fredag 31 juli 2009

Vetenskapligt bevisat...???

Varje dag hör jag på radion, ser på tv:n, läser på webben eller i tidningar att något är vetenskapligt bevisat. Någon dag senare är det vetenskapligt bevisat att det som var vetenskapligt bevisat ett par dagar tidigare inte är sant. Visst blir man förundrad och förvirrad?

Sanningen är att vetenskapliga bevis inte är det samma som sanningen eller att det är 100 % fakta. För att något ska vara vetenskapligt bevisat räcker det med att någon annan ska kunna komma fram till samma slutsatser med samma underlag. Det innebär ju inte nödvändigtvis att man verkligen kommer fram till samma slutsatser även om man skulle kunna det.

Dessutom bygger all vetenskap på ett antal grundaxiom, det vill säga antaganden som inte går att bevisa, som till exempel att orsak följs av verkan.

Varje gång jag hör att något är vetenskapligt bevisat eller att vetenskapen kommit fram till något blir jag skeptisk. Sannolikt är det någon som har en hypotes som de kunnat "bevisa" genom ett antal empiriska undersökningar. Den så kallade deduktiva metoden, vilken är den vanligaste, innebär att man ställer ett antagande och sedan undersöker man verkligheten för att få evidens - stöd - för sitt antagande.

Det jag har allra svårast för när det gäller vetenskapen är de så kallade "avgränsningarna" vilket innebär att man bara vill hitta förklaringar inom sitt eget vetenskapliga område. Det innebär att om jag är sociolog då söker jag bara efter svar som kan förklaras utifrån sociologiska teorier. Jag är inte intresserad av biologiska eller psykologiska förklaringar till min hypotes.

Nu är jag inte negativ till all form av vetenskap, tvärtom, jag tror och är övertygad om att vetenskapen kan ge oss svar på många frågor, dock inte alla. Vad jag önskar är att inte alla sätter så stor tilltro till vetenskapen och framför allt inte alla nya vetenskapliga rön. Jag önskar också att all vetenskap skulle vara mer "tvärvetenskaplig" eller "holistisk", det vill säga att man söker svar även utanför sitt eget ämnesområde.

När jag gick på universitetet läste jag många feministiska kurser. Det jag tyckte var det bästa med feminismen var just det holistiska tänkandet. Det var en insikt om att livet och människan är så mycket mer komplicerad än att vi bara kan titta på en företeelse utifrån ett perspektiv.

torsdag 30 juli 2009

Ledig

Efter snart två veckors semester har jag bestämt mig för att ta ledigt på riktigt. Det innebär att jag kommer att skriva färre inlägg i bloggen. Jag kommer dock att besvara kommentarer.

tisdag 28 juli 2009

Sila mygg och svälja elefanter

Läste i dag på kyrkans tidnings webbsida, att en präst som kommit för sent till högmässan blivit friad av domkapitlet, eftersom det var "en engångsförseelse". Kan inte för mitt liv förstå att domkapitlet inte svarar att de inte hanterar den typen av ärende. Att någon kommer för sent, måste väl ändå vara en arbetsgivarfråga och inte en fråga för ett domkapitel? Jag undrar vad det signalerar att domkapitlet hanterar ärendet som om prästen är misstänkt för att ha brutit mot sina prästlöften eller allvarligt skadat det anseende ett präst bör ha, men nu frias? Om han kommit för sent flera gånger, hade han fått en erinran då?

Än mindre kan jag förstå den eller de som anmält prästen för att han kommit för sent. Det hela blir ännu mer obegripligt då det var söndagen efter omställning till sommartid. En dag då många kommer för sent, eftersom de glömt att ställa om klockan.

Har församlingsbor föreställningen om sin präst att han eller hon är, eller ska vara, ofelbar? Finns det inte utrymme för att en präst skulle kunna försova sig eller komma för sent?

Visst ställs det och ska det ställas, höga krav på en präst och dennes livsstil. Det går inte att säga en sak i predikstolen och göra en annan i sitt eget liv. Men man kan ju undra om det finns förväntningar på att prästen ska vara mer än människa? Har inte även präster rätt att göra fel och begå misstag? Åtminstone så länge det inte beror på lättja, slarv eller missbruk?

Predikar inte kyrkan förlåtelse?

Ibland möter jag människor som tycker att det är skönt att präster är som folk är mest. Vi röker, dricker ett glas vin eller en öl, har personliga problem och måste hämta och lämna på dagis. Samtidigt finns det en stor grupp människor som vill ha prästen på en piedestal. Han eller hon ska sitta där som ett monument över det goda. När prästen inte lyckas med det, vill de genast få ner honom eller henne från piedestalen, rulla vederbörande i tjära och fjädrar och låta denna löpa gatlopp.

Är detta rimligt? Stämmer det med kyrkans förkunnelse?

Nej, inte i vår lutherska kyrka. I vår kyrka är vi alla syndare och rättfärdiga på en och samma gång. Ingen är perfekt och det är precis som det ska vara. Prästen är inte präst för att han eller hon, är för mer eller bättre än någon annan, han eller hon är präst trots att de är som alla andra. Präster är inte präster för att de står närmare Gud än andra, utan präster är präster därför att kyrkan, genom biskoparna, förordnat dem att vara det.

I samma nättidning läser jag att en präst är med i Sverigedemokraterna. Ingen verkar ha brytt sig om det, ingen verkar ha anmält vederbörande och inget domkapitel verkar ha reagerat.

Anmäla den som kommer för sent, men acceptera den som är med i Sverigedemokraterna, är inte det, att sila mygg och svälja elefanter?

måndag 27 juli 2009

Så tänker jag mig döden

Här om dagen hörde jag någon läsa Bo Setterlinds dikt, "Döden tänkte jag mig så", på radion. Det är en fin och rörande dikt som jag ofta blivit ombedd att läsa på begravningar. Ibland vill någon anhörig läsa den. Den lyder som följer:
"Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så."

Ingen av oss har sanningen om vad som händer när vi dör. Vi har olika bilder, men ingen vet med säkerhet att deras bild är den sanna. Det enda som är belagt är att alla människor som varit kliniskt döda och återvänt till det jordiska livet, har pratat om ett ljus och en tunnel. Detta oberoende av religion, etnicitet, ålder eller kön.

Jag har aldrig träffat en människa som inte haft en föreställning om hur "livet efter döden" ser ut. Vi har olika sätt och olika bilder för att beskriva vår föreställning. Några tar ursprung i filmer, böcker eller dikter andra av oss tar sitt ursprung i bibeln.

Inte heller bibeln har en klar och entydig bild av hur livet efter döden ser ut. Paulus ändrar sin uppfattning, inte mindre än tre gånger, mellan sin första och sin sista bok, i Nya Testamentet.

När jag tänker mig döden, då tänker jag på ett tillstånd som finns utanför de dimensioner vi levande, känner till. Vi har djup, bredd, höjd och tid. Jag föreställer mig döden som en dimension bortanför och innanför det vi kallar tid och rum. En annorlunda verklighet. En verklighet där det inte finns något mörker, någon sjukdom, något lidande eller någon tid. En verklighet där vi konstant befinner oss i skenet av Guds ljus. Några kallar den platsen för himmelen, andra för paradiset, det himmelska Jerusalem eller Nangiala. Jag tror att den platsen är här och nu, men en plats som vi inte kan uppfatta med våra fyra dimensioner.

I det tillståndet behöver vi inte den förgängliga kropp vi bär runt på i detta livet. Vi behöver inte ögon, öron eller mun. Vi kommunicerar genom en fullständig och total närvaro. När jag en gång kommer att dö, då kommer alla mina nära och kära möta mig med ett: "Kommer du redan".

Aposteln Paulus skriver:
"Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig."

Så tänker jag mig döden...

Hur tänker du???

söndag 26 juli 2009

Teknikfientlig???

Det är svårt att tänka sig att jag 1990 tackade nej till att få en dator i tjänsten. Vid tillfället jobbade jag som lärare på Infanteriets Stridsskola i Borensberg. Vi som tillhörde avdelningen för taktik och ledarskap fick erbjudande om varsin bärbar dator. Jag svarade: "Vad ska jag ha den till? Ställa blomkrukorna på?"

I min dåvarande värld kunde jag inte för mitt liv föreställa vad en dator skulle vara bra för. Jag hade en hyfsad handstil och skulle jag skriva ett officiellt brev gick jag till en av tjejerna på skrivcentralen. Jag tyckte att jag fick stöd i mina antagande när mina kamrater ägnade allt mer tid åt datorn, vilket innebar att allting tog mycket längre tid. Min slutsats var självklar - datorer underlättar inte arbetet utan försenar det.

Första gången jag skrev på en dator var 1995 då jag skrev min forskarförberedande uppsats. Så här i efterhand begriper jag inte hur någon vid något tillfälle lyckats att skriva en uppsats på skrivmaskin, eller för hand.

I dag skulle jag inte klara mig en dag utan datorn. Det är e-mail, blogg, nyheter, Facebook, Stayfriends och Plaxo, för att nämna något av allt det jag använder datorn till. Skulle jag inte ha möjlighet att koppla upp mig via en dator, så kan jag sköta det viktigaste via min mobiltelefon.

Man kan ju undra vad det är som hänt med mig. Är jag ett offer för marknadsföring? Är jag påverkad av min samtid och för svag för att stå emot?

Sanningen är nog att jag insett alla fördelar med datorer. Mitt arbete går mycket snabbare och enklare. Jag har möjlighet att hitta information på några minuter, information som utan internet skulle ta mig flera dagar hitta. Jag har möjlighet att hålla kontakt och kommunicera med många fler människor än jag hade kunnat om jag skulle skriva brev. På en dag hinner jag skriva, skicka och läsa mer "brev" än jag skulle hunnit på flera veckor om jag skrivet handskrivna brev.

Men framför allt... om alla andra pratar ett språk och jag ett annat, då får jag ingen kontakt. Om alla andra pratar svenska och jag grekiska, då når vi inte fram till varandra. Jag har full förståelse för alla de som är skeptiska - eftersom jag minst sagt varit det själv - men om vi ska kunna kommunicera med varandra behöver vi göra det på samma språk och i samma media.

Det är denna insikt som gör att jag är övertygad om att vi som kyrka och församling, måste bli mycket bättre på att använda datorer och internet. I en värld där man kan boka en utlandsresa via datorn en söndagkväll, måste vi kunna ta emot bokningar av dop, vigslar och begravningar via internet. I ett samhälle där man kan kommunicera med vänner, bekanta och gamla skolkamrater 24 timmar om dygnet måste vi hitta forum för samtal och möten i "cyberrymden". I Jakobsbergs församling håller vi just nu på med ett försök där konfirmander och ungdomar kan träffas på en särskild "ungdomsportal" - http://www.ichthys.se/

Jag tror att vi i framtiden inte får nöja oss med att fysiskt befinna oss där människor är. Om vi vill möta människor, se, höra och samtala kring de frågor som berör, då måste vi även möta människor via datorer och internet.

lördag 25 juli 2009

Melodikrysset vecka 30 - 2009

Som vanligt så vann jag inte förra veckan heller, trots mina omen och tecken. I dag har jag inte ett enda tecken eller ett enda omen, det kanske är ett tecken i sig?

Dagens kryss var inte helt lätt att lösa. Jag har behövt googla ett par gånger för att hitta svar men måste faktiskt chansa en gång i dagens kryss. Det underlättades inte av att sändningen avbröts av ett trafikmeddelande, vilket gjorde att jag missade en fråga. Jag fick vänta med den till snabbgenomgången.

Det började med min favorit ur årets svenska melodifestival. Jag ringde flera gånger för att rösta på Caroline af Ugglas och hennes "Snälla, snälla". Mina telefonsamtal hjälpte henne inte hela vägen fram, men hon kom i alla fall tvåa.

"Gamle svarten" är en häst och hästar brukar bo i stall. Det vet jag med säkerhet för jag har själv haft hästar. Då jag jobbade på K 1 red jag så gott som dagligen.

Gruppen som sjöng "I can´t dance", var förstås Genesis.

Det är Birger Sjöberg som skrivet texten till "Den första gång jag såg dig...". Här behövde jag googla för att var helt säker på upphovsmannen.

Scooby-Doo var en av mina favoriter när jag var liten. Den enda gång man kunde se den galna hunden var på morgnarna under jullovet, då det sändes ett extra barnprogram som hette "Jullovsmorgon", om jag minns rätt.

Den legendariske artisten som sjöng "Every day", var Buddy Holly. Eldeman hjälpte till genom att berätta att det just nu går en musikal som handlar om honom. Jag tror att det är Brolle som spelar Buddy Holly i musikalen.

Den enda geografiska plats som börjar på Ö, måste väl vara Öland? Jag kom efter en del googlande fram till att det musikalisk inlägget, utan text, måste vara Ölandsvisan. Här hade jag fel. Enligt Enn Kokk hette sången: "Vid Färjestaden". Det påverkar inte svaret eftersom Färjestaden ligger på Öland.

The Ark har gjort "Little dysfunk you" och självklart var det kyrkoherdesonen, Ola Salo som var försångare.

Nästa artist hade också kyrklig bakgrund. Hans far, morfar och farfar vara alla organister. Själv började han som militärmusiker i Strängnäs. Trumpetaren är alltså Arne Lambert. Jag har lyssnat en hel del på Arne Lambert, när jag var liten, eftersom min mamma hade några skivor med honom.

Filmmusiken kom från "Dirty Dancing". Jag har aldrig lyckas se hela filmen, men musiken har jag hört många gånger.

Det är bara några veckor sedan vi hörde "My number one" i melodikrysset. Den gången frågade Eldeman efter vem som sjöng. Nu fick vi höra en "Bamseversion" och dagens fråga handlade om originaltiteln.

Nästa svar blir en chansning. Den är sannolikt rätt, men jag kommer självklart att kolla med Enn Kokk senare under dagen. Eldeman ställde inte frågan exakt på samma sätt vid snabbgenomgången. Först frågade han: "Vid vad för något görs en liknelse?", men vid snabbgenomgången frågade han: "Vid vad liknas ett ömhetsbevis?". Jag kände inte igen melodin men eftersom jag hade den första och den sista, av de tre bokstäverna, så chansar jag på eld. Enligt Enn Kokks blogg hette sången "Kisses of fire", på engelska. Det innebär att min chansning kvarstår.

Kicki Danielsson sjöng "Bra vibrationer". Originaltexten är skriven av Ingela "Pling" Forsman och refrängen går "Du ger mig bra vibrationer...".

Sista frågan kom från en tv-serie som jag fullkomlig älskar, "Pang i bygget" eller "Fawlty Towers", som den ju heter i original. Connie Booth spelar seriens alltiallo "Polly". Om jag minns rätt så var hon gift med John Cleese i det verkliga livet. I serien var Basil (John Cleese) gift med Sybil. Men min favorit i serien var betjänten Manuel.

Ha en fortsatt trevlig lördag.

fredag 24 juli 2009

Fred i Afghanistan

Till att börja med vill jag säga att jag absolut inte är någon Afghanistankännare eller en expert på ämnet. Min kunskap om Afghanistan bygger på att jag tjänstgjort i Kabul 6 månader som CIMIC-officer (CIvilMIlitaryCooperation) och att jag läser allt jag kommer över som handlar om Afghanistan.

För en dryg vecka sedan höll jag ett föredrag i Djurgårdskyrkan på temat "Fred i Afghanistan". Min frågor i dag, är de samma som de varit i flera år och mina slutsatser har inte förändrats.

Finns det något intresse från någon att det ska bli fred i Afghanistan? Med fred menar jag då inte frånvaro av öppna strider, utan en stark och trygg demokrati, så som det afghanska folket önskar det.

Har Iran, den stora grannen i väster något intresse av att Afghanistan blir en enad nation? Knappast. Iran har Irak, i väster, ett land som de historiskt haft många kontroverser med. Hur skulle det påverka dem om Afghanistan plötsligt blev ett väl fungerande land?

I öster ligger Pakistan, ett land som har tillräckliga bekymmer internt och med sin stora granne i öster, Indien. Har de något intresse av att stötta och hjälpa Afghanistan?

I norr ligger ett antal fd sovjetstater som har fullt upp med sitt eget och dessutom har storebror Ryssland alldeles in på sina norra knutar. Vill de ha ett starkt Afghanistan? - Troligen inte.

Internt är Afghanistan ett splittrat land och har varit det i många år. Det afghanska folket består av många olika etniska grupper - pashtuner, tadjiker, uzbeker och hazaras, för att nämna några. Vad jag förstår så har varje grupp sina särintressen. Dessutom har ett antal "krigsherrar" fått ledande befattningar som tack för att de hjälpte Norra alliansen att driva ut talibanerna.

Afghanistan står för mer än 95 % av världens opiumtillverkning. Bara inkomsterna från det torde göra att någon eller några inte har ett större intresse av att rätts- och polis-väsendet ska fungera. Vad jag förstått, så är en annan nästan lika lukrativ inkomst - tullavgifter. Avgifter som i ett väl fungerande land skulle tillfalla staten, nu tillfaller det ett antal krigsherrar.

Kort sagt så kan jag inte föreställa mig någon som önskar en riktig fred och ett starkt och enat Afghanistan. Nu har USA´s president tillkännigivet att han har för avsikt att satsa mer på Afghanistan.

På en fråga från en av åhörarna i Djurgårdskyrkan, om vad jag trodde om Obamas inriktning så svarade jag: "Jag tror att det är bra. Men det kommer att göra situationen mycket värre. Ingen är beredd på att avstå från makt och pengar utan att strida om det. Innan det blir en riktig fred, så tror jag att det kommer att bli ett krigsliknande tillstånd igen".

Är det detta som händer just nu?

I dag har jag hört tre nyheter om Afghanistan.
- Svenska soldater inblandade i skottlossning
- Ny lag i Afghanistan tillåter mannen att låsa in och svälta sin fru om hon inte ställer upp på sex
- Nya självmordsbombaren strax söder om Kabul

Måtte det finnas någon klok människa som har vilja, makt, kompetens och förmåga att lösa Afghanistans problem. Jag har en dröm att kunna åka till Kabul och visa mina barn var jag jobbat och var jag träffade min fru. Jag har en dröm om att kunna hälsa på de fantastiska och fina människor jag lärde känna, utan att behöva bära skyddsväst och vapen.

torsdag 23 juli 2009

Konsten att göra ingenting

Sitter i min stuga och väntar på att det antingen ska börja regna eller att solen ska titta fram. Tre barn och ett hundratal mygg, i en stuga på 54 kvm. Tv:n har stått på sedan klockan 06:00, då yngsta dottern vaknade. Det har varit ett kort avbrott då vi åkte för att handla och köpa glass.

Kan konstatera att det är en svår konst att göra ingenting. Barnen är betydligt bättre på det än jag är. De kan fastna i ett tv-program, städa sin garderob eller leka med lillasyster. Själv har jag läste en bok om Svenska Maffian. Den handlar om olika gäng i Sverige. Mellan kapitlen har jag städat, diskat och lagat mat. Trädgården behöver inte fixas eftersom det är en naturtomt. Huset är helt och det finns inget som behöver repareras.

Funderar över en av Ove Wikströms böcker - "Långsamhetens lov" och undrar vad det är jag missar.

Märker att jag har ett annat tempo i kroppen än omgivningen. Det märks tydligast i affären. Kassörskan ger sig tid att prata med varje kund. Jag står otåligt sist i kön och blir mer och mer irriterad över att det tar sådan tid. Försöker lyssna på samtalsämnena. Hör de hemma i affären? Ser framför mig vad som skulle hända om kassörskan på Willys i Älvsjö skulle börja konversera varje kund. "Hur mår din man?" "Har han återhämtat sig efter olyckan?" "Har du sett att Nilssons också köpt en sån där stor bassäng?"

Innan jag exploderar slår det mig att det finns något jag behöver lära mig. Gud har satt mig i den här situationen för att jag behöver utveckla något hos mig själv.

I bakhuvudet börjar jag nynna på psalm 205:
"Vila i din väntan, stilla mötet sker..."

Konstaterar att jag behöver lära mig att ta det lugnt. Att livet inte rinner mig ur händerna bara för att jag inte presterar något hela tiden. Att tiden inte är något som man ska utnyttja, utan en vän att samarbeta med. Att jag måste lära mig att ha "tråkigt" utan att hela tiden stimuleras av saker som måste göras.

Ska gå och nynna på Rolling Stones gamla slagdänga resten av dagen: "Time is on my side..."

onsdag 22 juli 2009

Äntligen...

Äntligen har man BTI-bombat i Gysinge området. I morse började helikoptrarna att flyga över Färnebofjärden. Jag hoppas att det kommer att hjälpa alla de som bor nära Dalälven så att de slipper myggen. Själv sitter jag utanför stugan och vägrar låta mig påverkas av mygg, knott, bromsar och andra flygfän.

I dag har hela familjen varit i Sandviken och badat på Parkbadet. När vi simmade runt i det klorerade vattnet snurrade massor av tankar runt i mitt huvud. Barnen i tredje världen som saknar vatten, dopets vatten och en undran över varför familjen känner mer gemenskap i vatten än på land.

De första nio månaderna av vårt liv lever vi i vatten - fostervatten. Är det därför vi trivs så bra i vatten. Skapar vatten en känsla av trygghet?

Det enda vatten min familj har gemensamt, förutom bassängens vatten, är dopets vatten. Vi är alla döpta. När vi duschar gör vi det i olika vatten. När vi dricker så dricker vi inte samma vatten. Men vårt dopvatten är gemensamt. Är det därför det känns mer nära när vi alla badar i samma bassäng?

På ett osynligt sätt har dopets vatten skapat en gemenskap mellan oss som vi sällan eller aldrig tänker på. I dopets vatten har vi alla fått del av Jesu liv och lära. Vi har fått en vattenstämpel som visar att vi tillhör Gud, genom Jesus Kristus. Är det därför det känns extra nära, då vi badar tillsammans?

Vatten ger liv, men vatten tar också liv. I vatten föds myggorna, i fostervattnet utvecklas vi så att vi klarar oss utanför livmodern, i vatten döps vi till ett evigt liv. Men i vatten kan man också dö. Tänker på alla de som gick under när Estonia sjönk, alla de som dog i Tsunamin, och alla de som druknar varje sommar i Sverige.

Vattnet är lika motsägelsefullt som livet självt och lika motsägelsefullt som Jesus förkunnelse. Det är därför jag tror. Livet är obegripligt och motsägelsefullt och min kristna tro bekräftar att det är precis så som det ska vara. Det är ingen skillnad på livet och på det som Jesus förkunnar.

"Dopets vatten, det är tecknet på en kärlek utan mått. Födas leva, dö och uppstå - före oss har Kristus gått".

Psalm 386 vers 2.

tisdag 21 juli 2009

Människofiskare

Har precis varit i Gysinge och fiskat. Det var inte myggen som var värst utan blåsten. När jag stod där vid Dalälven funderade jag över "Apostladagens" evangelium. Jesus kallar Simon Petrus och hans vänner att följa honom, inte för att fiska fisk utan för att fiska människor.

Liknelsen är kanske obegriplig för den som inte fiskar. För att fånga fisk måste man ha kunskap om var fisken står. Om jag inte vet var fisken är, då kan jag inte fånga den. När jag lokaliserat fisken måste jag ta mig dit. Ska jag använda båt, vadarstövlar eller kastspö?

Även den som ska "fånga" människor måste ta sig till den plats där människorna befinner sig. Det går inte att stå i kyrkan, om människorna är på sina arbetsplatser. Det fungerar inte att jag står på torget om folket är i skolan.

När jag hittat rätt plats, måste jag välja redskap. Ska jag använda nät? Flugspö? Kastspö? Eller meta?

För att veta vilket redskap jag ska använda när jag fiskar, krävs att jag "känner" fisken, fiskevattnet, vädret och övriga omständigheter. Detsamma gäller vid "människofiske". Jag måste känna människorna, demografin, miljön och de lokala omständigheterna som råder på den plats där jag försöker "fånga" människor. Våra redskap när vi "fångar" människor är våra handlingar. Det enda hållbara sättet att "fånga" människor är att de blir nyfikna på oss, på grund av våra handlingar.

När jag fiskar måste jag välja hur jag ska agna. Hur stora maskor ska det vara i nätet? Vilken fluga ska jag välja? Ska jag använda spinnare eller ett skeddrag? Ska jag agna med mask eller maggot?

När vi ska "fånga" människor kan vi agna våra redskap - det vill säga våra handlingar - med ett:
- vänligt ord,
- ett leende,
- seende ögon,
- lyssnande öron,
- en varsam beröring,
- en hjälpsam hand,
- en tyst bön.

måndag 20 juli 2009

Korset

Det är många som bär ett litet kors runt halsen. På tv ser jag popartister, filmstjärnor, programledare och idrottare som bär blänkande kors i guld och silver. Själv har jag ett litet kors i kirurgiskt stål som jag fick av ett brudpar för några år sedan. Jag har aldrig tagit av mig det. Jag har det på mig när jag sover, badar, idrottar, tittar på tv, kort sagt så lever jag hela mitt liv med det lilla korset runt halsen.

Hur många vet att korset är ett avrättningsinstrument? Föreställ dig att vi gick omkring med en giljotin, en giftspruta eller en elektrisk stol runt halsen.

För mig är korset en påminnelse om min kristna tro, samtidigt som det sammanfattar Jesus budskap till oss.

Armen som pekar uppåt påminner mig om att Jesus sa: "Du ska älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av allt ditt förstånd".

Armen som pekar neråt, är den arm som var fäst i marken. Den påminner mig om att jag har ett ansvar för skapelsen.

Armarna som pekar åt sidorna, är två till antalet och därför de viktigaste. De är som två utsträckta armar och påminner mig om Jesus bud: "Du ska älska din nästa så som dig själv".

De fyra armarna möts i centrum av korset. Det är hjärtats plats. Jesu hjärta och mitt hjärta. All min tro och alla mina handlingar måste ha utgångspunkt i mitt eget hjärta, annars klingar det falskt.

Varje gång min hand söker det lilla korset runt min hals, tänker jag på detta och på den psalm vi sjöng varje morgon i småskolan, psalm 45:

"Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig".

Vad tänker du på när du ser på korset?

söndag 19 juli 2009

Mygg och knott

Vi har kunnat läsa i tidningar den senaste tiden att Gysinge är invaderat av myggor. Barnen kan inte gå ut och vuxna tvingas bära mygghatt och dränka in sig i djungelolja. Regeringen tillåter inte BTI-bombning i Gysinge området p g a att det är en nationalpark.

Jag kan inte låta bli att tänka på sketchen med Johan Ulvesson och Susanne Reuter, där Johan spelar en rullstulsbunden man. Sketchen är en parodi på tv-programmet "Förlåt mig". Johan Ulvessons karaktär är en djupt kristen man som är tacksam för allt. När Susanne Reuter frågar honom vilka han hade gemenskap med i sin barndom så svarar han: "Myggen och knotten, de är också Guds barn".

När jag nu kommit till min stuga som ligger ca 12 km söder om Gysinge, kan jag konstatera att även här är det invaderat av all sköns flygvarelser, mygg, knott och bromsar. Under tiden jag klippte gräset fick jag ett 50-tal bett.

Min undran är på vilket sätt mygg och knott är Guds barn? Vilken funktion fyller de? Var i Guds plan för tillvaron passar mygg och knott in? Sannolikt är det något djur som njuter av att det är extra många mygg och knott. Är det en spindel? Eller en fågel?

I vilket fall som helst så har vi nu barrikaderat oss i stugan, stängt alla fönster och dörrar och hoppas att sol eller regn ska skrämma bort de minsta av Guds barn.

lördag 18 juli 2009

Att lämna en kommentar

Många har frågat mig varför det inte är någon som kommenterar allt det jag skriver. Ännu fler har sagt att de skulle vilja kommentera, men att det inte har fungerat att göra det. En hel del har lämnat feedback muntligt, via sms, på mejl eller på Facebook.

Om du skulle vilja kommentera det jag skriver så fungerar det om du klickar på "kommentarer" som står under inlägget. När du gjort det då kommer det upp en ruta i vilken du kan skriva det du vill. När du är klar så klickar du på rull-listan "kommentera som". Välj "anonymt", som står längst ner på listan. Nu kan du skicka in din kommentar genom att klicka på "skicka in kommentar".

Om du inte vill vara anonym, då kan du skriva ditt namn längst ner i rutan, under det du skrivet. För att kunna kommentera som de andra alternativen, krävs det att du har en
e-mailadress på en särskild server.

Välkommen att kommentera.

Melodikrysset vecka 29 - 2009

Jag vann inte i förra veckan heller men jag hade rätt lösning. Dock börjar det närma sig. En av vinnarna var från Östervåla och där har jag min stuga. Ett gott omen?

I dag skickades melodikrysset från Söderö, utanför Östhammar. Där har jag varit flera gånger, det kanske också är ett gott tecken?

Dagens melodikryss började med att Nanne Grönvall sjöng "Håll om mig". Det är min äldsta dotters favoritlåt. Vi brukar sjunga den tillsammans i bilen, på pendeln och i tunnelbanan. Den kom tvåa i melodifestivalen 2005, men både jag och min dotter tycker att den borde vunnit.

Därefter spelade Eldeman en av Cornelis Vreeswijks finaste sånger. Flickan i visan heter "Cecilia Lind".

Operan som Malena Ernman sjöng ur var "Carmen" av Bizet.

Precis som vanligt kom det en fråga som handlade om Evert Taube och en av hans visor. Jag tror att det var "Här är den sköna sommar", med tanke på Eldemans ledtrådar efter. Dock skulle även Taubes "Borta bra men hemma bäst", kunna passa in. Jag chansar på den första. Detta måste jag dubbelkolla med Enn Kokks blogg i eftermiddag. Jag har nu kollat med Enn Kokk och han har samma svar som jag, dvs "Här är den sköna sommar".

Robbie Williams sjöng duett med Jane Horrocks. Jag tror att låten heter "Things". När jag var liten gillade jag denna sång, men då har jag för mig, att det var Dean Martin och Nancy Sinatra som sjöng den.

Abbas "Dancing Queen" var med i filmen "Mamma Mia". Abba vann melodifestivalen 1974 med "Waterloo" på samma dag som jag konfirmerades i Fosie kyrka.

Även min yngsta dotters favorit fick vara med på dagens melodikryss. "Pippi Långstrump" sjöng "Sjörövare Fabbe" i originalutgåvan. I dag fick vi höra en tysk variant av "Sjörövare Fabbe". Direkt skrek min yngsta dotter, som blev 2 år i veckan, LÅNGSTUMP!

Annelie Rydé sjöng "En sån karl". Den artist som gjorde melodin känd är Lill Lindfors.

Nästa fråga handlade om en annan lill, nämligen Lill-Babs. Vi fick lyssna till en musikalisk utgåva av hennes landsplåga "Är du kär i mig ännu Claes-Göran".

Lars Berghagen är också vanligt återkommande i melodikrysset. Vi fick höra en sång som jag aldrig hört förut, dock går det inte att missta sig på hans röst. Sången heter "Inte bara drömmar".

Bellmans " lunkar vi så småningom", har vi väl sjungit allesammans. Jag har hört den på personalfester, på bröllop och till och med på baler.

Svaret på sista frågan var "Pink". Hon sjöng sin "So what".

I dag var det också ett enkelt kryss där jag inte behövt googla för att hitta rätt lösning. Men som vanligt tycker jag att det är roligt att läsa mer om artisten, melodin eller verket.

Nu ska jag göra mina val för den här dagen.

fredag 17 juli 2009

Att välja

I psalm 180 sjunger vi:

"Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dig given från himlen besinna det"

I dag är det min första semesterdag och den första riktigt lediga dagen på länge. Det är första dagen jag inte behöver svara i telefon, läsa mejl, skriva under räkningar eller finnas till hands om det händer något. Det är första dagen på riktigt länge som jag inte har en lista med arbetsuppgifter som ska göras. Inga tal eller predikningar att skriva och inga gudstjänster att planera och förbereda.

När jag sitter här på min balkong med morgonkaffet bredvid mig så slår det mig att jag måste välja. I dag måste jag välja vad jag ska göra och vad jag vill göra. I samråd med övriga familjen ska jag ta vara på den sällsamma gåva och nåd som den här dagen innebär.

När i afton de klara stjärnor frågar vad jag gav till denna dagen, då kan jag inte smita undan och skylla på jobbet eller andra. Jag måste stå till ansvar inför mig själv för de val jag kommer att göra i dag?

Det är en tung insikt. En präst jag känner, hon brukar säga, "du måste ingenting i livet förutom två saker. Det ena är att dö och det andra är att välja".

Nu ska jag välja mellan en massa icke förutbestämda saker. Sol och bad? Lådbilslandet? En långpromenad? Läsa en bok? Åka in till stan?

Jag förstår allt mer varför vi har rutiner och värderingar...

torsdag 16 juli 2009

Semester

Nu närmar sig min semester med stormsteg. Jag har bara en uppgift kvar innan jag i morgon går på fem veckors ledighet. I kväll ska jag ha ett föredrag i Djurgårdskyrkan. Jag ska berätta om Afghanistan och fundera över om det finns en möjlighet för fred där.

Tyvärr ser det mörkt ut. De senaste veckorna har vi fått allt fler rapporter om självmordsbombare och andra sprängattentat. För de engelska styrkorna blir 2009 ett mörkt år. Det har dött fler engelska soldater i Afghanistan än under kriget i Irak.

Jag får säkert anledning att återkomma när det gäller Afghanistan och mina upplevelser därifrån.

Under semestern kommer jag att skriva mindre i bloggen, men en å annan tanke och fundering kan jag säkert inte låta bli att dela med mig av. Dessutom är det ju ett antal melodikryss framöver.

onsdag 15 juli 2009

Möte

- Hur många gånger har du mött en människa som tittar utan att se?
- Hur många gånger har du mött en människa som lyssnar utan att höra?
- Hur många gånger har du mött en människa som pratar utan att säga något?

Skulle du själv vilja bli bemött på det sättet? Jesus säger: "Allt vad ni vill att människor ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem".

Om jag verkligen vill möta en annan människa i fullständig närvaro då måste jag se henne, höra vad hon säger och ha något att säga själv. För att lyckas med det behöver jag en önskan. En önskan om att förstå henne. Inte förkasta, inte förklara, inte försvara, utan en enda önskan - att förstå.

Om jag i djupet av mitt hjärta vill möta en annan människa, där han eller hon befinner sig, då måste jag drivas av en innerlig önskan om att förstå henne eller honom.

För att lyckas med det, då räcker det inte med att titta. Jag måste se honom eller henne precis sådan som han eller hon är. Att se någon går utanför det jag gör med mina ögon. Att se någon handlar om bekräftelse och närvaro. Den andre måste känna att jag inte dömer och att jag är uppriktitgt intresserad. För att se en annan människan måste jag använda mitt hjärta. Även en blind kan se en annan människa.

För att möta en annan människa krävs att jag hör vad han eller hon säger. Att bara lyssna, hjälper inte. Att höra innebär att jag använder mitt hjärta och min själ, när jag tar in vad han eller hon säger. För att lyssna krävs ett par fungerande öron, men för att höra krävs vilja och empati. För att jag ska höra vad en annan människa säger, krävs att jag lyssnar med mitt hjärta. Att höra går utöver språket. Även en teckenspråkig kan höra vad en annan människa säger.

I mötet med andra pratar vi ofta för att tala om vem vi själv är, eller för att dämpa vår egen oro och ångest. Men om vi stannar upp och betänker att Gud gav oss två öron, men bara en mun, då borde vi direkt sålla bland alla de ord som kommer ur oss. Allmänt och ytligt tal gör inte att vi möter en annan människa. Om vi pratar ur vårt hjärta, då har vi kanske något att säga, men oftast är tystnaden mer talande än en massa ord utan innehåll.

Alla misslyckas vi någon gång med att se, höra och lyssna. För att lyckas krävs att jag orkar och vågar vara helt närvarande i mötet med den andre.

Gud, hjälp mig att vara nörvarande i mötet med mina medmänniskor. Hjälp mig att möta dem med en innerlig önskan om att förstå. Hjälp mig att se dem, höra vad de säger och hjälp mig att vara tyst, tills det att jag har något att säga. Amen.

tisdag 14 juli 2009

Synd och förlåtelse

Även i dag hann jag med en golfrunda. Jag spelade 18 hål under den sena eftermiddagen. Ofta när jag går på golfbanan tänker jag på synd och förlåtelse. På hebreiska finns det tre ord för synd. Det är: 1. missa målet, 2. avfalla och 3. gå krokiga vägar.

I golfen missar jag ofta målet. Bollen hamnar inte där jag tyckte att jag siktade eller där jag önskade att den skulle hamna. Lika ofta "avfaller" bollen från den bana den var tänkt att flyga. Om den svänger till vänster kallas det hook och om den svänger till höger kallas det slice. Det händer också att jag slår ett slag då bollen far fram som en bångstyrig raket längs marken. Alla dessa misslyckade slag passar in på synd i dess ursprungliga betydelse.

Nu mera kan man köpa golfklubbor som är förlåtande. De gör att jag lättare träffar där jag siktar. Eftersom en förlåtande golfklubba har större träffyta, gör de också att bollen inte "avfaller" om jag inte träffar riktigt rent. Eftersom vikten är i botten av klubban slår jag inte lika ofta krokiga slag, så kallade "sorkdödare".

De förlåtande klubborna hjälper mig att uppnå det jag vill med mitt golfspelande.

Många människor som går i gudstjänsten tycker att det är svårt och jobbigt att vi börjar våra gudstjänster med syndabekännelse och förlåtelsen. Jag tycker tvärtom, att det är fint. Precis som mina förlåtande golfklubbor hjälper mig att uppnå mitt mål i spelet, så hjälper förlåtelsen mig att uppnå mina mål i livet.

Förlåtelsen är alltså inte ett sätt att trycka ner, sätta på plats eller få oss att må dåligt. Förlåtelsen vill hjälpa, dig och mig, att uppnå våra mål i livet. Förlåtelsen hjälper oss när vi inte träffar riktigt rent i livet och när vi vinglar i tillvaron.

Tack gode Gud för förlåtelsen genom Jesus Kristus. Amen.

måndag 13 juli 2009

Ledig dag

I dag är jag ledig!

Efter morgonpromenaden blir det en golfrunda på min hemmabana - Bro Bålsta GK - tillsammans med en kompis. Det ska bli kul.

Jag återkommer i morgon.

söndag 12 juli 2009

Ensam eller själv?

Så här i sommartider tänker jag på alla de som är ensamma. För mig är ensamhet inte det samma som att vara själv. Ensam är en känsla och själv är ett tillstånd. Många jag känner är själv utan att vara ensamma. De har valt att vara själv. Ensamhet är inte något som jag väljer utan det är något som jag råkar ut för.

Ensamhet är en brist på sammanhang och samhörighet. Det kan drabba vem som helst av oss.

För mig, är den värsta formen av ensamhet, den då jag inte är själv. Ensamhet i tvåsamhet eller ensamhet i en grupp är ett lidande. Bristen på sammanhang och samhörighet blir mer påtaglig, när det finns människor runt omkring mig. Antingen har jag förväntningar som gör att jag känner mig låst och inte kan påverka situationen. Eller så önskar jag samhörighet med dem, som jag känner mig ensam ifrån.

Vi har alla ett behov av att vara själv ibland. En tillvaro då vi får tid för oss själv, tid att reflektera och tid att ladda batterierna. Ensamhet ger inte tid eller energi, den stjäl vår tid och den tar vår energi.

Om jag känner ensamhet när jag är själv, då kan jag ofta påverka det. Jag kan ringa någon eller göra en aktivitet. Om jag känner ensamhet i tvåsamhet eller i en grupp, då har jag mindre möjlighet att påverka det. Jag är beroende av andra på ett helt annat sätt, än då jag är själv.

För flera år sedan, då jag var nyskild, gick jag på restaurang. Hovmästaren frågade mig om jag var ensam och jag svarade:
"Inte det minsta, men jag ska äta själv".

Jag hoppas och ber för att alla som önskar det, ska få tid och möjlighet att vara själv, men att ingen behöver vara ensam.

lördag 11 juli 2009

Melodikrysset vecka 28 - 2009

I dag redovisar jag min lösning lite senare än jag gjort tidigare, även om jag lyssnade till melodikrysset i direktsändning. Det finns två anledningar till att jag är sen i dag, för det första har det tagit tid att hitta rätt lösning och för det andra har jag haft ett dop i Järfälla och en vigsel i Vaxholm.

Som vanligt så vann jag inte heller förra veckan även om jag skickat in rätt lösning.

Dagens kryss började med att Lena PH sjöng "Unga pojkar och äldre män". För bara ett par dagar sedan lyssnade jag på henne när hon sommarpratade i P1´s "Sommar".

Därefter kom en svårighet som jag inte kunde lösa. Jag kände igen melodin men kom inte i håg texten, som det frågades efter. Jag fick lämna en lucka i krysset och vänta med att skicka in rätt lösning. Som jag brukar när jag inte hittar rätt svar och inte kan googla fram det, så väntade jag till Enn Kokk publicerade lösningen på sin blogg. Fusk? En del tycker kanske det, men det tycker inte jag. Det spelar väl ingen roll om man googlar, slår upp det i en lexikon eller läser det på någons blogg? Rätt svar skulle vara "Två små fåglar på en gren".

Ett sammanträffande är att Enn Kokk kommer från Estland och vi har en vänförsamling i Tallinn - Peteeli församling.

Därefter kom en filmfråga. Vi fick höra Allan Edvall och Erik Lindgren ur "Rasmus på luffen". Jag såg filmen för bara någon vecka sedan.

Klassisk musik är inte min starka sida, men med ett U i inledningen kunde jag lista ut att landet som Eldeman frågade efter var Ungern. Efter lite googlande hittade jag "Ungerska rapsodier" av Frans Liszt. Jag har varit i Ungern en gång, 1987, då jag deltog i militärhistoriska VM i ridning. Det är enda gången jag varit med på vinjetten till sportnyheterna.

Dagens andra filmfråga var lika enkel som den första. Elton John sjöng "Can you feel the love to night" i "Lejonkungen". En film jag sett ett hundratal gånger med mina barn.

Ytterligare en fråga handlade om en Astrid Lindgren film. Eldeman frågade vem som var kompositör till "Sommaren är min". Sången var med i en "Pippi Långstrump" film, tror jag. Rätt svar är Georg Riedel. I tisdags morse fick jag höra ett fantastikt postludium där organisten spelade melodin i ett annat arrangemang.

Nästa fråga hade en mycket tydligare anknytning till gudstjänsten. Vi fick höra psalm 323: "De kommer från öst och väst".

Ibland kan man undra hur tillfälligheter möter varandra. I morse när jag var på väg till jobbet, stannade jag på Statoil och köpte en CD-skiva med mina ungdomsfavoriter, "Gasolin". Jag har blivit påmind, genom tv-reklam, om alla de LP-skivor jag hade med det danska bandet. På våra klassfester brukade Peter spela gitarr och vi sjöng "This is my life", "Kvinde min" och "Lille du".

I dag pratade Eldeman om just den skivan jag köpt en halvtimme tidigare och om den reklam som påmint mig om mina gamla favoriter. Självklart kom det en fråga om "Gasolins" och Kim Larsens största hit: "Hvad goer vi nu, lille du?"

Med hjälp av alla ledtrådar som Eldeman gav - Norge, "Folk och rövare i Kammolilla stad" och att hon är detta - så kunde jag lätt hitta rätt ord: arg. Efter att ha googlat så fick jag fram att sången heter "Tant Sofias arga visa".

Även om Kent inte tillhör mina favoriter så har de ett sound som jag känner igen. De sjöng "Columbus" och det var faktiskt en bra låt med en intressant text.

Svansjön av Pjotr Tjajkovski är den enda balett jag sett i verkligheten. Jag är inte så mycket för balett, men musiken är fantastisk.

Polarprisvinnaren från 2004 (googlat årtalet) var BB King. Vi hörde honom sjunga "To good to you baby". Kings röst går inte att missta sig på.

Återstår dagens sista fråga. Första ordet i texten: "Dansen den går på grönan äng".

Nu ska jag förbereda morgondagens gudstjänster och skriva predikan.

fredag 10 juli 2009

Varför? Vad? Hur?

Jesus säger:
"Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in".

Jag har många gånger funderat på vad det är barnen har som gör att Jesus lyfter upp dem som exempel. Efter att under många år, umgåtts med mina och andras barn , tror jag, att jag kommit på vad Jesus menar.

Barn har två saker som vi vuxna saknar eller rättare sagt har förlorat. Det första barnen har, som vi vuxna har tappat eller inte vågar lita till är: intuition, det andra är förmågan att ställa rätt frågor och i rätt ordning.

Barn har intution och vågar lita på den. Ett barn känner långt innan de förstår. Släpp in ett litet barn i ett rum fullt av människor och barnet kommer intuitivt att gå fram till någon som tycker om barn. Vi vuxna vågar inte lita på vår intution, utan vi försöker övertala vår magkänsla med vårt förnuft. Kanske beror det på att vi inte vill verka elaka, eller för att vi blivit avtrubbade av alla dubbla budskap vi fått genom livet?

Barn har också en förmåga att ställa rätt frågor och i rätt ordning. Vi vuxna ställer oftast frågor i fel ordning. Vi vuxna brukar börja fråga hur. Hur fungerar det? Förstår vi inte den frågan då förkastar vi saken. Vi tror inte på det vi inte förstår. Barn börjar i andra ändan. Alla vi som träffat barn i 3 - 4 års åldern har nästan blivit tokiga på deras fråga: varför? Varför gör du så? Varför har du en sådan? När de blir äldre börjar de fråga: vad. Vad är det? Vad använder man den till? Vad är det för något? Så småningom kommer de till frågan: hur. Hur gjorde du? Hur gör man det? Hur fungerar den?

Barn har förstått att varför är den viktigaste frågan. Den är långt viktigare än vad- och hurfrågor. Vad- och hurfrågor är ganska ointressanta om jag inte förstår varför. Av någon anledning har vi vuxna vänt på allt ihop och tycker att vad- och hurfrågorna är viktigare. Beror det på att varförfrågorna är mycket svårare att besvara och förstå?

Barn litar på sin intution. De förstår, att de inte förstår allt och att de måst förlita sig på sin magkänsla. Att inte förstå skrämmer dem inte och gör inte att de tappar ansiktet.

Varför lever vi? Vad ska livet innehålla? Hur ska jag leva mitt liv?

"Gud för dig är allting klart och det dolda uppenbart..."

torsdag 9 juli 2009

Tills döden skiljer oss åt, del 2

För några år sedan träffade jag ett äldre par som firade sitt guldbröllop. De hade varit gifta i 50 år. Av en ren tillfällighet hamnade jag vid samma bord som de under en middag. När de berättade vad de firade blev jag glad och stolt för deras skull, men jag blev också avundsjuk och ledsen för min egen skull. Jag kunde konstatera att guldbröllop var en sak jag sannolikt aldrig skulle få fira. Det finns en liten chans, men då måste jag bli 95 år gammal...

Djupt berörd frågade jag det äldre paret hur man lyckas att vara gift i 50 år. Mannen svarade: "Vi har lärt oss livets svåra gåta, älska, glömma och förlåta". Han fortsatte: "Mor och jag har aldrig gått och lagt oss osams, det är viktigt". "Har det varit något, så har vi alltid rett ut det". Han fortsatte i flera minuter med att räkna upp alla de saker som gjort att de klarat av sitt äktenskap. Jag tror inte att han missade en enda av alla de råd, förmaningar och klyschor som jag tidigare hört.

När mannen pratat klart, så vände jag mig till kvinnan och sa: "Du då, vad säger du? Du har ju också varit gift i 50 år?" Hon tittade mig djupt i ögonen och svarade: "Det ska jag säga dig, goa pastorn. Det finns bara ett recept. TIG och LID".

Något omtumlad av hennes svar satt vi tysta resten av middagen. Efteråt så tänkte jag att det nog inte var så ledsamt att jag sannolikt inte får fira guldbröllop. Om priset är att någon ska tiga och lida, då är det alldeles för högt.

onsdag 8 juli 2009

Rutiner

När jag gick på universitetet fick jag lära mig att människan är en instabil varelse. Det betyder att vi är den varelse som föds med minst antal reflexer, medfödda beteenden och nedärvda instinkter. Vi är den varelse som är mest beroende av vår omgivning för att överleva. Det är därför värderingar och rutiner är så viktiga för oss människor.

Om vi inte följer omgivningens värderingar får vi inte tillhöra gruppen och kommer sannolikt inte att överleva. När vi inte känner till vad som förväntas av oss då får vi ångest. Det värsta som kan drabbas oss är att vi inte får vara med och att vi inte passar in.

Jag är övertygad om att du någon gång haft fjärilar i magen när du varit på väg till en fest där du inte känner någon, eller där du varit osäker på vilken "dresscode" som gäller. Detta är ett ett tecken på att vi, som Berger-Luckman säger, är en instabil varelse.

För att få tillhöra gruppen, anammar vi de värderingar som vi upplever att vi behöver ha. I bästa fall är värderingarna tydliga i ord, attityder och beteende. Är de inte det så försöker vi följa det vi uppfattar som de rådande värderingarna.

Som instabila varelser behöver vi också rutiner. En rutin underlättar vårt liv. Det innebär att vi kan lägga vår energi på det som ligger utanför "ramen". I det militära brukade vi säga att allt ska gå på rutin tills det att första skottet smäller. Anledningen är inte för att man ska kontrollera eller trycka ner människor, utan därför att det kostar minst energi.

Så här i sommartider märker jag att småsaker kostar mig energi. Resan till och från jobbet tar inte lika lång tid, mina arbetsdagar följer inte samma mönster som de brukar och så vidare.

Här om dagen fick jag för första gången i mitt arbetsliv åka tillbaka till jobbet för att hämta mina hemnycklar. Jag tog inte med mig min ryggsäck hem, som jag brukar. Väl hemkommen kunde jag konstatera att min dörrnycklar låg kvar på jobbet, i ryggsäcken.

Jag tror att vi alla behöver rutiner för att underlätta såväl vårt vardagsliv, som vårt arbetsliv. Syftet är inte att någon ska vara fyrkantig och dum, utan syftet är att spara energi. Energi som vi kan använda till något annat.

Min favoritbön

I söndags firade vi den fjärde söndagen efter trefaldighet under temat "Att inte döma". Vi fick läsa den välkända texten där Jesus säger: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget".

Det är svårt att leva ett mänskligt liv, utan att kritisera och klaga på andra. Det är svårt att inse att jag inte blir bättre av att någon annan blir sämre, eller att jag inte blir sämre för att någon annan är bra. Dag Hammarsköld sa: "Ödmjukhet är att inte jämföra sig".

Min favoritbön i psalmbokens "en liten bönbok", bön 139, hjälper mig när jag känner mig förfördelad och missförstådd eller när avundsjuka, skvaller och skitprat tränger sig på. Den är skriven av R Merry del Val.

"O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, hör min bön. Befria mig från begäret att bli uppskattad och hedrad, från begäret att vara eftersökt. Befria mig, o Jesus från ängslan att bli försmådd och förtalad, från ängslan att bli försummad. Befria mig, o Jesus från ängslan för att bli förlöjligad och sårad, från ängslan att bli misstänkliggjord. När andra har framgång och får beröm, när andra blir älskade, giv mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus".
Amen!

tisdag 7 juli 2009

Spara eller slösa? SLÖSA!

Så här i ekonomiska kristider får vi höra den ena experten efter den andra som ger råd och tips. Den ena säger att vi ska spara, den andra säger att vi måste börja konsumera. Allt går ut på att få vår gemensamma ekonomi att fungera.

När jag var liten, då fick vi två gratistidningar i skolan. Det var de enda tidningar som någonsin fanns i mitt barndomshem. Vi hade inte råd att köpa tidningar.

Den ena tidningen hette "Kamratposten" och den andra hette "Lyckoslanten". I en av tidningarna, jag tror att det var "Lyckoslanten", fanns en tecknad serie som handlade om två systrar. En av dem hette Spara och den andre hette Slösa. Spara försökte få oss barn att förstå att det var viktigt att spara sina pengar. Slösa försökte inte övertyga oss om något - hon bara slösade bort alla sina pengar på onödiga saker.

I min familj förstod vi inte riktigt Spara och Slösa. Vi hade ingenting att spara och ingenting att slösa. I dag finns det andra som talar om för oss vad vi ska göra, men nu säger man spara eller konsumera.

Jag har ingen aningen om vad som är rätt i ekonomiska kristider. Ska vi spara eller ska vi konsumera? Om vi slösar med pengar och råvaror då minskar de, det förstår till och med jag. Men om vi slösar med vår kristna tro, då blir den mer och större. Kristen tro handlar om Kärlek, Respekt och Förlåtelse. Och det fina med vår tro är, desto mer vi slösar med Kärlek, Respekt och Förlåtelse, desto mer och större blir det.

Så mitt råd är: slösa allt vad du kan med Kärlek, Respekt och Förlåtelse.

Vart tog sommaren vägen?

Efter flera veckors fint väder så har regnet kommit. Några är glada och nöjda över att det blivit lite svalare, andra är ledsna och besvikna över att det fina vädret försvunnit.

För min del spelar det ingen roll. Jag bryr mig faktiskt inte om vilket väder det är. Vädret är något jag inte kan påverka, så därför lägger jag ingen energi på det.

Jag tycker om när det är fint väder så att jag kan sitta på balkongen men jag tycker lika mycket om att sitta i soffan och läsa en bok och lyssna på regnet som öser ner.

Jag älskar att spela golf, men gör det precis lika gärna i regn som i solsken. När jag gjorde lumpen fick jag lära mig att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Från början tyckte jag att det var en hurtfrisk klyscha, men numera tycker jag att det är ett bra förhållningssätt till vädret. Jag har alltid paraply, regnjacka, regnbyxor, sydväst och en regnvante med mig i bagen. Regn ska inte få hindra mig att göra det jag vill. Jag vill inte vara beroende av vädret.

Men jag inser att andra människor i högsta grad är beroende av väder och vind. Varje morgon när jag tar min morgonpromenad, då lyssnar jag på väderprognosen. Klockan 05.55 kommer det en sjöväderprognos. Jag minns när jag hade en segelbåt och var beroende av vädret, om inte annat så för säkerhetens skull. De som seglar, de som lever av och på havet och all sjöfart är i högsta grad beroende av vädret.

Men det finns även andra som är beroende av vädret för sin överlevnad. För många äldre, hjärtsjuka och överviktiga så är varmt väder ett fullständigt lidande. För de som har semester och har planerat sol och bad, så är regnet frustrerande. Det finns inget väder som är bra för alla och som alla är nöjda med.

Vilket väder gillar du? Hur mycket låter du vädret påverka dig?

måndag 6 juli 2009

Varför bloggar jag?

En kompis till mig frågade om denna blogg var en "egotripp", andra har frågat vad syftet är och vad jag vill uppnå med att skriva en blogg. Kanske borde jag berättat det i mitt allra första inlägg.

Som jag tidigare skrivet så har jag fått förtroendet att bli kyrkoherde i Järfälla församling från och med den 1 januari 2010. Jag har varit kyrkoherde i Jakobsbergs församling sedan år 2000. Innan dess var jag praktikant 1994, pastorsadjunkt 1997 och komminister 1998 i församlingen.

Det innebär att anställda, förtroendevalda och församlingsbor i Jakobsberg i stor utsträckning känner mig. De känner mig i min profession som kyrkoherde, men de känner också en personlig sida av mig. Den privata Krister är det inte så många som känner och så ska det vara. Även om min privata sfär är ganska liten så är det min och bara min.

När vi nu ska bilda Järfälla församling, så vill jag ge de anställda, förtroendevalda och församlingsbor som upplever att de inte känner mig, en möjlighet - om de vill - att lära känna mig på ett professionellt och personligt plan.

Det är mitt syfte och det är det jag vill uppnå med att skriva denna blogg. Den som vill kommentera, fråga, diskutera eller samtala med mig, är välkommen att skriva här i bloggen, eller ta kontakt med mig, via mejl eller telefon.

Man kan ju undra när man känner en människa?

Jag tror att jag känner en annan, när jag har en egen bild av honom eller henne. När jag har en bild som jag skapat själv och inte en bild jag fått, genom vad jag hört ryktesvägen eller genom vad andra berättat för mig. Jag tror att jag känner en människa när jag har en bild av henne genom vad jag själv har upplevt och erfarit.

söndag 5 juli 2009

Tills döden skiljer oss åt, del 1

Precis som för alla andra präster som är i tjänst på sommaren, så fylls mina helger så här års av vigslar. Jag är glad över att Svenska kyrkan har vigselrätt. Vigslar är något av det absolut roligaste i mitt jobb. Det är otroligt givande och spännande att få lära känna brudparet i samtal innan vigseln och det fantastiskt meningsfullt av få vara delaktig på en av deras livs största dagar.

Några jag känner tycker att kyrkan borde släppa vigselrätten med motivet att så många i alla fall skiljer sig. Jag håller inte med. För några år sedan gjorde vi en undersökning i församlingen kring vad det var som gjorde att människor stannade kvar som medlemmar i kyrkan. Det som framkom i den undersökningen var att just vigseln var det tillfälle då de kände att kyrkan betytt mest för dem. Kontakten med kyrkan var viktigare vid vigseln än vid något annat tillfälle i deras liv. Resultatet av den undersökningen är att vi i Jakobsbergs församling varje år bjuder in de som det senaste året har ingått äktenskap, eller fått välsignelse över sitt partnerskap, till en festkväll med middag och musik. Vi bjuder även på barnpassning för de som så önskar.

Vad gäller skilsmässa, så är det viktigt att alla förstår, att i vår kyrka så är äktenskapet inte ett sakrament. Man lovar inte Gud något, man lovar inte prästen något, man lovar inte kyrkan något och man lovar inte släkt och vänner något. Vi finns med som vittnen. Brudparet ger sina löften till varandra, inför vittnen. De enda som har rätt att bryta ett avtal, är de som ingått det med varandra, det vill säga brudparet.

Andra av mina vänner tycker att äktenskapet är ett förlegat sätt att leva i dagens samhälle. Jag håller inte heller med dem. Jag har inte mött ett enda brudpar som inte tagit sitt äktenskap på största allvar. Även om det finns andra och likvärdiga samlevnadsformer, så är äktenskapet det som de flesta känner är rätt för dem. Det betyder inte att alla andra former av samlevnad är fel.

Äktenskapets djupaste syfte är att ge liv. I klassisk kristendom finns det tre krav för att det ska vara ett äktenskap: 1. Det ska vara ingånget av fri vilja. 2. Det ska ske offentligt. 3. Det ska innehålla någon form av sexualitet. Sexualitetens ursprungliga syfte var att få barn. Men det är inte alla som kan eller vill få barn, deras äktenskap är precis lika mycket värt som andras. Det är därför jag säger att det djupaste syftet är att ge liv. Barn är ett sätt att ge liv, men att ge liv kan också innebära att stå vid varandras sida, hjälpa och stötta varandra, acceptera varandras egenart och utveckling, tillåta varandra att växa och så vidare.

Ett äktenskap där någons liv krymps och förtvinar, ger inte liv. Ett äktenskap där en eller båda parterna inte mår bra och känner att de inte får eller kan ge liv, är inte ett riktigt äktenskap. Ett äktenskap där någon eller båda lider, är inte ett äktenskap i ordets rätta bemärkelse.

Jag känner många änkor och änkemän som älskar sin man eller fru, långt efter att de lämnat detta livet. Gör de fel? Nej, självklart inte. Den död vi talar om i äktenskapets löfte är inte den fysiska döden. Det är kärlekens död. Kärleken dör när den inte får näring och liv.

Kärlekens död är inte så mycket en känsla som en vilja. Alla vi som är gifta vet att våra känslor för vår partner går upp och ner. När vi säger "jag älskar dig", då menar vi olika saker vid olika tider. Ibland menar vi att vi hyser starka känslor, det pirrar i magen, jag vill vara nära. Andra dagar menar vi att jag är lojal mot dig, jag ställer upp, jag finns här för dig, vi hjälps åt, även om jag just nu inte hyser de där varma känslorna.

I löftena som ges i vigseln uttalar brudparet en viljeyttring. "Jag vill älska dig..." Kärlekens död är när vilja inte längre finns. Den dag jag av hela mitt hjärta säger, jag vill inte, jag vill inte ens försöka, då är kärleken död.

Någon frågade varför gräset alltid är grönare på andra sidan. Svaret är: förmodligen, för att man vattnar det...

lördag 4 juli 2009

Melodikrysset vecka 27 - 2009

Efter min extra långa morgonpromenad kunde jag konstatera att jag inte vann förra veckan heller... Även dagens melodikryss sändes inför publik. Anders Eldeman inledde musikveckan i Mora.

Dagens kryss började med Östen med resten som sjöng "Hon kommer med solsken". Vad jag minns var de med i melodifestivalen med den sången.

Nästa melodi var "Tiotusen röda rosor", som var populär när jag var liten. Melodin skulle ge ett svar från växtriket: ros.

Sedan sjöng Tage Danielsson en sång som andades politikerförakt, "Glada amatörer". I texten klagade Tage på proffspolitiker och önskade glada amatörer i politiken. Jag brukar säga att man inte kan vara riktigt professionell om man inte är amatör. Amatör kommer från samma ord som kärlek. En amatör gör det han eller hon gör, av kärlek och glädje. Ett proffs som inte har glädje i det han eller hon gör, är inte riktigt professionell.

Barnvisan som vi hörde var "Mors lilla Olle" och den har skrivets av Alice Tegnér.

Dagens andra melodifestivalsång var "Tango, tango". Hon som sjöng på engelska var Petra Nielsen.

Evert Taube brukar vara med i melodikrysset. Han är väl en av de mest kända och produktiva svenska visförfattarna. I dag fick vi höra hans " länge skutan kan gå".

Därefter kom en av mina absoluta ungdomsfavoriter, fast på franska. När jag var liten så sjöng jag ofta Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga gatan".

Ytterligare en av mina barndomsfavoriter följde därefter. Den första film jag såg på bio, vad jag minns, var "Sound of Music". Jag och min syster såg den flera gånger och varje gång skämdes jag för att hon snyftade. Vi fick höra "Do, re, mi".

Dagens tredje sång från melodifestivalen var "Se på mig" med Jan Johansen. I dag fick vi höra den med sång på engelska. Den här sången har jag med glädje använt många gånger i andakter för konfirmander och ungdomar.

Landet som skulle förknippas med en melodi måste vara Österrike. Jag kände igen melodin, men har ingen aning om vad den heter. Jag har förmodligen dansat vals till den på någon bal.

Johnny Logan, från Irland, har vunnit Eurovisionschlagerfestivalen tre gånger, om jag minns rätt. Nittonhundraåttiosju vann han med "Hold me now".

Dagens sista fråga handlade om det första och det tredje ordet i den inledande textraden. Melodin har skrivits av Mats Paulsson och har varit med flera gånger tidigare i melodikrysset. Melodin börjar med "Det går en vind över vindens ängar".

Jag tror att jag har klarat även dagens kryss. De är lite lättare på sommaren. Inte heller i dag har jag behövt googla för att kunna svara på frågorna. Däremot har jag googlat för att få fördjupade kunskaper om melodierna, artisterna och upphovsmän/kvinnor.

Nu ska jag åka i väg för att ha en vigsel.

Ha en skön dag i sommarvärmen!

fredag 3 juli 2009

Fredagsmys

Fredagsmys har blivit ett begrepp i vår tid. Det används i reklam och man pratar om det på arbetsplatser, på tunnelbanan och över mobiltelefon. Har även sett det användas på Facebook.

Jag har funderat över vad fredagsmys egentligen är. Betyder det att arbetsveckan är slut och man har helgledigt? Hur är det då för de som jobbar helger? Eller betyder det att fredagen är avdelad för något särskilt, kanske familjen? Betyder fredagsmys att man äter något särskilt? Dricker ett glas vin? Äter godis och chips?

Är fredagsmys motsvarigheten till barnens lördagsgodis? Eller är fredagsmys ett försök att uppnå en känsla? Vilken i så fall? Ersätter fredagsmys den judiska sabbaten eller aftonen som vi för gick in i efter lördagens helgsmålsringning? Har lördagen blivit fredag?

För mig betyder fredagen oftast att jag somnar tidigt eftersom jag är trött efter veckans arbete. Fredag betyder också att det inte är något kvällsjobb, om inte polisen ringer och vill ha handräckning.

Ofta tittar jag igenom tv-tablån för att spetsa in mig på ett särskilt intressant program. Ännu hellre tittar jag på golfkanalen, men som sagt, jag somnar tidigt på fredagar. Så hur spännande programmet än är eller hur bra golfen än presenteras, så kommer John Blund och hämtar mig kring 22.00.

En speciell känsla jag ofta har på fredagar är när jag stänger ytterdörren bakom mig. Det är en känsla av att, nu behöver jag inte gå ut mer i dag, om jag inte själv vill. Kan det vara fredagsmys?

Denna fredag ska jag förbereda morgondagens vigsel och välja psalmer inför söndagens gudstjänster, kanske påbörjar jag även predikan. Men förmodligen somnar jag i soffan som jag brukar på fredagskvällar. Det är kanske det som är mitt fredagsmys?

Vad är fredagsmys, för dig?

torsdag 2 juli 2009

Fånga Dagen!!!

För några år sedan hade jag en ring på vilken det stod "Carpe Diem". Jag gav ringen till min flickvän(numera min fru), när jag åkte hem från Afghanistan, och hon stannade kvar i Kabul.

Första gången jag hörde uttrycket var i filmen "Döda poeters sällskap", som är en av mina favoritfilmer. Jag tyckte att uppmaningen, "Fånga Dagen", passade mig och mina mänskliga tillkortakommanden,

Därför hade jag under flera år "Fånga Dagen", som mitt livsmotto. Ringen, köpte jag, för att hela tiden påminna mig själv om det jag behövde jobba med i mitt liv. Det handlade om:
- att inte missa tillfället,
- att inte planera så långt i förväg, att jag inte såg det som var rakt framför mig,
- att inte ha sådan kontroll att jag inte kunde vara spontan,
- att inte vara så strukturerad att jag inte fick tid att umgås,
- att inte oroa mig, så mycket och ta ut bekymmer i förhand.

Någon har sagt: "Nittionio procent av det du oroar dig för, kommer aldrig att inträffa". Därför tyckte jag att "Carpe Diem" - "Fånga Dagen", var ett bra motto och det tycker jag fortfarande.

Jag gillar särskilt att Dagen, stavas med stort D. Det betyder att alla dagar är speciella och unika. Dagen kommer aldrig tillbaka utan den finns här och nu. Varje dag är ett uruppförande som aldrig kan plagieras eller kopieras.

I dag har jag "Fångat Dagen". Jag har spelat golf med förvaltningschefen... Att han vann, spelar absolut ingen roll. Jag njöt av solen, värmen och varje sekund. Det fanns inget annat i mina tankar än en liten vit boll, och nästa slag...

onsdag 1 juli 2009

En bra dag, med mening och innehåll

Min dag började 04.30 då jag vaknade utan att klockan ringt. Tog en riktigt lång promenad från Hagsätra, via Rågsved till Fagersjö och sedan via Huddinge tillbaka. Det enda djur jag såg var en ensam igelkott.

På jobbet har jag haft meningsfulla uppgifter, givande samtal och ett gott samarbete. Under eftermiddagen fastnade jag lite i min "bekymmerspåse". Det var ett så kallat "I-landsproblem". Ett av datorns program fungerade inte...

Mitt i min frustration slog det mig att lidande har en mening... Utan våra "bekymmerspåsar" sker ingen utveckling. Det är i lidandet, frustrationen och meningslösheten som nya vägar hittas. Det är i det som gör ont, som vi hittar nya lösningar. Det är i problemen som vi utvecklas.

Det vill säga om det ligger i vår personlighet och i vårt förhållningssätt.

Är vi inte problemlösare, fastnar vi lätt i gnäll och klagosång.

Innan natten kommer, vill jag tacka:
Tack för en dag som varit meningsfull.
Tack för de människor och situationer som jag i dag fått möta.
Tack för det som påmint mig om allt det jag behöver lära.
Tack för att jag fått lära känna dig lite bättre.