Medmänniskan

Den barmhärtige samariern är en av de mest kända bibeltexterna. Vi har läst och hört den hundratals gånger i våra liv. Det är en text som i princip alla människor i Sverige känner till. Men de flesta förstår den enbart som en uppmaning om hur vi ska vara och inte som en beskrivning av vem Jesus är. När Jesus berättar liknelsen om den barmhärtige samariern så är det också en beskrivning av honom själv.

Jesus togs inte emot av präster och leviter och han räknades inte som rätt. Genom liknelsen förmår han den laglärde att ”försäga” sig, därför att han, i liknelsen om den barmhärtige samariern, gick utanför religiösa ramar och pratade om Guds kärlek till hela mänskligheten och konsekvenserna av den. Samariern, som Jesus identifierar sig med, uppfyller lagen och konsekvenserna av Guds kärlek, när han tar hand om en man som sannolikt inte skulle ha lyft ett finger för att hjälpa honom. Samariern visar att han är en med-människa och inte en mot-människa.

Samariern hade förstått innebörden i Guds fullkomliga kärlek och barmhärtighet, och han gjorde det som varje vettig människa borde göra. Inte för att han var bättre än andra eller mer troende, utan för att han var medmänsklig. Han insåg att alla människor har ett absolut värde som inte sitter i hudfärg, tro, förmåga eller etnicitet.

För att förstå Jesus måste vi förstå vad begreppen kärlek, barmhärtighet och nästa innebär.

Gud är kärleken och kärleken har nått sin fullhet genom den barmhärtighet Gud har visat oss människor genom att utge sin ende Son, för våra synders skull. Det gjorde Gud för människor som inte kände honom eller kände till honom. För människor som vänt honom ryggen och som inte ville eller kunde leva i det avtal han ingått med dem. Kärleken är Gud, och Gud är kärleken. Kärlekens verktyg är att älska och dess fullhet är barmhärtighet.

Att älska, i kristen mening innebär inte att vi hyser varma känslor för någon. Känslor är föränderliga och beroende av omständigheter inom och utom mig själv. Mina känslor påverkas av hur mycket jag ätit och sovit, om jag är stressad eller ledsen. Att då ha mina känslor som utgångspunkt i ett möte med en medmänniska, är det samma som att spela på lotto. Vem av oss skulle vilja bli bemött utifrån ett tombolahjul?

När Jesus använder begreppet älska, så är det mycket mer objektivt än när vi använder det. Att älska någon i kristen mening innebär att vi respekterar, bortser från det yttre, och att vi utgår från det absoluta människovärdet, som alla människor har.

Att älska sin nästa är inte en subjektiv känsla utan ett objektivt förhållningssätt. Detta är något av det mest centrala i kristendomen. Vår syn på andra människor får alltså inte vara beroende av vad vi känner för dem, utan den ska bygga på vem den andre är i Guds ögon.

Jag behöver inte tycka om någon för att älska dem i kristen mening.

Vem är då min nästa? Ja det är starkt kopplat till definitionen av begreppet älska. Min nästa är inte de jag känner samhörighet med eller de jag trivs att umgås med. Utgångspunkten för min nästa är Gud. Min nästa är alla människor, därför att Gud ligger bakom deras existens.

Att vara någons nästa är att vara barmhärtig och visa medlidande. Barmhärtighet är Guds och människors fullhet – det mest gudomliga hos Gud och det mest storslagna hos människor. Barmhärtighet är den renaste återspeglingen av Gud i en människas liv. Barmhärtighet är en kristen plikt som inte bygger på känslor, utan på handling. Vi ska var och en vara barmhärtiga efter den förmåga Gud har gett oss.

Barmhärtighet är kärleken omsatt till handlingar, oberoende av vem det är vi möter. Den största barmhärtigheten är förlåtelsen. Men barmhärtigheten inbegriper flera andra konkreta saker, som ligger långt utanför våra känslor. Barmhärtighet handlar inte om att skapa en känsla utan det handlar om bön och konkreta handlingar.

Vi ska möta vår nästa med medlidande. Det innebär att vi ska möta våra medmänniskor med empati – till skillnad från sympati. (Sympati utgår från mina känslor – empati utgår från den andres känslor och situation. Sympati innebär att jag tar över den andres känslor – empati att jag kan leva mig in i och föreställa mig den andres känslor. Sympati innebär att jag blir bekräftat och speglar mig i den andre – empati att den andre blir bekräftad och speglad i mig.)

Klassisk kristen barmhärtighet, det vi i dagligt tal kallar diakoni eller ett barmhärtighetens tecken, inbegriper tydliga och konkreta handlingar. Att mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, klä de nakna, ge härbärge åt de husvilla, besöka de sjuka, besöka de fångna och begrava de döda.

Vi ska inte ge något som allmosor, för det är kränkande. Allmosor bygger på att jag har något som någon annan saknar. När jag ger av mitt överflöd då mår jag själv bra. Det är inte detta Jesus talar om. Jesus menar att när jag delar med mig av mitt överflöd så får jag tillbaka människovärdighet. Jag blir mänskligare genom att behandla min nästa medmänskligt.

Att dela med sig och hjälpa varandra med praktiska saker, bygger på att vi alla hör samman och tillhör samma mänsklighet. Om vi, i bön och handling, lever i barmhärtighet och medlidande, då har vi älskat vår nästa och vi har påbörjat en fullkomlighet som omfattar alla människor.