Skjut inte pianisten

Jag tror inte att jag är ensam om att ha varit "budbärare" i livet. Genom "yttre tryck" eller "inre tvång" levererar man ett budskap till någon. Det är inte alls säkert att man håller med om budskapet eller står bakom budskapet. Det är inte heller ovanligt att man har en annan bild av mottagaren, än avsändaren. Jag har även omedvetet varit budbärare och ett verktyg åt någon annan.

Vanligt är också att mottagaren av budskapet, "skjuter budbäraren". Det vill säga att man blir arg på budbäraren i stället för på avsändaren. Lika vanligt är det att man blir så arg på budskapet att både budbäraren och avsändaren får en "släng med sleven". Blir man tillräckligt arg och besviken, så tar man inte åt sig av budskapets innehåll utan förnekar eller förkastar det. Blir man lite mindre arg, då kanske man försvarar sig eller börjar förklara. Ytterst sällan tar man åt sig budskapet och försöker förstå det.

Trots att jag själv varit budbärare, inte minst som förtroendeman, som mellanchef eller som högsta chef, så tycker jag inte om "budbärarsystemet". Jag tycker bäst om att få budskapet direkt från avsändaren. Därmed inte sagt att jag aldrig hamnar i försvarsställning när jag får budskapet direkt. Jag kan förneka, förkasta, försvara eller förklara mig. Men jag har en ärlig vilja att förstå budskapet.

Ibland är det nödvändigt med budbärare, det går inte mentalt, fysiskt eller hierarkiskt för avsändaren att framföra budskapet direkt till mottagaren. I de situationerna är det extra viktigt att inte, som mottagare, reagera så att man "skjuter budbäraren". Även om det är svårt så måste man som mottagare undra om det är legitimt med en budbärare och ställa sig frågor som;
- "Varför får jag budskapet via en budbärare?"
- "Beror det på min position, min makt, eller min karaktär?"
- "Vet budbäraren om att han/hon är budbärare?"
- "Vem är avsändaren? Har han/hon godtagbara skäl att använda budbärare?"
- "Vad kan jag göra för att underlätta och uppmuntra att budskapen går direkt till mig och inte via en budbärare?"

Den dimension i "budbärarsystemet" som jag tycker minst om, är att det finns människor som använder andra som budbärare för att slippa obehaget själv. De utnyttjar budbäraren och står helt "oskyldigt" vid sidan av. De hoppas slippa ta ansvar att vara avsändare och de vill inte stå för budskapet. Inte sällan är budbäraren omedveten om att han/hon är budbärare.

En av mina medarbetare gav mig en fördjupad förståelse av begreppet "skjut inte budbäraren".

När jag uppfattar att budbäraren har legitima skäl att vara budbärare och inte gör det för egen vinnings skull, då tänker jag; "Skjut inte pianisten, för att du inte tycker om musikstycket".