tisdag 13 oktober 2009

Min trosbekännelse

Jag vet att Gud är långt mycket mer och större än jag kan beskriva. Mina ord begränsar mig och därmed Gud. Min beskrivning av Gud stämmer bara i det ögonblick jag gör den. Men om jag fick skriva min egen trosbekännelse så skulle den låta så här.

Jag tror på en kärleksfull Gud som på ett eller annat sätt ligger bakom allt skapat.
Jag tror på en Gud som avstått en del av sin makt för att ge mig en fri vilja.
Jag tror på en Gud som vill mitt liv och som vill något med mitt liv.
Jag tror på en Gud som vill mig väl och som omsluter mig med godhet och som håller mig i sin hand.

Jag tror på en Gud som sände Jesus som alla människors förebild.
Jag tror på en Gud som kommer mig till mötes genom mina medmänniskor.
Jag tror på en Gud som tycker om alla människor oavsett ålder, kön, hudfärg eller sexuell läggning.
Jag tror på en Gud som förstår mig och accepterar mig precis sådan som jag är.
Jag tror på en Gud som vill hjälpa mig att växa och mogna som människa.

Jag tror på en gemenskap med andra människor i det som vi kallar kyrkan.
Jag tror på en Gud som förlåter mig när jag gjort fel och som hjälper mig när jag mår dåligt.
Jag tror på en Gud som tar hand om dem som dött.

4 kommentarer:

  1. Jag tror också på en kärleksfull Gud, men tyvärr är det svårt att förstå när han tar hem den jag älskade mer än allt annat,kanske det inte var nog för Honom utan Han måste pröva mig och min tro jag vet ej. Du skriver att Du tror på en gemenskap i kyrkan, tyvär har jag upplevt att detta ibland är en utopi.Min bästa gemenskap med Gud känner jag ute ensam i naturen.
    La Contessana

    SvaraRadera
  2. Hej La Contessana!

    Till att börja med vill jag djupt beklaga din sorg och din förlust av den du älskar.

    Sedan vill jag säga att det ibland är lättare att förklara vilken Gud man INTE tror på. Jag tror inte på en Gud som "tar hem" någon - varenda människa som dör är en förlust för den Gud som jag tror på. Jag tror inte på en Gud som prövar oss människor och vår tro genom att vi ska utstå sorg och ensamhet. Jag tror faktiskt inte att Gud prövar oss alls.

    Jag skrev att jag tror på en Gud som avstått en del av sin makt för att vi ska få en fri vilja. Jag tror, att vår fria vilja är "det pris" vi får betala för att Gud inte ingriper i allt som rör vårt mänskliga liv. För att vi ska ha en fri vilja, då "tvingas" Gud att se på hur vårt liv innehåller även det som Gud inte vill att det ska innehålla.

    Vad gäller gemenskapen i kyrkan så menar vi nog olika saker. För mig är gemenskapen i kyrkan att vi alla är lika mycket värda och att vi alla delar samma villkor. När det gäller social gemenskap och känslomässig gemenskap så delar jag helt din uppfattning. Kyrkan är inte alltid den sociala och känslomässiga gemenskap som vi önskar och skulle behöva. Men det har nog inte så mycket med kyrkan att göra som den enskilda församlingen. Församlingar är inte en bättre gemenskap än de människor som är aktiva i just den församlingen.

    Känslan att känna en djup gemenskap med Gud i naturen delar du med de absolut flesta troende. Även jag finner djup gemenskap med Gud när jag är ute i naturen och vandrar. Dock finner jag den djupaste gemenskapen med Gud och andra kristna när jag firar nattvarden.

    Jag hoppas att jag kunnat göra mig begriplig kring hur JAG TROR och tänker. Du får gärna återkomma.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  3. Jag säger alltid till mina konfirmander att jag tror på en Gud som är allsmäktig - men inte i betydelsen att Gud kan göra allt, utan i betydelsen att Gud är mäktig att alltid vara närvarande. Jag tror exempelvis inte att Gud kan förhindra en naturkatastrof, för om Gud kunde det men inte gjorde det så vore Gud grym. Däremot tror jag att Gud är närvarande hos varje människa som faller offer för denna naturkatastrof.

    SvaraRadera
  4. Hej Kjell Präst!

    Din och min gudsbild påminner om varandra.

    Visst tror jag att Gud kan ingripa i människors liv, men då gör han det efter bön och i positiva händelser. När Gud ingriper i våra liv då tror jag oftast att det inte sker på något övernaturligt sätt utan i de små under som vi är med om varje dag.

    Hälsningar

    Krister

    SvaraRadera