Mod, rädsla och feghet

Om jag ska beskriva mig själv, då skulle jag nog säga att jag är modig och orädd. Jag vågar saker som många andra inte skulle våga och jag är inte rädd i situationer där andra kanske skulle vara rädda. Men jag är feg och det skäms jag över. Hur kan det hänga ihop? Kan en människa vara både modig, rädd och feg?

När jag definierar mod, då säger jag ofta; det är endast den som är rädd, som behöver vara modig. Är du inte rädd, då behöver du inte heller vara modig. När jag blir rädd, då blir jag ännu mer övertygad och jag vägrar låta min rädsla styra mig. Desto mer rädd jag är, desto mer övertygad och bestämd blir jag. Om någon försöker skrämma mig och göra mig rädd, då kan jag gå så långt att jag blir dumdristig för att övervinna min rädsla. Så modig, det är jag, i alla fall enligt min egen beskrivning. Det är min rädsla som gör mig modig.

Det är inte ofta jag blir rädd och det är inte mycket som skrämmer mig, alltså är jag inte modig särskilt ofta. Då jag blir rädd, väcks någon form av ilska i mig, som tvingar mig att möta det jag är rädd för. Det är som om, jag måste "bekämpa" rädslan och grunden för min rädsla. Innan jag vågade erkänna för mig själv att jag ibland blir rädd, då var jag mycket mer räddhågsen, än jag är idag och jag var aldrig modig.

Den senaste tiden, har jag konstaterat att jag förutom rädsla och mod, besitter ett stort mått av feghet. Det är inte rädsla som gör mig feg, utan det är tankar, beräkningar, bedömningar, bekvämlighet och en analys. Då min feghet visar sig, är det inte en känsla som styr mig, utan det är en logisk och beräknande tanke, byggd på slutsatser av en analytisk bedömning av konsekvenserna. Vilka fördelar och nackdelar finns av mitt agerande? Vem blir arg? Vilka kommer att tycka illa om mig? Vem drabbas? Blir någon sårad? Kommer jag att göra någon illa? 

Feghet är i mina ögon inte en genuin rädsla, det är en tänkt och inbillad rädsla. Det är tanken som styr mig och inte mina känslor. Fegheten skrämmer mig genom tanken, men den gör mig inte tillräckligt rädd för att vara modig.

Jag önskar att jag skulle bli kvitt min feghet så att jag alltid skulle stå upp för mina värderingar. Att jag i alla sammanhang skulle säga vad jag tycker och tänker. Att jag skulle vara mer ärlig i mina åsikter och ståndpunkter, utan att låta mina analytiska slutsatser kring konsekvenserna, styra mitt val i vad jag säger, skriver eller gör. Nu menar jag inte att jag vill vara en buffel, som kastar "sanningar" till höger och vänster, men jag önskar att jag skulle stå upp för min övertygelse tydligare, då det inte skadar  eller gör någon annan illa.

För att inte berömma mig av mitt mod som egentligen bygger på rädsla, och för att minska min feghet, som är en konsekvens av mina tankar, ber jag denna bön. Efter "Vår Fader", är det den bön jag bett flest gånger i mitt liv.

"O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, hör min bön. 

Befria mig från begäret att bli uppskattad och hedrad, 

från begäret att vara eftersökt. 

Befria mig, o Jesus från ängslan att bli försmådd och förtalad, 

från ängslan att bli försummad. 

Befria mig, o Jesus från ängslan för att bli förlöjligad och sårad, 

från ängslan att bli misstänkliggjord. 

När andra har framgång och får beröm, 

när andra blir älskade, 

giv mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus".

Amen!