lördag 31 december 2011
Melodikrysset vecka 52 - 2011
onsdag 28 december 2011
Semester
söndag 25 december 2011
God fortsättning
lördag 24 december 2011
Melodikrysset vecka 51 - 2011
torsdag 22 december 2011
Vara jul
måndag 19 december 2011
4:e advent i Tallinn
lördag 17 december 2011
Melodikrysset vecka 50 - 2011
fredag 16 december 2011
Med Jesus i Tallinn
onsdag 14 december 2011
Gästbloggare V - Thorsten Schütte
Det här årets djupaste intryck
När året lider mot sitt slut kommer det snart årskrönikor med tillbakablickar på årets viktigaste händelser. Och det gångna året var verkligen händelserikt, från tsunamin i Japan över den arabiska våren till Eurons skakiga resa.
Den händelse som har gjort det utan jämförelse djupaste intrycket på mig är attentaten i Oslo och på Utöya och Norrmännens sätt att hantera dessa. Ett intryck som hos mig blev djupare än vid Palmemordet, Estonias förlisning eller Tsunamin annandag Jul 2004.
Efter det första skedet, där jag tog in den förfärande sanningen i små portionsbitar under semesterresan, varje gång man satta på bilradion blev det ännu värre, är det Norrmännens sätt att reagera på dessa ofattbara händelser som rörde mig starkt.
Jag tänker på blomsterhavet vid Oslo Domkyrka, på talen av Statsminister Jens Stoltenberg och Kung Harald och även på den mycket typiska reaktionen hos en kollega i Oslo, jag citerar ur hans mejl:
”Da det ble sakt på nyhetene at Ullevål sykehus trenger blodgivere straks, gikk jeg rett opp dit da. Der var det som om hele byen hadde møtt opp! ”
Kungens och statsministerns varma deltagande och värnandet om det öppna demokratiska samhället, hela deras sätt att hantera Norges värsta kris sedan andra världskriget, inger respekt och beundran. Och särskilt minns jag Jens Stoltenbergs ord hos Skavlan, när han tackade det svenska folket för de många yttringar av deltagande och sympati med att konstatera att nu har vi fått unionen mellan Norge och Sverige, i våra hjärtan.
Så vitt jag kunde följa detta har även sympatiyttringar för Norge i mitt gamla hemland Tyskland varit omfattande och kanske bidragit lite till att läka såren efter andra världskriget. Jag minns mitt besök på krigsmuseet i Narvik när jag var där i tjänsten i fjol, inget ställe som man som tyskfödd lämnar med lätt hjärta!
En händelse som ser ut som en tanke är att, efter att det svenska myntverket lagts ner, tillverkningen av Nobelprisets medaljer nu har flyttats till Norge, där redan medaljerna för fredspriset tillverkas. Den påminner oss om hur mycket Norge och Sverige växer ihop, på många sätt, inte minst ekonomiskt förstås. Och i dessa tider av ekonomisk kris i Europa blir det nordiska samarbetet, inte bara med Norge, än mera viktigt och centralt.
Nästa år är det dags för Nobelprisutdelning igen och jag dristar mig att föreslå Norges Statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med Norges folk som mottagare för Nobels Fredspris 2012. Precis som Svenska Akademin som i år gav Nobelpriset i Litteratur till Tomas Tranströmer ”trots” att han är svensk ska den norska nobelkommittén våga vara lika djärv och inte vara rädd att få glirningar om att gynna det egna landet.
Vi kommer alla under våra liv förr eller senare att möta sörjande som mist en familjemedlem. Då ska vi komma ihåg och praktisera det som Jens Stoltenberg sade om familjer som har förlorat en kär medlem under attentaten: För oss är det snart vardag igen. För dem är smärtan kvar, när platsen vid matbordet gapar tomt, när det blir födelsedag, när det blir jul. Då ska vi bjuda in dem på middag, ta med dem på tur, bara fantasin sätter gränser.
måndag 12 december 2011
Uppehåll på grund av tjänst
lördag 10 december 2011
Melodikrysset vecka 49 - 2011
fredag 9 december 2011
Gästbloggare IV - Ulf Hjertén
TANKAR I ADVENT
JULSKYLTNINGSFRED
Ett ensamt ljus
fladdrar på gågatan
i en lykta på en
ostadig kartong.
Två flickor på vakt.
Fred står det på kartongen.
Änglasången har flyttat in i stressen,
Guds fred i gatuvimlet.
Ingen ärkeängel, ingen ljudförstärkt bjällerklang;
bara några flickors fredslängtan.
Citygross och ICA kunde inte,
popartisternas julsånger kunde inte,
glöggen och pepparkakan kunde inte.
Men två mellanstadieflickor kunde:
Dra mig närmare julfredens mysterium
där ett ljus tänds i rädslornas mörker.
Möter en sårad skapelses heta längtan
och människors framtidsoro.
Änglaljuset på gågatan minner tillvaron om
hoppets, modets och djupens källa.
ADVENTSÄNGELN I RINKEBY
Marias rastaflätor
gungar så käckt
när hon snurrar sin rockring
på grönskastorget i Rinkeby
inom synhåll för moster Elisabeth.
Jag gick just förbi
och hon log så
lyckligt emot mig
som en liten himmelsk
tandsguggs-Gabriella.
Det är nog på detta sätt
gudasonens ankomst budas
och kommer till mig idag,
under grönsakshandlarnas lockropskör
och till min nyväckta förundran.
Hosianna Davids Son
välsignad är du när du kommer.
Ulf Hjertén
tisdag 6 december 2011
Andakter och julbord
lördag 3 december 2011
Melodikrysset vecka 48 - 2011
fredag 2 december 2011
Gästbloggare III - Kjell Dellert
Det vanligaste sättet för oss präster att möta människor är nog i samband med de kyrkliga handlingarna – dop, vigsel och begravning. Det finns mycket att fundera på kring alla dessa tre områden, men här tänkte jag säga några ord om dopet.
Det förekommer ju ibland diskussioner om dopet och dess teologi, och om arvsynden. Ofta tänker man att läran om arvsynden är något förfärligt, något som borde förpassas till historiens skräphög. Men kanske är den känsliga punkten hur man uppfattar själva begreppet arvsynd. Jag tror att vi alla kan vara överens om, att det inte finns något renare än ett spädbarn. Självfallet kan ett spädbarn inte vara skyldigt till något ont överhuvudtaget, det brukar jag säga i doptal då och då. Någon smuts att tvätta bort i dopvattnet finns knappast.
Däremot är spädbarnet en människa, och att vara människa innebär att vara ofullkomlig. Vi får ofullkomligheten med oss som arv, den är en del av att vara människa, som väl de flesta vet. Vi är snara att göra ont, eller åtminstone att göra fel. Däremot har vi lite till mans svårt att hålla oss till det goda – oavsett våra föresatser. Jag tror att det är detta som är vår arvsynd. Jag är tveksam till om det finns någon annan synd än denna ofullkomlighet.
Men vad är det då som sker i dopet? Ja, ingenting magiskt, skulle jag tro – dopvattnet förvandlas knappast för att prästen ber en bön över det. Överhuvudtaget har jag svårt att sammankoppla kristendom med magi. Förr var det viktigt att barn döptes tidigt, eftersom de inte ansågs komma till himlen om de skulle dö odöpta, i späd ålder. Den uppfattningen är nog ganska ovanlig idag. Ett odöpt barn kommer förstås till samma himmel (vad det nu innebär) som ett döpt barn. Ett odöpt barn är lika älskat som ett döpt och har samma plats i Guds famn.
Om Gud nu är kärleken ,vilket jag misstänker, så måste den enda möjligheten vara att dopet är viktigast, inte för Gud utan för den som döps och dopkandidatens familj. På mitt rum har jag en broderad bonad där det står ”Guds nåd är varje morgon ny”. Jag tror att det är viktigt. Vi dras alla med vår ”arvsynd”, att vara ofullkomliga – men i dopet sänder oss Gud hälsningen ”Det gör inget om du misslyckas, du är ändå mitt barn. Jag älskar dig, och du blir alltid förlåten. Du har alltid möjlighet att börja om på nytt”. Att leva i sitt dop är, som jag ser det, att vara medveten om att Guds nåd är ny varje morgon, oavsett vad som hände kvällen innan. Dopet är en gåva från Gud, en gåva som säger ”Du vandrar inte ensam. Jag vandrar med dig. När du möter ondskan och mörkrets makter är jag där med dig. Alla dagar, till tidens slut”
Kjell Dellert
Präst i Svenska kyrkan