi har i Sverige religionsfrihet och det betyder faktiskt att man också har rätt att "slippa" religion.
Jag tror att jag kan föreställa mig hur du kände det. Själv blir jag också heligt förbannad på de som försöker tvinga på mig eller andra sin övertygelse. Särskilt arg blir jag när någon vill framställa sig bättre än andra.
Jag tror inte att de gör det medvetet men det blir resultatet av deras beteende. Det är egentligen inte vad de säger, utan hur de säger det. Det är en oerhörd skillnad på om någon frågar "Skulle vi inte kunna be tillsammans" än om någon säger "Vi borde be tillsammans annars är vi inte riktigt kristna".
I andra fallet blir det värderande och exkluderande. Då blir det som om de är bättre och den som inte vill be tillsammans är sämre.
Jag har själv funderat, särskilt de senaste dagarna, varför vissa människor har ett så stort behov av att övertyga andra och varför de har ett så stort behov av att tala om att de är kristna eller troende. Kan det vara för att de är osäkra och försöker övertyga sig själv?
Det är som när man är på middag hos någon och de hela kvällen talar om att de är så lyckliga och har ett så bra äktenskap. Om de har det, varför visar de det inte bara? Varför måste de säga det hela tiden? Vem vill de övertyga?
Jag tror att den som är trygg i sin tro inte har behov av att övertyga andra.
Trevlig helg
Krister