Jag har lärt mig att det viktigt att vara närvarande, engagerad och ha förmågan att sätta gränser. Som föräldern måste du stå ut med att inte vara omtyckt och perfekt alltid. Kända psykologer pratar om; "Parenting good enough", det vill säga göra sitt bästa.
Som pappa till en idrottande tonåring, känner jag att jag inte riktigt räcker till.
Hur ska jag kunna komma till ett möte, med ett par dagars varsel? Hur ska jag kunna lägga ner några timmar, ett par kvällar i veckan, när jag jobbar 50 - 60 timmar i veckan? Hur ska jag kunna ställa upp på helger, när jag jobbar varannan?
Är idrott bara till för de barn, som har föräldrar som jobbar nio till fem?
Är idrott bara till för barn utan syskon?
Är idrott bara till för barn till föräldrar, som inte har egna intressen och ett liv vid sidan av barnen?
Är idrott bara till för barn vars föräldrar, kan ägna en del av sin arbetstid, för att planera barnens fritid?
Ibland blir jag nästan rädd. Krävs det att jag måste leva genom och för min son, för att han ska kunna lyckas med sin idrott? Måste jag ge upp alla andra intressen och mitt jobb för att vara en bra idrottsförälder? Jag önskar att min son ska ha kul genom sin idrott. Jag vill att han ska hitta kamrater för livet. Jag ber för att han ska utvecklas som människa och individ genom sin idrott.
Min enkla fundering är, vad är det som krävs av mig...