Gästbloggare V - Thorsten Schütte

Det här årets djupaste intryck

När året lider mot sitt slut kommer det snart årskrönikor med tillbakablickar på årets viktigaste händelser. Och det gångna året var verkligen händelserikt, från tsunamin i Japan över den arabiska våren till Eurons skakiga resa.

Den händelse som har gjort det utan jämförelse djupaste intrycket på mig är attentaten i Oslo och på Utöya och Norrmännens sätt att hantera dessa. Ett intryck som hos mig blev djupare än vid Palmemordet, Estonias förlisning eller Tsunamin annandag Jul 2004.

Efter det första skedet, där jag tog in den förfärande sanningen i små portionsbitar under semesterresan, varje gång man satta på bilradion blev det ännu värre, är det Norrmännens sätt att reagera på dessa ofattbara händelser som rörde mig starkt.

Jag tänker på blomsterhavet vid Oslo Domkyrka, på talen av Statsminister Jens Stoltenberg och Kung Harald och även på den mycket typiska reaktionen hos en kollega i Oslo, jag citerar ur hans mejl:

”Da det ble sakt på nyhetene at Ullevål sykehus trenger blodgivere straks, gikk jeg rett opp dit da. Der var det som om hele byen hadde møtt opp! ”

Kungens och statsministerns varma deltagande och värnandet om det öppna demokratiska samhället, hela deras sätt att hantera Norges värsta kris sedan andra världskriget, inger respekt och beundran. Och särskilt minns jag Jens Stoltenbergs ord hos Skavlan, när han tackade det svenska folket för de många yttringar av deltagande och sympati med att konstatera att nu har vi fått unionen mellan Norge och Sverige, i våra hjärtan.

Så vitt jag kunde följa detta har även sympatiyttringar för Norge i mitt gamla hemland Tyskland varit omfattande och kanske bidragit lite till att läka såren efter andra världskriget. Jag minns mitt besök på krigsmuseet i Narvik när jag var där i tjänsten i fjol, inget ställe som man som tyskfödd lämnar med lätt hjärta!

En händelse som ser ut som en tanke är att, efter att det svenska myntverket lagts ner, tillverkningen av Nobelprisets medaljer nu har flyttats till Norge, där redan medaljerna för fredspriset tillverkas. Den påminner oss om hur mycket Norge och Sverige växer ihop, på många sätt, inte minst ekonomiskt förstås. Och i dessa tider av ekonomisk kris i Europa blir det nordiska samarbetet, inte bara med Norge, än mera viktigt och centralt.

Nästa år är det dags för Nobelprisutdelning igen och jag dristar mig att föreslå Norges Statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med Norges folk som mottagare för Nobels Fredspris 2012. Precis som Svenska Akademin som i år gav Nobelpriset i Litteratur till Tomas Tranströmer ”trots” att han är svensk ska den norska nobelkommittén våga vara lika djärv och inte vara rädd att få glirningar om att gynna det egna landet.

Vi kommer alla under våra liv förr eller senare att möta sörjande som mist en familjemedlem. Då ska vi komma ihåg och praktisera det som Jens Stoltenberg sade om familjer som har förlorat en kär medlem under attentaten: För oss är det snart vardag igen. För dem är smärtan kvar, när platsen vid matbordet gapar tomt, när det blir födelsedag, när det blir jul. Då ska vi bjuda in dem på middag, ta med dem på tur, bara fantasin sätter gränser.