Den senaste veckan har jag funderat väldigt mycket kring två sidor av ledarskapet - makt och ansvar. Sluta inte läsa nu, med tanken att det inte berör dig, för att du inte är chef. Alla är vi chefer och alla utövar vi ledarskap. Om inte annat, så över oss själva.
De absolut flesta människorna vill ha makt. Makt att bestämma, makt att påverka eller makt att tycka och tänka kring saker och ting. De flesta nöjer sig med att ha makt över sig själv och sina egna liv. Andra vill gärna bestämma över och försöka att påverka mer än sig själv.
Tyvärr möter jag allt för ofta människor som vill ha makt, men som inte är beredda att ta det ansvar som obönhörligen följer med makten. Människor som gärna "sitter på läktaren" och högljutt proklamerar hur saker och ting bör gå till. Men så snart det närmar sig punkten då de har möjlighet ta ansvar för sina åsikter/vilja/önskemål, så tystnar de och drar sig undan.
Det må vara hänt att vi alla ibland sitter på "läktaren" och skriker eller klagar på det vi inte kan påverka. Men om vi får en faktisk möjlighet att påverka, då behöver vi också vara beredda att ta det ansvar som medföljer.
Makt och ansvar hänger ihop. Den som inte har någon makt, kan inte ta något ansvar - och den som inte är beredd på att ta ansvar, ska inte tilldelas någon makt.
Den största makten, är det fria val som vi alla fått av Gud. Vi kan som individer göra många olika val i vår liv. Det är allt från det minsta lilla, till de stora livsvalen. Det handlar om att välja kläder, yrke, livsstil, partner med mera.
Vi kan inte välja, eller välja bort och sedan ställa någon annan till ansvar. Att avstå från den makt jag fått, är också ett val. Även med det valet följer ett individuellt ansvar. Jag kan alltså inte ställa mig vid sidan av livet och lägga allt ansvar på någon annan.
Var och en är ansvarig för den makt man har fått eller tilldelats. Du har makt över ditt liv - inte över hela och alla delar av ditt liv - men över de största och viktigaste delarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Krister!
SvaraRaderaÅter igen har du tagit upp ett intressant ämne.
När jag läste om din fundering kring chef och ledarskap så kom tanken över mig om de som tar sig friheten att bestämma över andra.
Jag förvånas och förundras allt mer över dessa personer som tar på sig denna roll.
De finns över allt både i privatlivet och på jobbet och framförallt våra politiker som tycker sig ha rätten att påtvinga oss sina åsikter.
Det jag upplever som värst idag är att många anser sig ha rätten till att placera oss människor att tillhöra en viss grupp eller fack och det gäller även myndigheter.
Ibland känns det som att den frihet och makt som du åberopar inte finns…tyvärr.
Vissa vill ju att andra ska bestämma över dem och tycker också att det är bekvämt när någon tar över ansvaret att välja eller tycka kring vissa saker.
Idag måste man vara stark för att orka stå emot dessa att själv få vara sin egen chef.
Det minsta lilla du är svag eller tvekar så tar många gärna på sig rollen att bli din förmyndare.
Andra chefer är dessa som drar igång större projekt och framhäver sig själva som den enda att klara av att bedriva detta. Alla andra blir mer eller mindre idiotförklarade.
Ofta brukar dessa projekt haverera ganska snabbt eftersom de inte klarar av rollen att samarbeta med andra.
Då brukar dessa chefer komma med dåliga ursäkter som att de inte har tid just nu eller att de inte fått andra med sig som de tänkt i sitt projekt.
Privat har jag upplevt att vänner tar sig friheten att vilja bestämma över vilka jag ska umgås med och vad jag ska göra eller tycka om vissa saker.
Det relaterade till att jag nyligen sa upp bekantskapen till en av mina s.k.vänner.Kan man inte respektera varandra mera och ge frihet till att få tycka och tänka fritt även om åsikterna ibland kan gå isär så vill inte jag fortsätta en sådan vänskap - bekanskap.
Allting går väl ändå ut på att ge och ta och att visa respekt i relationer med andra.
Eller tänker jag fel?
C.C
Hej CC.
SvaraRaderaJag tycker att du tänker helt rätt.
Man måste nog skilja på förtjänad makt, det vill säga den makt jag får av andra för att de har förtroende för mig och förlänad makt, det vill säga den makt som jag får på grund av mitt yrke eller min position.
Som förälder t ex har jag en förlänad makt bara på grund av att jag är förälder. Men om jag inte förtjänar makt från mina barn så kommer jag aldrig att bli en bra förälder.
Jag tänker mig alltså att man måste kombinera förlänad och förtjänad makt med viljan och förmågan att ta ansvar. Jag kan inte förtjäna att bestämma över någon annans liv eftersom jag inte kan ta ansvaret.
Som chef förlänas jag makt av min arbetsgivare. Det innebär att jag har rätt att bestämma över andras yrkesliv till stora delar. För att det ska bli bra så måste mina medarbetare även ge mig den makt som de anser att jag förtjänar. Om jag inte är beredd att ta det ansvar som medföljer både den förlänade och den förtjänade makten, då ska jag inte vara chef.
Jag delar helt din uppfattning, att människor runt omkring oss ger sig själv makt - något som de varken har förlänats eller förtjänat. De finns alltid människor som vill bestämma över andra, kanske just för att de inte behöver ta ansvaret?
Människor som vill ha makt och bestämma utan att ta ansvar, upplever jag som manipulativa. De som inte vill ta ansvar för sig själva brukar ofta ta på sig en "offerroll".
Jag vet inte om mina tankar blev mer begripliga. Men så tänker jag.
Trevlig helg.
Krister
Hej igen Krister!
SvaraRaderaDina tankar är fullt begripliga och jag gillar din nyansering i vår diskussion.
Som vanligt är jag nyfiken på att få veta mer om dina tankar.
Vad jag förstår så är du ju chef över en hel del människor och då är det ju viktigt med god ledarskap.
Hur går dina tankar om att vara en bra ledare?
Idag är det ju lätt att det blir konflikter mellan människor och där du som chef kanske måste ibland ingripa. Det är aldrig roligt att behöva reda ut en konflikt men det händer ju som sagt ibland.
Mina erfarenheter är ju tyvärr att man gärna vill tiga ihjäl en konflikt och i tron att sopa det hela under mattan så har hela problemet löst sig.
Men det dyker alltid upp igen på ett eller annat sätt och kan oftast förvärras om det inte angrips ganska snabbt. Det blir som ett infekterat sår som varar hela tiden tills det övergår att bli ett blödande öppet sår. Konflikten förvärras där andra som är helt oskyldiga kan bli indragna i denna konflikt och blir krävda att ta parti för den ene
eller den andre (jag talar nu av egen erfarenhet).
Då börjar ju en mindre konflikt att övergå till en större och kan bli mycket svår att hantera.
Något som också måste vara svårt är väl att inte ta parti för någon av dem som är i konflikt.
Ännu svårare att du kanske måste tillrättavisa någon av dessa var av den andre tycker att du tar parti för motpartnern.
Hur klarar du av balansgången? Får du själv söka hjälp då och få råd av andra i hur du ska hantera den uppkomna situationen?
Visar du öppet var din tolerans går i konfliker och ”skvaller”?
Trevlig helg!
önskar en frågvis
C.C
Hej igen!
SvaraRaderaNär det gäller ledarskap så har jag fyra ledord som jag försöker följa.
Närvarande, ödmjuk, prestigelös och principfast.
Som chef vill jag vara andligt, psykiskt och fysikt närvarande på arbetsplatsen. Med ödmjuk menar jag att jag vet vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på. Jag vet när jag ska söka hjälp. Som chef behöver jag inte alltid vara bäst eller ha de bästa förslagen eller lösningarna - för mig är det att vara prestigelös. Jag har vissa principer som jag aldrig gör avkall på - ärlighet, rättvisa, göra sitt bästa, ha en god vilja med flera.
En stor del av mitt jobb är att hantera konflikter. Jag skriver hantera för jag tror inte att alla konflikter kan lösas. Jag tar aldrig parti för den ena eller den andra, utan jag försöker förstå vad det är som gått fel och jag försöker hitta ett sätt att förhålla sig till det och varandra.
Jag tror att jag är väldigt tydlig med att det inte är okej att prata skit om någon annan. Att läcka när man är upprörd är okej, men inte att medvetet gå omkring och hämnas.
Det händer att jag rådfrågar min mentor eller min coach om jag inte vet riktigt hur jag ska agera i en konflikt.
Trevlig helg önskar
Krister
Det är mycket sällan jag tillrättavisar någon - det hjälper föga. Däremot försöker jag att få människor att själv komma till insikt kring vad de kunde gjort annorlunda.
Jag är inte konflikträdd så därför sopar jag aldrig konflikter under mattan. Däremot väljer jag nogrannt tillfälle då jag ingriper. Ibland förvärras konflikten om chefen kastar sig rakt in i den för att försöka reda upp det som blivit fel.