Gästbloggare VI - Robert C.G. Eriksson

Här om dagen kom en av mina medarbetare och visade mig en text, som han skrivet som en sammanfattning om vad påsken handlar om för honom. Jag tyckte att texten var så välskriven, fin och viktig, att jag bad honom om att få publicera den här på bloggen. Här kommer den, med Roberts medgivande.

Vem är vi i livet, vem blir vi i döden?
Speglar den yttre fasaden det som döljer sig där bakom?
Kan vi uppriktigt säga till barnet inom oss - Var inte rädd?
Kan vi förstå och förlåta den orätt som vi utsatts för?
Har vi försökt gottgöra den orätt vi utsatt andra för?
Är vi inte alla barn från samma ursprung?
Finner vi inte trygghet i varandras sällskap?
Finner vi inte glädje i att dela vår lycka, tröst i att dela vår sorg?
Är det inte i vår brustenhet vi finner gemenskap?
Vad skrämmer oss om vi tillsammans möter det ökända?

Robert C.G. Eriksson

Gästbloggare V - Thorsten Schütte

Det här årets djupaste intryck

När året lider mot sitt slut kommer det snart årskrönikor med tillbakablickar på årets viktigaste händelser. Och det gångna året var verkligen händelserikt, från tsunamin i Japan över den arabiska våren till Eurons skakiga resa.

Den händelse som har gjort det utan jämförelse djupaste intrycket på mig är attentaten i Oslo och på Utöya och Norrmännens sätt att hantera dessa. Ett intryck som hos mig blev djupare än vid Palmemordet, Estonias förlisning eller Tsunamin annandag Jul 2004.

Efter det första skedet, där jag tog in den förfärande sanningen i små portionsbitar under semesterresan, varje gång man satta på bilradion blev det ännu värre, är det Norrmännens sätt att reagera på dessa ofattbara händelser som rörde mig starkt.

Jag tänker på blomsterhavet vid Oslo Domkyrka, på talen av Statsminister Jens Stoltenberg och Kung Harald och även på den mycket typiska reaktionen hos en kollega i Oslo, jag citerar ur hans mejl:

”Da det ble sakt på nyhetene at Ullevål sykehus trenger blodgivere straks, gikk jeg rett opp dit da. Der var det som om hele byen hadde møtt opp! ”

Kungens och statsministerns varma deltagande och värnandet om det öppna demokratiska samhället, hela deras sätt att hantera Norges värsta kris sedan andra världskriget, inger respekt och beundran. Och särskilt minns jag Jens Stoltenbergs ord hos Skavlan, när han tackade det svenska folket för de många yttringar av deltagande och sympati med att konstatera att nu har vi fått unionen mellan Norge och Sverige, i våra hjärtan.

Så vitt jag kunde följa detta har även sympatiyttringar för Norge i mitt gamla hemland Tyskland varit omfattande och kanske bidragit lite till att läka såren efter andra världskriget. Jag minns mitt besök på krigsmuseet i Narvik när jag var där i tjänsten i fjol, inget ställe som man som tyskfödd lämnar med lätt hjärta!

En händelse som ser ut som en tanke är att, efter att det svenska myntverket lagts ner, tillverkningen av Nobelprisets medaljer nu har flyttats till Norge, där redan medaljerna för fredspriset tillverkas. Den påminner oss om hur mycket Norge och Sverige växer ihop, på många sätt, inte minst ekonomiskt förstås. Och i dessa tider av ekonomisk kris i Europa blir det nordiska samarbetet, inte bara med Norge, än mera viktigt och centralt.

Nästa år är det dags för Nobelprisutdelning igen och jag dristar mig att föreslå Norges Statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med Norges folk som mottagare för Nobels Fredspris 2012. Precis som Svenska Akademin som i år gav Nobelpriset i Litteratur till Tomas Tranströmer ”trots” att han är svensk ska den norska nobelkommittén våga vara lika djärv och inte vara rädd att få glirningar om att gynna det egna landet.

Vi kommer alla under våra liv förr eller senare att möta sörjande som mist en familjemedlem. Då ska vi komma ihåg och praktisera det som Jens Stoltenberg sade om familjer som har förlorat en kär medlem under attentaten: För oss är det snart vardag igen. För dem är smärtan kvar, när platsen vid matbordet gapar tomt, när det blir födelsedag, när det blir jul. Då ska vi bjuda in dem på middag, ta med dem på tur, bara fantasin sätter gränser.

Gästbloggare IV - Ulf Hjertén

TANKAR I ADVENT

JULSKYLTNINGSFRED

Ett ensamt ljus

fladdrar på gågatan

i en lykta på en

ostadig kartong.

Två flickor på vakt.

Fred står det på kartongen.

Änglasången har flyttat in i stressen,

Guds fred i gatuvimlet.

Ingen ärkeängel, ingen ljudförstärkt bjällerklang;

bara några flickors fredslängtan.

Citygross och ICA kunde inte,

popartisternas julsånger kunde inte,

glöggen och pepparkakan kunde inte.

Men två mellanstadieflickor kunde:

Dra mig närmare julfredens mysterium

där ett ljus tänds i rädslornas mörker.

Möter en sårad skapelses heta längtan

och människors framtidsoro.

Änglaljuset på gågatan minner tillvaron om

hoppets, modets och djupens källa.

ADVENTSÄNGELN I RINKEBY

Marias rastaflätor

gungar så käckt

när hon snurrar sin rockring

på grönskastorget i Rinkeby

inom synhåll för moster Elisabeth.

Jag gick just förbi

och hon log så

lyckligt emot mig

som en liten himmelsk

tandsguggs-Gabriella.

Det är nog på detta sätt

gudasonens ankomst budas

och kommer till mig idag,

under grönsakshandlarnas lockropskör

och till min nyväckta förundran.

Hosianna Davids Son

välsignad är du när du kommer.

Ulf Hjertén

Gästbloggare III - Kjell Dellert

Det vanligaste sättet för oss präster att möta människor är nog i samband med de kyrkliga handlingarna – dop, vigsel och begravning. Det finns mycket att fundera på kring alla dessa tre områden, men här tänkte jag säga några ord om dopet.

Det förekommer ju ibland diskussioner om dopet och dess teologi, och om arvsynden. Ofta tänker man att läran om arvsynden är något förfärligt, något som borde förpassas till historiens skräphög. Men kanske är den känsliga punkten hur man uppfattar själva begreppet arvsynd. Jag tror att vi alla kan vara överens om, att det inte finns något renare än ett spädbarn. Självfallet kan ett spädbarn inte vara skyldigt till något ont överhuvudtaget, det brukar jag säga i doptal då och då. Någon smuts att tvätta bort i dopvattnet finns knappast.

Däremot är spädbarnet en människa, och att vara människa innebär att vara ofullkomlig. Vi får ofullkomligheten med oss som arv, den är en del av att vara människa, som väl de flesta vet. Vi är snara att göra ont, eller åtminstone att göra fel. Däremot har vi lite till mans svårt att hålla oss till det goda – oavsett våra föresatser. Jag tror att det är detta som är vår arvsynd. Jag är tveksam till om det finns någon annan synd än denna ofullkomlighet.

Men vad är det då som sker i dopet? Ja, ingenting magiskt, skulle jag tro – dopvattnet förvandlas knappast för att prästen ber en bön över det. Överhuvudtaget har jag svårt att sammankoppla kristendom med magi. Förr var det viktigt att barn döptes tidigt, eftersom de inte ansågs komma till himlen om de skulle dö odöpta, i späd ålder. Den uppfattningen är nog ganska ovanlig idag. Ett odöpt barn kommer förstås till samma himmel (vad det nu innebär) som ett döpt barn. Ett odöpt barn är lika älskat som ett döpt och har samma plats i Guds famn.

Om Gud nu är kärleken ,vilket jag misstänker, så måste den enda möjligheten vara att dopet är viktigast, inte för Gud utan för den som döps och dopkandidatens familj. På mitt rum har jag en broderad bonad där det står ”Guds nåd är varje morgon ny”. Jag tror att det är viktigt. Vi dras alla med vår ”arvsynd”, att vara ofullkomliga – men i dopet sänder oss Gud hälsningen ”Det gör inget om du misslyckas, du är ändå mitt barn. Jag älskar dig, och du blir alltid förlåten. Du har alltid möjlighet att börja om på nytt”. Att leva i sitt dop är, som jag ser det, att vara medveten om att Guds nåd är ny varje morgon, oavsett vad som hände kvällen innan. Dopet är en gåva från Gud, en gåva som säger ”Du vandrar inte ensam. Jag vandrar med dig. När du möter ondskan och mörkrets makter är jag där med dig. Alla dagar, till tidens slut”

Kjell Dellert

Präst i Svenska kyrkan

Gästbloggare

- Är det något som Du tycker att jag borde ha skrivet om här på bloggen, men inte gjort?

- Är det något av det jag skrivet, som Du vill fördjupa, eller ge en annan vinkling?

- Är det något som Du skulle vilja förmedla till eller berätta för, läsarna av denna blogg?

- Vill Du prova blogga utan att skapa en egen blogg?

Härmed inbjuds Du, att vara gästbloggare på;

"Kyrkoherdens tankar".

Det finns inga begränsningar vad gäller ämnen, men jag publicerar inte personangrepp och extrema politiska eller religiösa åsikter.

Är du intresserad?

Skriv ditt blogginlägg och mejla det till krister.kappel@gmail.com

För att bli publicerad måste du underteckna ditt inlägg med namn. Jag kommer att välja ut en gästbloggares inlägg varje vecka, som publiceras på fredagar.

Gästbloggare II - Thorsten Schütte

Växthuseffekten och skapelseansvaret

Förra veckan var det Kyrkornas Globala Vecka, vilket utöver årets tema migration alltid riktar uppmärksamheten särskilt på vad som händer med skapelsen och vårt ansvar i detta. Med en fast förankring både i kristen tro och en gedigen naturvetenskaplig bakgrund, med ett meteorologistudium i början och sedan, via åskforskning, övergång till elektroteknik, snubblar jag allt oftare över klimatskeptiker, inte minst bland kristna, som tar ganska marginellt vetenskapligt sjabbel från klimatforskarnas sida som ursäkt för att hälla ut badet med badkaret: Växthuseffekten existerar inte, det är bara att elda på med fossila bränslen, det gör inget.

Jag känner som både kristen och tillräckligt bra insatt i växthuseffektens fysik att jag inte kan tiga om detta. Därför tar jag mig an tre av de vanligaste argumenten mot växthuseffekten:

1) Växthusgaser och växthuseffekten är påhitt. Inget kunde vara mera fel, det är tack vara växthuseffekten, främst av gaserna vattenånga och koldioxid, att vi har det hyfsat tempererat här på jorden. Utan växthuseffekt skulle vi frysa ihjäl. Men för mycket av det goda är inte bra.

2) Den låga halten koldioxid i atmosfären kan inte påverka växthuseffekten även när den nu har ökat genom fossileldning. Det räcker med en knivsudd kaliumpermanganat för att färga flera liter vatten lila genom att absorbera vissa av det synliga ljusets våglängder. Den mycket blygsamma mängden ozon i stratosfären absorberar de mesta av solens mera kortvågiga och farliga UV-strålning. På samma sätt absorberar koldioxid i atmosfären redan i låga koncentrationer mycket av den infraröda värmestrålningen som jorden vill sända tillbaka till rymden och behåller därmed mera värme kvar i atmosfären.

3) Den observerade temperaturökningen de senaste hundra åren på jorden är mindre än växthuseffektens teori förutspår och har dessutom stannat av. Temperaturökningen har inte stannat av, i polartrakterna snarast accelererar den. Och temperaturökningen hittills överensstämmer faktiskt med de första beräkningarna av sammanhanget koldioxidhalt – jordens medeltemperatur som vår stora svenska fysiker Svante Arrhenius publicerade redan 1896!

Diskussionen mellan vetenskapens huvudfåra i klimatfrågan och klimatskeptikerna har stora likheter med diskussionen mellan dem som tycker att evolutionsteorin är en rimlig hypotes och kreationister / anhängare av intelligent design. Och precis som dessa två ”läger” ändå kan vara överens i tanken om ansvaret att vårda skapelsen, bör även klimatskeptiker och vi andra kunna enas om att minska användningen av fossila bränslen. Utöver koldioxidutsläppen orsakar de andra negative miljöeffekter, inte minst genom att utvinningen av dessa sinande råvaror lämnar ett växande ekologiskt ”fotavtryck”, med oljeutvinningen ur oljesand som ett skräckexempel. Att elda upp dessa icke förnybara resurser i pannor och motorer är ett slöseri med råvaror som måste fasas ut till förmån för mera förädlade produkter, allt från polymerer/plaster till mediciner.

Att inte vifta bort växthuseffekten men att ta den på allvar, det är att ta ansvar för skapelsen!

Gästbloggare I - Jiang Millington

Jag växte upp i Jönköping – Smålands Jerusalem. Ingen i min familj trodde utom jag, men min tro räckte till för alla. Gud var på liv och död, Jesu lidande något högst bokstavligt och varje syndig handling, ja, varje syndig tanke, blev till törnetaggar och piskrapp i Jesu lidande. Jag gjorde mig personligt ansvarig för hans plågor.

Kanske var det för att min Gudsrelation kändes personlig. Gud fanns alltid nära mig. Han såg allt, vilket både var en börda och en lättnad. Han var någon jag kunde prata med och jag var aldrig riktigt ensam.

För mig är religion inte en tillflykt. Det är en uppmaning att stå för den jag är. Jag tror inte på färdiga svar, på att livet är enkelt och att det bara handlar om att tro på rätt sätt så kommer allting att bli himmelskt och lätt. Tron ger mig tillit att kasta mig rätt ut i det som är oroligt och svårt. Mod att våga möta de mörka, ocharmiga sidorna hos mig själv utan att känna skuld och skam. Jesus inspirerar mig till att vandra genom min egen öken, försona mig med det som inte blev så bra och ge mig nycklar till att förstå mig själv på nya plan.

Min erfarenhet är att om jag orkar se hela det komplex av ljus och mörker som är jag kan jag också möta andra utan att mäta och kategorisera dem i bättre och sämre. Min självbild blir inte beroende av andras projiceringar och jag behöver inte heller projicera mina rädslor på dem.

Jag tror att när Gud gav oss liv, hade han en alldeles unik önskan för var och en av oss. Vi är här på högtidligt uppdrag av Herren själv. Våra erfarenheter har ett syfte, våra liv har en mening. Vi har ansvar för att använda oss av det liv vi fått till att göra gott. Inte för att vi ska samla ihop till bonuspoäng vid Pärleporten, utan för att om vi säger att vi tror, antar vi också det uppdrag som Gud gav oss när han skapade oss.

Jag tog mig igenom barndomen hårt stukad och vuxenlivet har också utmanat. Jag var 34 när jag blev änka och själv med små barn, varav ett med speciella behov. Jag vill lägga till detta om mig själv för att jag vet att livet kan vara oerhört tungt men att ens erfarenheter aldrig får bli en ursäkt för att man slutar försöka.

Livet är inte alltid enkelt, men det är alltid meningsfullt.

Jiang Millington