Dagen före dopparedagen

Så har det blivit dagen för dopparedagen. Jag har på morgonen varit i Uppsala och hämtat min styvpappa som ska fira julen med oss.

I dag är det sista arbetsdagen innan jul för många människor. En del är säkert jätteglada för det och andra kommer att sakna sitt jobb fram till den 28 december.

Å andra sidan är det många som måste jobba hela julhelgen, poliser, brandmän, sjukvårdspersonal, personal på äldreboende och alla de andra som behövs för att hjälpa oss andra, dygnet runt och alla dagar under året.

Det är närmare hundra timmar till den 28 december. Hundra timmar att njuta eller lida av.

100 timmar är en evighet i sällskap med sig själv eller med någon man inte vill umgås med. Släktingar som man kanske har svårt för att vara tillsammans med. Vuxna som blir berusade och bråkar, föräldrar som slår, besvikna människor som inte upplever att julen blev som de hade tänkt sig. Listan är lång över det som kan förstöra de 100 timmarna.

Lika lång är listan över det som kan göra de 100 timmarna till njutning. Äntligen tid för varandra, långa promenader, god mat, glada barn. Förväntansfulla ögon när paketen kommer fram, glada skratt när barnen leker. Familjen kring ett sällskapsspel där alla umgås och har trevligt.

Julen är sannerligen en helg full av motsatser. Jag önskar alla jul. Jul på ett eller annat sätt.

Jag önskar att de som lider av ensamhet orkar stå ut. Jag önskar att alla de som med tunga steg går till jobbet under julhelgen, förstår hur viktiga de är för oss alla.

Jag ber för att alla de som "tvingas" umgås med människor de har svårt, hittar något nytt och spännande hos de människor de inte vill vara tillsammans med.

Jag ber att alla människor ska hitta frid någonstans i tillvaron, det kan vara på jobbet, under promenaden, under gudstjänsten, framför tv;n, i släkt och vänners gemenskap eller i sin ensamhet.