Vi är inte de goda

Dagligen brottas jag med frågan om vilka människor som är goda och vilka som är onda. Det är så lätt att stoppa människor i olika fack beroende av vad jag tycker och tänker om dem eller vad jag för tillfället känner för dem. Hela detta förhållningssätt är på något sätt en form av "borderlinepersonlighet" applicerad på mänskligheten. Människor är mer komplicerade än att vi kan dela in dem i onda eller goda.

Jag anser att Svenska kyrkan, i sin kommunikation, tappat den realistiska människosyn som Luther lärde oss. På något sätt kommunicerar Svenska kyrkan en teologisk människosyn som närmast kan beskrivas som reformert eller kalvinsk. Jag kan bli oerhört trött när Svenska kyrkan kommunicerar att vi gärna samarbetar med människor av god vilja, står på de godas sida eller med de som har ett gott syfte. Det verkar som om de människor som gärna samarbetar med Svenska kyrkan är goda människor och de andra människorna något annat.

Sanningen är att vi som är kristna inte är godare eller bättre än andra människor. Vi är precis som alla andra med goda och mindre goda sidor. Vi är inte kristna för att vi är bättre än andra utan vi är kristna trots att vi är som alla andra. Vi bär alla på ljusa och mörka sidor i vår personlighet. Vi har dagar när vi framstår som bättre och dagar när vi framstår som sämre. Vi har drag som vi tycker mindre eller bättre om. Vi är helt enkelt människor med all den komplexitet som det innebär. Om vi inte vågar se oss själva precis som de vi är, är vi fel ute.

Martin Luther sa att vi alla är "simul iustus et peccator", ord som jag har tatuerade på min vänstra arm. Det innebär att vi alla är både rättfärdiga och syndare på en och samma gång. Det är simultant, det vill säga, i samma ögonblick. Den som gör en god gärning är fortfarande syndare och den som gör en ond gärning är fullständigt rättfärdig. Detta förhållande kan vi som människor aldrig påverka eller förändra. Vågar vi se på varandra och oss själva med dessa ögon?

Kanske är det så enkelt som Grundtvig sa: "Först människa och sedan kristen".

Fortsatta funderingar

Mina funderingar kring skillnader och likheter mellan moral och moralism har inte landat riktigt ännu. Även jag hamnar ibland i moralism, särskilt då jag är övertygad om att mitt ställningstagande är det riktiga. Det är lätt hänt att man blir moralist då man efter ett långt övervägande kommit fram till ett förhållningssätt eller ett beslut som man är övertygad om är det  korrekta.

Att komma fram till olika slutsatser är en del av moralens väsen eftersom vi utgår från olika etiska principer. Att då påpeka att andra kommit fram till felaktiga svar utan att lyssna till deras argumentation och sätta sig in i deras etiska överbyggnad och principer gör att man lätt hamnar i moralism. "Du har fel eftersom jag tycker det".

Att lyssna på hur andra tänker och resonerar, på vilka grunder de fattar sina beslut och vilka fakta de utgår från gör att man minimerar risken för att blir moralist. Jag kan argumentera mot deras idéer eller deras sätt att argumentera utan att moralisera. Jag måste acceptera att andra prioriterar och värdesätter på ett annorlunda sätt än jag själv gör.

I traditionell etik utgår man i sina moraliska bedömningar från avsikten, handlingen eller resultatet. Man kan utgå från det tänkta eller faktiska resultatet. Hela vårt samhälle är präglat av utilitarism, det vill säga att det är resultatet som är det viktigaste. Tidigare har vi varit mer regelstyrda och utgått från handlingen i sig själv. I många religiösa kontexter är avsikten det viktigaste, vilket innebär att man eftersträvar en särskild tanke bakom handlingen.

Vad som lätt händer när man gör bedömningar i efterhand är att man utgår från något annat än den som bedöms gjort. Det fanns en god tanke, men man kritiserar handling eller resultatet. Eller det var en god handling men resultatet blev tokigt. Lika ofta kan det ha saknats en god avsikt med resultatet blev bra. Vi har också en tendens att "bortförklara" våra egna handlingar genom att ändra på våra bedömningar. När det blev fel så säger vi att vi hade en god tanke eller att vi gjort en god handling. Personligen tycker jag att all etik och alla moraliska bedömningar måste bygga på en holistisk syn. Vi kan inte särskilja avsikten från handlingen eller resultatet. Vi måste ta hänsyn till alla tre delar då vi gör moraliska överväganden eller då vi bedömer andras handlingar.

Då det gäller den omtalade middagen i den "Gyllene salen" tror jag inte att det fanns något annat än goda avsikter. Handlingen i sig själv, att äta en dyr middag för kyrkoavgiften, är omtvistad och svår att motivera. Mat måste man ha, men hur mycket får den kosta och vad ska den omfatta? En, två eller tre rätter? Vatten, läsk, vin, öl? Kött? Ekologisk? Kravmärkt? Fairtrade? Är det ok att betala mer för ekologisk, kravmärkt eller fairtrade? Hur mycket mer?

Är handlingen, att äta en trerätters middag, mer eller mindre lämplig under vissa perioder av året? Vilka i så fall? Varför? Vad är det som gör att det är mer eller mindre lämpligt? Här är det lätt att bli "moralistisk". Visst kan man diskutera lämpligheten att äta en festmåltid samtidigt som kyrkan driver en insamlingskampanj som heter; "Utrota hungern". Men det är lätt att hamna i det vi i 50-års åldern fick höra som barn; "Ät nu upp. Tänk på barnen i Biafra". De blev ju inte ett smack mindre hungriga genom att jag åt upp mat som jag inte tyckte om. Är det rätt att koppla samman någon annans handlingar med något som inte har en direkt samhörighet? Är det någonsin rätt att äta sig mätt så länge någon annan svälter? Hade middagen varit "rätt" om man tagit upp en gåva till fasteinsamlingen? Hade konferensen varit ok om alla avstod från middagen och i stället skänkt motsvarande summa till de hungriga och svältande?

Resultatet av middagen i "Gyllene salen" vet vi idag. Förtroendet för Stockholms stift är allvarligt skadat. Människor är upprörda och ledsna. Vi har fått in ett antal blanketter med begäran om utträde ur Svenska kyrkan. Kunde de beslutande i sin vildaste fantasi tro att det skulle bli så här? Om ja, har de gjort ett gravt tjänstefel. Tjänstefelet började då när man beslutade om budgeten. Om nej, har de gjort fel och begått ett misstag. Går det att förlåta? Går det att gottgöra?

Jag vill inte vara moralist, men jag vill ha en god/hög moral. Då jag fattar beslut utgår jag från att jag ska stå för dem då jag möter församlingsborna, öga mot öga, utan att skämmas. Jag är medveten om att andra kan komma fram till andra beslut än jag gör och att andra gör andra prioriteringar och bedömningar än jag gör. Det är själva etikens och moralens dynamik. Vi kan komma fram till olika svar och ända stå för en god/hög moral.

Vinna - Vinna

Då jag gick på Karlbergs officershögskola i mitten av 80-talet, genomfördes all utbildning enligt den pedagogiska modellen; "upplevelsebaserad inlärning". Det innebar att vi kadetter inte endast förväntades lära oss kunskap på ett rationellt sätt, utan det vi lärde oss skulle även bli en del av vårt känsloliv. Vi skulle helt enkelt lära oss att förstå och kunna tillämpa vår nyvunna kunskap i praktiken. Kunskapen skulle integreras i hela vår yrkesroll.

Bitvis var det väldigt jobbigt att ta till sig denna utbildningsmetod. Jag upplevde i början lärarna som flummiga och otydliga. Kunde de inte bara tala om hur det skulle vara och vad som förväntades av oss kadetter? Efter ett par månader ramlade dock polletten ner och jag insåg att det var min uppgift och mitt ansvar att lära mig och inte lärarnas uppgift att ge mig kunskap. Lärarnas uppgift var att skapa förutsättningar så att jag kunde lära mig nya saker, få nya insikter och ny förståelse. Det gjorde de genom olika övningar och prövningar.

Året på Karlberg inleddes med en UGL-vecka. Syftet var att vi skulle lära oss hur en grupp utvecklas och fungerar, hur vi själva påverkar och påverkas av en grupp och vilket ledarskap som krävs för att en grupp skall mogna. Till att börja med var det läskigt men då veckan var slut förstod jag att det endast är i en mogen grupp, som alla vågar och kan, vara sig själv.

En av de övningar som vi gjorde under UGL-veckan, och som satt djupast spår i mig, var en "vinna-vinna" övning. Vi skulle samla ihop så många poäng som möjligt under en övning, vilket innebar att många av oss direkt uppfattade övningen som en tävling. De flesta av oss utgick ifrån att det viktigaste var att vi fick fler poäng än det andra laget. Om vi gett oss tid att fundera och om vi läst uppgiften noggrannare hade vi insett att vi hade fått mer poäng om vi samarbetat med det andra laget.

Då vi såg det som en tävling som skulle vinnas till varje pris, utgick vi ifrån att det viktigaste var att vi hade fler poäng än det andra laget. Konkret innebar det att vårt lag skulle vinna och det andra laget skulle förlora. Övningen slutade med att inget av lagen lyckades få ihop ett enda poäng eftersom vi till slut använt mer energi för att förstöra för det andra laget än att försöka få poäng till vårt eget.

Denna enkla övning har gett mig kunskaper och insikter som jag har haft glädje och nytta av allt sedan dess. Under återstoden av utbildningen fick vi träna på "vinna-vinna", bland annat genom att det vid alla prov fanns delar som genomfördes i grupp. Den som inte delade med sig av sina kunskaper till övriga i gruppen blev underkänd, liksom den som inte följde gruppens gemensamma överenskommelser.

Övningen och proven har lärt mig att jag inte blir bättre för att jag försöker göra andra sämre, och att jag inte blir sämre för att andra är bra. De lärde mig att i alla situationer försöka skapa ett förhållande där alla parter vinner något på samarbetet eller överenskommelsen. Det handlar inte om att hitta en kompromiss utan om att skapa en balans, där alla ser och känner sig, som vinnare.

Genom åren har jag genom erfarenhet lärt mig att detta inte alltid är möjligt. Då är det åtminstone viktigt att ingen upplever att de förlorat eller känner sig som förlorare. Tyvärr finns det människor som endast ser sig som vinnare om någon annan förlorar eller om de vinner mer än den andra parten. I relation till sådana personer är det omöjligt att skapa en "vinna-vinna" situation. Då får man göra sitt bästa och försöka stå ut med att den andra parten aldrig blir riktigt nöjd, även om de också vunnit något på samarbetet eller överenskommelsen.

I dag högaktar jag mina lärare från Karlberg för att de stod ut med kadetternas frustration. Att de ihärdigt vidhöll den pedagogiska grundprincipen trots att det hade varit enklare att ändra till det vi önskade. Deras tålamod har gett mig kunskaper, insikter och förståelse som jag aldrig hade kunnat läsa mig till. Tack I.P och L.F!

Moral och melodikrysset

Någon gång under senkvällen eller natten fick jag en kommentar där en anonym person frågar sig om det är moraliskt att lägga ut mina förslag till svar på melodikrysset innan "tävlingen" stängs på onsdagarna. Tyvärr lyckades jag inte publicera kommentaren via min iPhone, utan den försvann ut i cyberrymden. Den var på inga sätt otrevlig, utan just frågande och ifrågasättande.

Innan jag bestämde mig för att lägga ut mina förslag till svar på melodikrysset här på bloggen har jag självklart gjort ett antal moraliska bedömningar. Vad är rätt och vad är riktigt? Vilka intresse står emot varandra? Är det något som är viktigare än annat? Vad händer om jag skriver fel och påverkar människor att skicka in ett felaktigt svar? Vad händer om jag har rätt och någon går in och skriver av mina svar, utan att försöka själv?

Det är inte helt enkelt att komma fram till ett moraliskt svar som passar alla. Jag kan endast utgå från den moral som präglar mig och mitt liv. I mitt liv är hjälpsamhet och omsorg om andra det centrala. Jag blir inte bättre för att någon annan är sämre och jag blir inte sämre för att någon annan är bättre än vad jag är. I alla skolor jag gått har jag gjort allt i min makt för att hjälpa mina kamrater. Mina betyg blir inte sämre av att någon annan får samma betyg som jag, eller till och med högre.

Melodikryssets devis är "en musikalisk lek för hela familjen". Jag ser alltså melodikrysset mer som en lek, ett spel och underhållning än en tävling på blodigt allvar. Det delas ut 10 priser till ett mycket ringa värde varje vecka. Om jag minns rätt så kommer det in ca 150 000 rätta lösningar per vecka. Hur mycket påverkar jag chansen för andra att vinna? Jag vet inte, men det torde vara försumbart. Jag har mellan 15 000 och 36 000 besök på min blogg på lördagar. Av dem är det säkert samma person som varit inne flera gånger.

Är det mer moraliskt förkastligt att "fråga" mig om hjälp än att slå upp i ett lexikon, googla, fråga grannen eller ta hjälp av släkt och vänner? Jag har kommit fram till att det inte kan vara så. Jag vänder mig till dem som har samma situation som jag, det vill säga de som inte har någon att lösa melodikrysset tillsammans med och inte har någon granne, släkting eller kompis att fråga om hjälp. Om man inte vill så behöver man inte gå in på min blogg och titta på mina förslag. Var och en får själv avgöra om de vill skicka in ett förslag på lösning efter att de tittat på min blogg.

Av ett par hundra kommentarer så är någon enstaka "negativ" till mitt bloggande om melodikrysset. Av ett par tusen mejl har jag fått ett (1) kritiskt mejl. Hade jag gjort detsamma om det gällt något viktigt? Jag vet inte, men sannolikt hade jag valt att hjälpa mina medmänniskor så länge det inte är olagligt eller drabbar någon annan på ett allvarligt sätt.

Vi har blivit en "familj" på ett par tusen människor som finner nöje och glädje i att hjälpas åt med melodikrysset över nätet. Det är människor från hela Sverige och utlandssvenskar över hela världen. I min tankevärld kan det inte vara omoraliskt, om det inte ska vara förbjudet att ta hjälp av släkt, vänner och bekanta via mejl eller telefon.

Sist men inte minst. Jag lägger inte ut "rätt svar" på min blogg, jag lägger ut mina förslag till svar. Om det är rätt får jag veta först nästkommande lördag. Jag kan inte se att det skulle vara mer omoraliskt än att det finns människor som hjälper andra med hur de ska tippa eller spela på hästarna. Där handlar det dock om ofantliga summor. Inte heller de vet att de föreslagit rätt, förrän matchen eller travloppet är avgjort.

Jag hoppas att jag gett dig ett rimligt svar på din fråga även om du inte delar min uppfattning och de grunder som skapar min moral. Kanske har vi helt olika syn på vad Melodikrysset är?

Vad får det kosta? Vem ska betala?

Så gott som alltid när jag köper något så sätter jag en övre gräns för hur mycket det får kosta. Jag väger in kvaliteten på det jag köper och jag är beredd att betala något mer för god kvalitet, men inget överpris. Då jag går på restaurang väger jag också in priset på det jag beställer. Är en oxfilé värd så mycket mer än en wienerschnitzel?

Jag väger in priset även i andra delar av livet, trots att det inte handlar om ett pris i kronor och ören. Är jag beredd att lägga ner så mycket energi och tid som behövs för att uppnå det jag eftersträvar? Kan jag göra det snabbare, enklare och med mindre engagemang?

Som kyrkoherde funderar jag ofta över priset för saker och ting. Hur mycket tjänar församlingen och församlingborna? Hur mycket kostar det mig eller mina medarbetare? Vad är vinsten i jämförelse med kostnaderna? Då vinsten för församlingsborna, församlingen eller medarbetarna är hög, så finns det ingen kostnad i form av min tid, mitt engagemang och mina ansträngande som är för stor.

Hur är det då med idéer och åsikter. Har de ett pris? Hur mycket är jag beredd att anstränga mig i form av tid och engagemang för att få genomslag för mina tankar, idéer och åsikter? Personligen är jag beredd att lägga ner oerhört mycket tid, energi och engagemang för att få igenom de idéer jag tror på och är övertygad om. Men, och det är ett stort MEN, jag är inte beredd på att någon annan, ofrivilligt eller omedvetet, ska få betala priset.

Tyvärr ser jag hur man i den så kallade "kyrkliga debatten", fortsätter att driva sina egna ideal så till den milda grad, att andra människor får betala priset. Önskan att ha rätt är så stor, att man till varje pris är beredd att hävda och visa hur meningsmotståndaren har, gör och är fel. Man är villig att använda, varje till buds stående metoder, för att visa att man har rätt, även om priset är någon annans.

Ofta frågar jag mig vad som är viktigast i livet, att ha rätt eller att ha det bra. Jag vet flera tillfällen, då det även för mig, är viktigare att ha rätt än alla andra möjliga alternativ. Dock är jag endast beredd att hålla fast vid min övertygelse, om det är jag själv som som får betala priset. Andra som drabbas ska göra det av fri vilja och inte som en konsekvens. Jag har inte för vana att handla för andras pengar, åtminstone inte utan att få deras godkännande för det.

Är inte priset att ha rätt, på bekostnad av att en annan människa har, gör eller är fel, alldeles för högt?

Någon har kallat det ett modernt martyrskap, men är inte det en alldeles för enkel hållning. Martyr är inget som andra gör en till, det är något man blir av fri vilja och för sin egen övertygelse. Det som pågår i den "kyrkliga debatten" kan inte kallas martyrskap, då det inte är frivilligt och inte beror på någon egen övertygelse. Det är högst ofrivilligt och handlar om någon annans övertygelse och att bli anklagad för åsikter och ståndpunkter man inte har. I min värld påminner det mer om "avrättningar".

Kyrklig debatt - igen

Hur ska det bli någon "rätsida" på den så kallade kyrkliga debatten?

Aposteln Paulus skrev nedanstående i "Första Timotheosbrevets" 6:e kapitel, för nästan 2000 år sedan. Det var alltså långt innan skrivkunnigheten var utbredd, boktryckarkonsten uppfunnen och alla hade tillgång till internet. På Paulus tid, fanns det varken bloggar, kommentarer, Facebook eller Twitter. Han skriver:

"Så skall du undervisa och förmana. Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig, med  en sjuklig lust att diskutera och träta. Sådant leder till avund, strider, förtal, misstänkliggöranden och ständiga bråk bland människor som har mist förståndet och tappat bort sanningen och som anser att religionen skall löna sig. Och visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den."

Har Paulus ord något att lära oss idag?

Kyrklig debatt

Det är många bloggare som skriver om den så kallade kyrkliga debatten. Vad jag än skriver, så är det sannolikt inget, som ingen annan redan skrivet eller påtalat. I debatten lyfter man i huvudsak fram hur man bemöter varandra och hur man skriver om varandra eller tillskriver varandra åsikter, motiv och ståndpunkter som sällan eller aldrig har framförts. Det är anklagelser och beskyllningar.

Den "officiella debatten", som sker på nättidningar och bloggar (företrädesvis skrivna av kyrkligt anställda) kan lätt framstå som en fråga om vett och etikett. Något som kan "rättas till" med samtal och regler som alla ställer upp på. Jag anser att det är en kraftig förenkling av förhållandet.

Tonläget och agerandet i den kyrkliga debatten är i mina ögon en andlig fråga och det handlar om värderingar byggda på teologiska ställningstagande. Låt oss vara öppna för detta och inte göra det till en beteendefråga. Jag tycker mig se att det är olika teologiska "läger" eller "skolor". Varför inte diskutera teologi i stället? Hur har ni kommit fram till den ståndpunkten? Var har ni stöd i bibeln? Vad säger våra bekännelseskrifter?

I brist på moral blir man lätt moralistisk och i brist på etik lyfter man gärna fram vett och etikett. Visst är det viktigt, men i mina ögon blir det något av en kvasidebatt, när de egentliga frågorna handlar kyrkosyn, församlingssyn, människosyn, bibelsyn, bibeltolkning, syn på tradition, Gudsbild, syn på kyrkans uppdrag, missionsbefallningen, syn på gudstjänstens betydelse och funktion, syn på diakoni, syn på synd och skuld, nåd och förlåtelse, sanningsanspråk, förhållande och relation till andra religioner, och så vidare. Går det att hantera teologiska och andliga frågor med vett och etikett?

Jag hoppas och tror att det ska gå att skapa ett samtalsklimat och en atmosfär där alla vågar uttrycka sin åsikt och sin syn på saken. Jag tror också att det går att finna ömsesidig respekt, där det inte är så viktigt att ha "rätt", att man är beredd att ta till vilka medel som helst för att uppnå det.

För att det ska bli så, då behöver vi inte moralisera eller mer vett och etikett. Vi behöver ett förhållningssätt till varandra. Oavsett om vi skriver bloggar, kommenterar bloggar, skriver på Facebook, skriver brev till varandra eller träffas "öga mot öga".

Det förhållningssätt (värderingar till följd av den teologi, jag omfattar) som jag kommit fram till och som jag vill bidra med är:
- Att följa den gyllene regeln.
- Att be även för den som inte delar mina åsikter.
- Att påtala brister/luckor i andras resonemang, slutsatser eller sätt att argumentera.
- Att påtala då någon uppträder på ett icke-respektfullt sätt, i stället för att försöka ge igen.
- Att försöka skilja på sak/innehåll och person.
- Att stå för min åsikt, utan att tro att jag vet allt, och alltid har rätt.
- Att inte tillskriva någon ett motiv som de inte uttalat.
- Att försöka tolka till det bästa och fråga om det är något jag inte förstår eller som jag tycker är oklart eller otydligt.
- Att inte upplåta min blogg till samtal och diskussioner som jag inte hade accepterat i mitt vardagsrum.

Same - same, but different?

Jag funderar över när, om någonsin, målet helgar medlen.

Det är inte ovanligt att någon som drivs av en idé anser att just deras idé är så rätt och viktig att de kan ta till vilka medel som helst för att driva igenom det de tror på. Som ett led i att sprida och rättfärdiga sin egen idé, då krävs det en motsatt idé för att bevisa att den egna idéen är bättre och mer rätt.

Det ingår i taktiken att svartmåla meningsmotståndarnas idé genom att förkasta deras metoder. Det bygger på ett logiskt resonemang om att efter en idé så följer en metod för att genomföra den. Eftersom metoden är oetisk så kan man dra slutsatsen, att idéen är orättfärdig och fel.

Hur blir det då när man använder exakt samma metod för att genomföra och driva sin egen idé?
Kan man skilja på idé och metod när det gäller andra, men inte sig själv?
Blir man inte det man kritiserar andra för, om man använder samma metoder?

De flesta av oss bär med sig barndomsminnen som vi inte tycker om. Det kan vara bestraffningar, våld, övergrepp och kränkningar. Kort sagt saker som gjort oss till ett objekt i andra människors ögon. Vill vi då objektifiera andra i vårt vuxna liv? Kan man hindra våld med våld? Kränkningar med kränkningar? Hot med hot? Mobbning med mobbning? Exkludering med exkludering?

När jag arbetade i det militära då hade jag en liten skrivbok, i vilken jag skrev ner allt det som jag inte tyckte om att mina chefer gjorde. Jag sa till mig själv; "Så ska jag aldrig göra mot mina soldater". Oftast lyckades jag, men inte alltid. Det är så lätt att dras in i en jargong och en attityd, som egentligen inte bygger på ens egna värderingar, utan som bygger på att få tillhöra en gemenskap. Jag följer andras värderingar för att inte hamna utanför.

Jag tror att det är lätt till att man "kränker" sin egen integritet och att man gör sig själv till ett objekt, om man drivs av en idé som aldrig ifrågasätts eller kritiseras. Om man befinner sig i ett sammanhang där man aldrig problematiserar metoder eller frågar om det går att göra på ett annat sätt. Vanligast händer detta i totalitära system som drivs av den "rätta idéen", som aldrig får ifrågasättas eller diskuteras. I sammanslutningar där det endast finns ett sätt att tänka, ett rätt svar, en rätt åsikt, en rätt metod och ett enda förhållningssätt.

Jag är glad att jag är "uppfostrad" i ett samhälle, som gjort mig myndig att tänka själv, gett mig rätten att ifrågasätta och kritisera, och tillåter olika ståndpunkter och åsikter.

Skjut inte pianisten

Jag tror inte att jag är ensam om att ha varit "budbärare" i livet. Genom "yttre tryck" eller "inre tvång" levererar man ett budskap till någon. Det är inte alls säkert att man håller med om budskapet eller står bakom budskapet. Det är inte heller ovanligt att man har en annan bild av mottagaren, än avsändaren. Jag har även omedvetet varit budbärare och ett verktyg åt någon annan.

Vanligt är också att mottagaren av budskapet, "skjuter budbäraren". Det vill säga att man blir arg på budbäraren i stället för på avsändaren. Lika vanligt är det att man blir så arg på budskapet att både budbäraren och avsändaren får en "släng med sleven". Blir man tillräckligt arg och besviken, så tar man inte åt sig av budskapets innehåll utan förnekar eller förkastar det. Blir man lite mindre arg, då kanske man försvarar sig eller börjar förklara. Ytterst sällan tar man åt sig budskapet och försöker förstå det.

Trots att jag själv varit budbärare, inte minst som förtroendeman, som mellanchef eller som högsta chef, så tycker jag inte om "budbärarsystemet". Jag tycker bäst om att få budskapet direkt från avsändaren. Därmed inte sagt att jag aldrig hamnar i försvarsställning när jag får budskapet direkt. Jag kan förneka, förkasta, försvara eller förklara mig. Men jag har en ärlig vilja att förstå budskapet.

Ibland är det nödvändigt med budbärare, det går inte mentalt, fysiskt eller hierarkiskt för avsändaren att framföra budskapet direkt till mottagaren. I de situationerna är det extra viktigt att inte, som mottagare, reagera så att man "skjuter budbäraren". Även om det är svårt så måste man som mottagare undra om det är legitimt med en budbärare och ställa sig frågor som;
- "Varför får jag budskapet via en budbärare?"
- "Beror det på min position, min makt, eller min karaktär?"
- "Vet budbäraren om att han/hon är budbärare?"
- "Vem är avsändaren? Har han/hon godtagbara skäl att använda budbärare?"
- "Vad kan jag göra för att underlätta och uppmuntra att budskapen går direkt till mig och inte via en budbärare?"

Den dimension i "budbärarsystemet" som jag tycker minst om, är att det finns människor som använder andra som budbärare för att slippa obehaget själv. De utnyttjar budbäraren och står helt "oskyldigt" vid sidan av. De hoppas slippa ta ansvar att vara avsändare och de vill inte stå för budskapet. Inte sällan är budbäraren omedveten om att han/hon är budbärare.

En av mina medarbetare gav mig en fördjupad förståelse av begreppet "skjut inte budbäraren".

När jag uppfattar att budbäraren har legitima skäl att vara budbärare och inte gör det för egen vinnings skull, då tänker jag; "Skjut inte pianisten, för att du inte tycker om musikstycket".

Fundamentalism

Det är många människor som tror att fundamentalism endast förekommer i religiösa grupper. Men sanningen är att fundamentalism förekommer i alla olika grupper, organisationer, system och sammanhang. Det finns fundamentalism bland kristna, muslimer, judar och andra religiösa samfund. Det florerar fundamentalism inom Försvarsmakten, Polisen, Rättsväsendet, Socialtjänsten, Skolan, Sjukvården och andra statliga, landstingsstyrda och kommunala instanser. Det finns fundamentalism i föreningar, allt från politiska partier, idéburna och ideologiska sammanslutningar till bostadsrättsföreningar.

Det som kännetecknar fundamentalism är ett auktoritärt förhållningssätt till en person, en skrift, en idé eller en sammansättning av regler och normer, oavsett om de är skriftliga eller muntliga, uttalade eller outtalade. Allt "tolkas" bokstavligen och inget får eller ska ifrågasättas, det finns ett tydligt rätt och ett tydligt fel. Medlemmarna förväntas endast att jämföra med auktoriteten och avgöra om det är rätt eller fel. Det finns inga men, och man skiljer inte på sak och person.

I den svart-vita värld, som en fundamentalist lever i, finns inga behov av egen analys, egen bedömning, eller ett eget ställningstagande. Allt du behöver göra är att jämföra med "det som gäller" och avgöra om det är rätt eller fel. Det finns inga förmildrande omständigheter eller något annat, som man behöver bry sig om eller lägga ner tid eller energi på. Allt är väldigt enkelt och bygger på en logisk konsekvens; "Om - alltså". "Du har... - alltså...". "Det är så... - alltså...". "Eftersom... - blir det alltså...".

En fundamentalistisk värld är enkel och trygg. Den ställer inga andra krav, än en obrottslig lojalitet. Du behöver inte tänka, tycka, känna, analysera eller reflektera. Du är antingen med, eller så är du emot. Du är antingen rätt, eller så är du fel. Du har antingen rätt, eller så har du fel. Du behöver aldrig motivera dina val utifrån ett eget ställningstagande eller ett eget resonemang, därför är du inte heller fullt ut ansvarig. Du kan alltid svara; "Jag följde bara...".

För mig är fundamentalism obehaglig, oavsett om den framträder i en religiös kontext, inom politiken eller politiska parti, inom rättsväsendet, i Försvarsmakten eller inom Polisen, i Skolan, inom en idéburen organisation eller i vår bostadsrättsförening. Förutom att den förminskar människan och vår människosyn, så tar den bort det personliga och enskilda ansvaret; att i varje given situation göra en egen bedömning och analys. Den gör att jag kan skylla ifrån mig mitt förhållningssätt, mina val och mitt ställningstagande. Fundamentalism fungerar bara om människan är osäker, otrygg och rädd. Är människan inte det, då bidrar fundamentalism till att skapa den rädda, osäkra och otrygga människan, som endast kan finna mod, säkerhet och trygghet i auktoriteten.

Jag vill aldrig stå inför någon domstol - gudomlig eller världslig - och svara; "Jag lydde bara order/regler/anvisningar/stadgar".

Mod, rädsla och feghet

Om jag ska beskriva mig själv, då skulle jag nog säga att jag är modig och orädd. Jag vågar saker som många andra inte skulle våga och jag är inte rädd i situationer där andra kanske skulle vara rädda. Men jag är feg och det skäms jag över. Hur kan det hänga ihop? Kan en människa vara både modig, rädd och feg?

När jag definierar mod, då säger jag ofta; det är endast den som är rädd, som behöver vara modig. Är du inte rädd, då behöver du inte heller vara modig. När jag blir rädd, då blir jag ännu mer övertygad och jag vägrar låta min rädsla styra mig. Desto mer rädd jag är, desto mer övertygad och bestämd blir jag. Om någon försöker skrämma mig och göra mig rädd, då kan jag gå så långt att jag blir dumdristig för att övervinna min rädsla. Så modig, det är jag, i alla fall enligt min egen beskrivning. Det är min rädsla som gör mig modig.

Det är inte ofta jag blir rädd och det är inte mycket som skrämmer mig, alltså är jag inte modig särskilt ofta. Då jag blir rädd, väcks någon form av ilska i mig, som tvingar mig att möta det jag är rädd för. Det är som om, jag måste "bekämpa" rädslan och grunden för min rädsla. Innan jag vågade erkänna för mig själv att jag ibland blir rädd, då var jag mycket mer räddhågsen, än jag är idag och jag var aldrig modig.

Den senaste tiden, har jag konstaterat att jag förutom rädsla och mod, besitter ett stort mått av feghet. Det är inte rädsla som gör mig feg, utan det är tankar, beräkningar, bedömningar, bekvämlighet och en analys. Då min feghet visar sig, är det inte en känsla som styr mig, utan det är en logisk och beräknande tanke, byggd på slutsatser av en analytisk bedömning av konsekvenserna. Vilka fördelar och nackdelar finns av mitt agerande? Vem blir arg? Vilka kommer att tycka illa om mig? Vem drabbas? Blir någon sårad? Kommer jag att göra någon illa? 

Feghet är i mina ögon inte en genuin rädsla, det är en tänkt och inbillad rädsla. Det är tanken som styr mig och inte mina känslor. Fegheten skrämmer mig genom tanken, men den gör mig inte tillräckligt rädd för att vara modig.

Jag önskar att jag skulle bli kvitt min feghet så att jag alltid skulle stå upp för mina värderingar. Att jag i alla sammanhang skulle säga vad jag tycker och tänker. Att jag skulle vara mer ärlig i mina åsikter och ståndpunkter, utan att låta mina analytiska slutsatser kring konsekvenserna, styra mitt val i vad jag säger, skriver eller gör. Nu menar jag inte att jag vill vara en buffel, som kastar "sanningar" till höger och vänster, men jag önskar att jag skulle stå upp för min övertygelse tydligare, då det inte skadar  eller gör någon annan illa.

För att inte berömma mig av mitt mod som egentligen bygger på rädsla, och för att minska min feghet, som är en konsekvens av mina tankar, ber jag denna bön. Efter "Vår Fader", är det den bön jag bett flest gånger i mitt liv.

"O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, hör min bön. 

Befria mig från begäret att bli uppskattad och hedrad, 

från begäret att vara eftersökt. 

Befria mig, o Jesus från ängslan att bli försmådd och förtalad, 

från ängslan att bli försummad. 

Befria mig, o Jesus från ängslan för att bli förlöjligad och sårad, 

från ängslan att bli misstänkliggjord. 

När andra har framgång och får beröm, 

när andra blir älskade, 

giv mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus".

Amen!

Andlig ledare

När jag mottogs som kyrkoherde i Järfälla församling år 2010, av biskop Eva Brunne, sa hon att jag skulle vara församlingens andlige ledare. De sa även biskop Caroline Krook, när hon installerade mig som kyrkoherde i Jakobsbergs församling år 2000.

Vad är då en andlig ledare?

De flesta av oss tänker på en karismatisk person, som i kraft av sin personlighet, sin utstrålning och sin karaktär, får andra människor med sig. Andra kanske tänker på en ledare som lyckas starta en väckelse, där många nya människor kommer till tro.

Personligen ser jag mitt andliga ledarskap, som något som blivit mig förlänad, det vill säga tilldelat. Precis som i allt annat ledarskap, kan man inte vara annat än sig själv. Det går inte att kopiera eller härma någon annan.

Som andlig ledare är det mitt ansvar att skapa en organisation, en struktur och en kultur där den helige Ande kan verka. Självklart är karaktär en viktig ingrediens i ett andligt ledarskap, men kompetens är minst lika viktigt. Biskop Krook, sa till mig; "Nu ansvar du inte bara för ditt eget eviga liv, utan församlingens".

För mig innebär det, att jag kan inte säga en sak och göra en annan. Jag kan inte predika en sak i söndagens högmässa, för att på måndagen göra något helt annat. Det är också viktigt att använda den kompetens som ligger till grund för min anställning. Jag ska använda mina organisationskunskaper och min förmåga att skapa enkla och tydliga rutiner och strukturer. Jag ska också tillsammans med mina medarbetare skapa en bra kultur, där individer kan och vågar växa.

För att lyckas med det, då måste jag vara mig själv och använda min personlighet och min karaktär. Är jag äkta, sann och trovärdig, då är jag säker på att jag får de flesta av mina medarbetare med mig. Jag måste också veta vad jag är bra på och vad jag behöver hjälp med. Det är inte fult att be om hjälp, utan det är en styrka.

Andligt ledarskap handlar också att omge sig med medhjälpare som är bra på det som ledaren inte är så bra på. Men det handlar lika mycket om att få de medhjälparna som finns att prestera optimalt utifrån deras personliga förutsättningar och förmåga.

För mig innebär uppdraget att vara andlig ledare att jag varje dag och i varje stund, ska vara öppen för vad Svenska kyrkans, tro, lära och bekännelse innebär. Det påverkar budgetfrågor, organisationsfrågor, personalärende och policydokument. I varje andetag måste jag väga in den kristna tron i mitt förhållningssätt, mitt beteende, mina attityder, mina värderingar och mina beslut.

Det innebär absolut inte att man måste vara mjäkig eller luddig. Tvärtom är det viktigt att man är tydlig och har en hög personlig integritet. Som andlig ledare kan man inte ställa upp på vad som helst, utan tvärtom, så måste man vara beredd på att säga nej till det som kränker kristna värderingar. Man måste också vara beredd på att ta ansvar för sina beslut och man måste vara beredd på att ta konsekvenserna av sin absoluta övertygelse.

Som andlig ledare ska man vara empatisk, vilket för mig innebär, att man ibland måste vara ganska hård i sakfrågor, men att man alltid har andra människors väl för sitt sinne. Att vara älskvärd är oftast att säga det människor behöver höra, i stället för att säga det dem vill höra. Den som strävar alltför mycket efter att bli omtyckt och uppskattad, lyckas sällan att påverka andra på djupet. Att acceptera allt och ställa upp på allt, är inte vare sig kristet eller älskvärt.

För mig är en andlig ledare den som med stor integritet, har ett klart huvud, kraftfulla händer och ett stort hjärta.

Kulturer

Vi brukar säga att varje familj, varje grupp, varje förening och varje arbetsplats har en egen kultur. Men vad menar vi egentligen när vi säger kultur i detta sammanhang?

För mig är kulturen i en familj, en grupp, en förening eller på en arbetsplats summan av de rådande reglerna, normerna, värderingarna, beteenden, attityderna och förhållningssätten. Kulturen är mer och större än varje individ. Tyvärr är kulturen sällan medveten, tydlig eller planerad, utan det är något som känns och något man upplever. Inte sällan är det något som uppstått genom en dominant person, som inte längre är kvar i gruppen, men ändå lever kulturen kvar. Man brukar säga att det sitter i väggarna.

Det som varit accepterat i gruppen, sätter sig till värderingar, normer och regler, som alla mer eller mindre följer. Om man inte fått någon konsekvens för sina attityder, beteende eller förhållningssätt, då blir det till slut något som är accepterat och önskvärt. Kulturen traderas vidare till nya medlemmar, genom ordlös kommunikation, små vinkar och tips och genom att den nya medlemmen ser, observerar och känner in vad som är önskvärt och com il faut.

Om ingen tydligt talar om vad som är accepterat, och om det inte följer någon konsekvens för den som bryter mot det som är överenskommit, då blir kulturen något okontrollerat och något som ingen styr över, men som alla påverkar. Vi hamnar i något där alla är ansvariga, men där ingen tar ansvar. Tänk hur många gånger tystnaden tolkas som ett medhållande eller en acceptans. Kulturen börjar leva sitt eget liv och den sätter sig i väggarna. Alla påverkar men ingen styr.

Värderingar, attityder, normer och regler tas över av dem som önskar ingå i familjen, gruppen, föreningen eller arbetslaget. En av våra grundläggande behov är att få vara med och höra till. Om vi inte tänker oss för, då har vi snart anammat någon värdering, norm eller regel som vi faktiskt inte omfattar. Eller så har vi lagt oss till med en attityd som inte stämmer överens med våra djupaste värderingar.

Beteende och förhållningssätt smittar också. "Fick han, så ska jag också få", "Gör hon, så gör jag", "Om chefen har, då ska jag också ha". "Smittan" beror sannolikt på begreppet rättvisa. De flesta av oss bär med sig en önskan och en åsikt om att det mesta i livet ska vara rättvist. Vi har aldrig riktigt problematiserat vad vi menar med rättvisa, utan till vardags ger det sig uttryck i "millimeter-rättvisa". För en del är rättvisa när de fått vad de vill, önskar och behöver oavsett om ingen annan fått något.

Hur ska man skapa och vidmakthålla en bra och sund kultur, där alla kan känna sig trygga och där de kan vara sig själv? Hur formas den tilliten?

Jag tror att man i alla grupper behöver tydliga regler och normer, som reglerar vad som är tillåtet och vad som inte är det. Hur saker beslutas och av vem, samt vilka konsekvenser det blir för den som inte följer regelverket och normerna. I familjer och informella grupper sätts oftast regler och normer av dem som skapat gruppen och de är inte nedskrivna. I föreningar och på arbetsplatser har vi stadgar, arbetsordningar, policydokument, styrdokument, lagar och förordningar.

Vi behöver också tydliga värderingar som ligger till grund för att locka fram, och motivera, önskvärda beteenden, attityder och förhållningssätt. Även här behövs det tydliga anvisningar för vilka konsekvenserna blir om man inte följer det som gäller i gruppen. Värderingar måste ständigt kommuniceras och diskuteras, de måste fyllas med ett innehåll och tolkas. I små grupper kan man ta fram värderingar tillsammans, men i större grupper måste man själv ta ställning till om de rådande värderingarna, de önskvärda attityderna och förhållningssätten är något som jag kan acceptera och omfatta. Vi behöver hjälpa varandra genom att alla tar ansvar för det gemensamma och att vi alla strävar efter att vara varandras förebilder. Oftast förväntar sig gruppmedlemmarna att det endast är chefen som ska vara förebild och påtala det som inte är önskvärt, men i en trygg grupp är alla beredda att ta på sig det ansvaret.

Kanske är det så enkelt att jag ständigt måste reflektera över de sammanhang där jag ingår. Tycker jag att regler och normer är dem rätta? Delar jag de rådande värderingarna? Är jag beredd att följa de önskvärda attityderna och förhållningssätten? Kan jag förändra eller påverka i den omfattning jag vill och önskar? Om inte så kanske jag ska lämna sammanhanget oavsett vilket det är? För mig handlar detta om integritet. Vad är jag beredd att ställa upp på, och vad är jag inte beredd att vara en del av?

Själv har jag lämnat många sammanhang där jag upplevt att regler och normer inte stämmer överens med min människosyn och mitt rättsmedvetande, eller där värderingar, beteende, attityder och förhållningssätt inte varit i överensstämmelse med mina djupaste värderingar och min personliga övertygelse. I vissa fall har det varit smärtsamt att lämna sammanhanget på grund av att jag varit engagerad och tyckt om både verksamheten och personerna i den, i andra sammanhang har det varit en ren befrielse.

Kyrkligt ledarskap - kompetens och karaktär

När vi bedömer andra människor yrkesmässigt, säger vi oss ofta göra det utifrån deras kompetens. I kompetensen lägger vi in deras förmåga att utföra sina arbetsuppgifter, deras erfarenhet inom yrkesområdet och deras utbildning för tjänsten.

Detta gäller inte minst chefer och ledare. Som chef och ledare är du ständigt föremål för andras bedömningar om din yrkesskicklighet och kompetens. Fel och misstag läggs chefen till last och de gör att kompetensen ifrågasätts. Det är lätt att kritisera en chef för att denne inte har tillräcklig eller rätt kompetens, efter som förväntningarna är oerhört stora och toleransen för misstag är väldigt liten.

Inte minst i kyrkan kritiseras kyrkoherdar, distriktschefer, arbetsledare och team-ledare för bristande kompetens i ledarskapshänseende. Den perfekta chefen är en kombination av "Einstein", "Fantomen" och "Moder Teresa". Det förväntas att chefen ska vara en god och klok ledare, samtidigt som de ska vara en fantastisk medarbetare som är duktig i sin grundtjänst, som präst, diakon, musiker eller pedagog. De ska ha outsinliga krafter, ständigt vara glada och alltid vara på topp.

Kompetens är något jag kan skaffa mig, genom utbildning och erfarenhet. Det är därför Svenska kyrkan infört en obligatorisk kyrkoherdeutbildning, där man får lära sig lagar och förordningar, organisationsteorier, planering och all annan kunskap som behövs i ledarskapet.

Men jag undrar om det inte är chefens eller ledarens karaktär man egentligen ständigt bedömer och ifrågasätter. Kompetens är något man gör, men karaktär är något man är. Karaktär är inte något man kan utbildas i, utan något man måste utveckla och arbeta med. Karaktär handlar om personlighet samt etik och moral. Karaktär handlar om hur chefen/ledaren är och inte om vad han/hon gör.

De vanligaste karaktärsdragen som förväntas av en chef är att denne ska vara tydlig, rättvis, bestämd, ha en god vilja, vara ansvarstagande, generös, ödmjuk, närvarande, prestigelös, tillgänglig och ett föredöme i alla avseende. En chef ska inte kräva mer av sina medarbetare än vad han/hon kräver av sig själv. Jag tror inte att någon människa skulle ta på sig ett chefs eller ledaransvar om hon/han visste vad som förväntades av henne/honom. Det finns ingen som har en karaktär som gör att de kan leva upp till alla förväntningar som ställs på en chef, ändå är vi ganska många som är beredda på att försöka.

Det finns ingen av oss som har den kompletta karaktären, däremot har vi alla några av de karaktärsdrag som förväntas och uppskattas av en chef/ledare. Frågan är hur vi utvecklar de karaktärsdrag som är eftersträvansvärda och hur vi tonar ner dem som inte är önskvärda. Vilken utbildning hjälper chefen att utveckla sina positiva karaktärsdrag och hantera sina negativa?

Jag tror att det viktigaste är att vi faktiskt nämner saker vid dess rätta namn. Menar vi kompetens eller menar vi karaktär? Vilket är enklast, att utbilda en person med rätt karaktär eller att omdana en person med rätt kompetens? Hur hjälper vi chefer/ledare att utveckla sina positiva karaktärsdrag, i stället för att kritisera dem för de negativa?

Jag tror inte att det alltid hjälper med teoretisk utbildning och akademiska poäng. Vi behöver ha praktisk och processinriktad utbildning. En chef/ledare behöver träna på att leda i olika situationer och därefter få feedback av sina medarbetare. För att utveckla sin karaktär behöver man gå i handledning hos någon som vågar tala om karaktär, moral och etik. Man behöver en mentor som inte bara pratar om hur man löser praktiska frågor och problem, utan som vågar ta upp frågor som gruppdynamik, roller, förväntningar etc.

Ibland undrar jag om det kyrkliga ledarskapet inte påminner om det politiska. Alla vet exakt hur man ska vara och vad man ska göra, men få är beredda att göra det. När någon tar på sig uppdraget, då finns det en massa runt omkring som inget hellre vill än kritisera. Kritik behöver man nämligen inte ta ett egentligt ansvar för.

Vakta blomman!

Min yngsta dotter ville inte gå till dagis i dag. Hon ville vara hemma och vakta den fina blomma, hon fick på Arlanda i går kväll av Manuel Knight. Hon satt med den i knät hela vägen hem i bilen och bestämde redan i går kväll att blomman inte fick lämnas ensam.

Efter ett längre samtal, nu på morgonen, lyckades min fru övertyga henne om, att blomman skulle klara sig själv tills hon kommer hem från dagis. Dock ansåg hon att jag kunde stanna hemma från jobbet och vakta blomman, så att den inte skulle fara illa.

Min dotter har ingen aning om vem Manuel Knight är. För henne var han "bara", en snäll farbror som gjorde henne stolt och glad. Hon kände sig viktig, inte för att hon fick blomman, utan för att hon fick i uppgift att ta hand om den.

Tänk att Manuel Knight är precis lika sympatisk och trevlig som han framstod i TV-programmet "Sommarpratarna". En riktig hjälte som bryr sig lika mycket om barn, som han säger. Hans budskap, som före detta elitsoldat i USA, är att våld inte lönar sig, utan att vänlighet smittar av sig. Han lever sannerligen som han lär.

Tack Manuel. Jag har aldrig sett min dotter så stolt, som när hon kom ut från terminal 4, med blomman i handen.

Trevlig midsommar???

Så har det blivit midsommarafton. Jag har nyss kommit till stugan efter att ha hämtat min äldsta dotter på ett ridläger utanför Hjo. I dag har jag tillbringat drygt nio timmar i bilen. Jag tycker om att köra bil för även om jag blir trött, så hittar jag avkoppling i det. Det blir tid till telefonsamtal (i headset) och att lyssna på radio, men framför allt får jag tid att tänka.

I varje nyhetssändning har man pratat om midsommarfirande, trafik och olyckor. För många människor innebär midsommar att man äntligen får koppla av, att man ska träffa släkt och vänner, att man ska gå på fest och ha kul. Men det innebär också stress och fylleri i trafiken. Midsommarhelgen är den mest olycksdrabbade helgen på hela året.

Baksidan av alla förväntningar och all stress, är fylla och olyckor. Män kommer att skämmas över sin fruar, kvinnor kommer att skämmas för och vara rädda för sin män, barn kommer att vara vettskrämda över föräldrar som de inte känner igen i fyllan och villan. Allt för att vi ska "fira" midsommar. Till detta kommer alla som skadas eller omkommer i trafiken och alla anhöriga som förlorar någon som står dem nära.

Jag undrar om det finns någon fest som är så rolig att den är värd att människor ska skadas eller omkomma i trafiken. Finns det någon helg som är så viktig att den legitimerar fulla föräldrar som bråkar och slåss. Kan det vi firar i midsommar, rättfärdiga att barn ska se sina föräldrar bete sig illa?

Jag vill absolut inte moralisera. Var och en har rätt att göra sina egna val. Alla har rätt att fira midsommar på den plats de önskar och på det sätt de vill. Jag kommer själv att fira midsommar i stugan med min fru, mina döttrar och några vänner. Det blir traditionsenligt sill, potatis och gräslök, med öl och snaps. Senare under dagen kommer vi att grilla, på min nya gasolgrill.

Det jag önskar och ber för, är att alla kör försiktigt och nyktra - det är bättre att komma sent, än att inte komma alls.

Jag önskar och ber för, att alla ska ha roligt i midsommar - det vill säga att ingen dricker så mycket att det går över styr.

Jag önskar och ber för, att de som inte har någon att fira midsommar med, inte ska lida av sin ensamhet.

Jag önskar och ber för, att alla ska få en:

"Trevlig midsommar!!!"

Krokben på sig själv

Jag har den senaste tiden med behållning, läst Dag Sandahls blogg. Han är en "omstridd" präst, på grund av hans motstånd mot kvinnliga präster. Jag delar inte hans ämbetssyn, men han har många kloka tankar, en skarp penna och en vass tunga.

I går läste jag ett inlägg på hans blogg om att vi behöver; "regler som skyddar oss mot de goda". I förstone så är det ett konstigt påstående, men när man läser igenom vad han skrivet, så inser man att det faktiskt ligger något i det han skriver. Människor som strävar efter att vara goda, kan vara så angelägna att de slår över till att bli onda.

Jag tror det är likadant med människor, grupper, föreningar eller organisationer som strävar efter den perfekta människan och den perfekta moralen. De strävar efter något som inte finns och som är omöjligt att uppnå. Risken är uppenbar att den höga moralen plötsligt vänds till omoral.

I stället för att erkänna fel, så täcks de över. Konflikter sopas under mattan. Att förneka eller skylla på någon annan blir så småningom vardagsmat. I stället för öppenhet så blir det ett slutet sammanhang. Till slut riskerar man att använda all energi för att "skydda" sig mot sin egen moral och sina egna krav.

Även om jag inte delar många av DS ståndpunkter, så tycker jag att han sätter fingret på något viktigt. Om vår självbild är att vi är allt igenom goda, perfekta i alla avseenden och har en hög moral, då kan vi sätta krokben på oss själva. Vi riskerar att uppnå den exakta motsatsen till det vi strävar efter.

Hämnden är INTE ljuv

Jesus säger: "Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom."

Det är säkert många av oss, som ibland vill hämnas. Vi vill betala tillbaka för de fel och orättvisor som begåtts mot oss. Vem av oss har inte ibland tänkt eller sagt att hämnden är ljuv? Det är det kanske också i tanken, men i verkligheten så är hämnden inte ljuv.

Hämnden påverkar den som utkräver den på ett negativt sätt. Den gör oss till en annan person än den som vi vill vara. Inte sällan, gör man i hämnden, exakt det man själva tycker är fel. Risken är att man blir likadan som den man vill hämnas på. Hämnden tar fokus och energi från livet och krymper tillvaron. Den fångar oss och den kväver oss sakta. Det blir en ond spiral som inte leder någonstans och det kommer inget gott ut ur den, för någon.

Upprättelse får man inte genom en utmätt hämnd. Men att sluta "vända andra kinden till", är inte ett sätt att hämnas. Det finns ingen som kan eller ska fortsätta med det i all oändlighet. I stället kan man med alla lagliga och moraliskt försvarbara medel kräva sin rätt. Att bibehålla sina värderingar om vad som är rätt och fel och inte luras in i beteenden som man själv anser vara omoraliska, ger oss en känsla av upprättelse. Det kan man bara få om man inte betalar tillbaka med samma mynt. Det gäller att inte bli den andre vill att jag ska vara, utan fortsätta att vara den jag vill.

Man kan också ta känslan av hämnd och försöka vända den till en positiv drivkraft. Det kan man göra utan att blanda in den man önskar hämnas på. Tänk dig att din musiklärare i småskolan sagt att du är helt omusikalisk. Hur reagerar han eller hon om du ger ut en skiva? Eller om någon dömt ut dig som obildbar och du plötsligt har skaffat dig en högskoleexamen? Om det är hämnd, då är hämnden ljuv. Men i mina ögon handlar det inte om hämnd utan om att ge sig själv upprättelse.

Vid de tillfällen då det inte går att få laglig eller moralisk upprättelse och då man inte kan skaffa någon självupprättelse, kanske man kan hämnas på ett humoristiskt sätt och med glimten i ögat? Som gubben sa när han spottade på grannens gris: "En liten hämnd är också en hämnd".

Hög moral

En av mina musikaliska favoriter, Peps Persson, har gjort en sång som heter; "Hög standard". I sången problematiserar han vad som egentligen är hög standard. Jag önskar att någon musikalisk person ville göra en sång som handlade om hög moral.

Många människor jag möter säger sig ha en hög moral. De vet vad som är rätt och fel och de försöker leva enligt de normer som de känner till och enligt den etik de lärt sig.

Ibland undrar jag dock hur det är ställt med moralen. Är man beredd att offra något eller förlora något för att behålla den höga moral man värnar om? Om priset för min moral är att jag riskerar att förlora något för att leva upp till den, är jag beredd att betala det då?

Jag tror inte att särskilt många människor är beredda att stå för sin etik och moral hela vägen ut. Min övertygelse är att när man riskerar att förlora någon av sina personliga fördelar, då börjar man slira på moralen och etiken, så att den passar mig själv för stunden.

Det är ytterst få saker som "trissar" i gång mig, men när jag möter dubbelmoral, det vill säga att man agerar på ett annat sätt än det man säger sig står för, då blir jag arg. Jag blir också heligt vred när någon kränker andra, genom att idiotförklara, se ner på, förminska, inte lyssna på eller inte ta dem på allvar.

Har jag då själv hög moral? Nej, jag tror inte att jag har högre moral än de flesta andra. Jag misslyckas ofta med att leva upp till mina egna ideal och mina egna etiska ställningstagande. För mig är moral när man står för det man säger oavsett om man tjänar på det eller förlorar på det. Och det försöker jag leva efter.

Beslutsångest

För de flesta är beslutsfattande förknippat med ångest. När vi skall fatta beslut som handlar om livet eller som berör andra, då får vi ångest. Ända sättet att bli kvitt beslutsångesten är faktiskt att fatta ett beslut.

För många år sedan, lärde mig en ung kvinna, ett knep så att man inte fattar för snabba beslut bara för att bli kvitt obehaget. Hon lärde mig, att i stället för att besluta något, så ska jag bestämma mig för när jag ska fatta beslut. Låter det krångligt?

Egentligen är det väldigt enkelt. De flesta av oss fattar snabba beslut för att få det överstökat. Då blir det inte resultatet av beslutet som är viktigt, utan ATT jag fattat ett beslut. Den unga kvinnan lärde mig att "lura" ångesten. Bestäm dig för när du ska fatta ett beslut, då försvinner det värsta obehaget.

Vilken glädje jag haft av den kunskapen både i det privata och i mitt jobb som kyrkoherde. Jag har lärt mig att invänta underlag och härbärgera ångesten över att fatta beslut.

I veckan har två tidpunkter för beslutsfattande infunnit sig. Jag hade bestämt mig för att det i onsdags var tid för att besluta vem vi skulle erbjuda tjänsten som diakon i församlingen. I dag var det tidpunkt för att besluta vem vi skulle erbjuda informatörstjänsten.

Jag är helt övertygad om att jag fattat rätt beslut. Om jag hade haft för bråttom och inte bestämt när beslutet skulle fattas, då är jag övertygad om att beslutet sett annorlunda ut. Nu har jag givit mig själv och mina medarbetare tid att fatta ett välunderbyggt beslut.

Även om jag haft ångest inför beslutet så har jag uthärdat den ångesten i och med att jag visste när beslutet skulle tas och vilket underlag jag behövde för att ta det.