lördag 31 december 2011
Melodikrysset vecka 52 - 2011
onsdag 28 december 2011
Semester
söndag 25 december 2011
God fortsättning
lördag 24 december 2011
Melodikrysset vecka 51 - 2011
torsdag 22 december 2011
Vara jul
måndag 19 december 2011
4:e advent i Tallinn
lördag 17 december 2011
Melodikrysset vecka 50 - 2011
fredag 16 december 2011
Med Jesus i Tallinn
onsdag 14 december 2011
Gästbloggare V - Thorsten Schütte
Det här årets djupaste intryck
När året lider mot sitt slut kommer det snart årskrönikor med tillbakablickar på årets viktigaste händelser. Och det gångna året var verkligen händelserikt, från tsunamin i Japan över den arabiska våren till Eurons skakiga resa.
Den händelse som har gjort det utan jämförelse djupaste intrycket på mig är attentaten i Oslo och på Utöya och Norrmännens sätt att hantera dessa. Ett intryck som hos mig blev djupare än vid Palmemordet, Estonias förlisning eller Tsunamin annandag Jul 2004.
Efter det första skedet, där jag tog in den förfärande sanningen i små portionsbitar under semesterresan, varje gång man satta på bilradion blev det ännu värre, är det Norrmännens sätt att reagera på dessa ofattbara händelser som rörde mig starkt.
Jag tänker på blomsterhavet vid Oslo Domkyrka, på talen av Statsminister Jens Stoltenberg och Kung Harald och även på den mycket typiska reaktionen hos en kollega i Oslo, jag citerar ur hans mejl:
”Da det ble sakt på nyhetene at Ullevål sykehus trenger blodgivere straks, gikk jeg rett opp dit da. Der var det som om hele byen hadde møtt opp! ”
Kungens och statsministerns varma deltagande och värnandet om det öppna demokratiska samhället, hela deras sätt att hantera Norges värsta kris sedan andra världskriget, inger respekt och beundran. Och särskilt minns jag Jens Stoltenbergs ord hos Skavlan, när han tackade det svenska folket för de många yttringar av deltagande och sympati med att konstatera att nu har vi fått unionen mellan Norge och Sverige, i våra hjärtan.
Så vitt jag kunde följa detta har även sympatiyttringar för Norge i mitt gamla hemland Tyskland varit omfattande och kanske bidragit lite till att läka såren efter andra världskriget. Jag minns mitt besök på krigsmuseet i Narvik när jag var där i tjänsten i fjol, inget ställe som man som tyskfödd lämnar med lätt hjärta!
En händelse som ser ut som en tanke är att, efter att det svenska myntverket lagts ner, tillverkningen av Nobelprisets medaljer nu har flyttats till Norge, där redan medaljerna för fredspriset tillverkas. Den påminner oss om hur mycket Norge och Sverige växer ihop, på många sätt, inte minst ekonomiskt förstås. Och i dessa tider av ekonomisk kris i Europa blir det nordiska samarbetet, inte bara med Norge, än mera viktigt och centralt.
Nästa år är det dags för Nobelprisutdelning igen och jag dristar mig att föreslå Norges Statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med Norges folk som mottagare för Nobels Fredspris 2012. Precis som Svenska Akademin som i år gav Nobelpriset i Litteratur till Tomas Tranströmer ”trots” att han är svensk ska den norska nobelkommittén våga vara lika djärv och inte vara rädd att få glirningar om att gynna det egna landet.
Vi kommer alla under våra liv förr eller senare att möta sörjande som mist en familjemedlem. Då ska vi komma ihåg och praktisera det som Jens Stoltenberg sade om familjer som har förlorat en kär medlem under attentaten: För oss är det snart vardag igen. För dem är smärtan kvar, när platsen vid matbordet gapar tomt, när det blir födelsedag, när det blir jul. Då ska vi bjuda in dem på middag, ta med dem på tur, bara fantasin sätter gränser.
måndag 12 december 2011
Uppehåll på grund av tjänst
lördag 10 december 2011
Melodikrysset vecka 49 - 2011
fredag 9 december 2011
Gästbloggare IV - Ulf Hjertén
TANKAR I ADVENT
JULSKYLTNINGSFRED
Ett ensamt ljus
fladdrar på gågatan
i en lykta på en
ostadig kartong.
Två flickor på vakt.
Fred står det på kartongen.
Änglasången har flyttat in i stressen,
Guds fred i gatuvimlet.
Ingen ärkeängel, ingen ljudförstärkt bjällerklang;
bara några flickors fredslängtan.
Citygross och ICA kunde inte,
popartisternas julsånger kunde inte,
glöggen och pepparkakan kunde inte.
Men två mellanstadieflickor kunde:
Dra mig närmare julfredens mysterium
där ett ljus tänds i rädslornas mörker.
Möter en sårad skapelses heta längtan
och människors framtidsoro.
Änglaljuset på gågatan minner tillvaron om
hoppets, modets och djupens källa.
ADVENTSÄNGELN I RINKEBY
Marias rastaflätor
gungar så käckt
när hon snurrar sin rockring
på grönskastorget i Rinkeby
inom synhåll för moster Elisabeth.
Jag gick just förbi
och hon log så
lyckligt emot mig
som en liten himmelsk
tandsguggs-Gabriella.
Det är nog på detta sätt
gudasonens ankomst budas
och kommer till mig idag,
under grönsakshandlarnas lockropskör
och till min nyväckta förundran.
Hosianna Davids Son
välsignad är du när du kommer.
Ulf Hjertén
tisdag 6 december 2011
Andakter och julbord
lördag 3 december 2011
Melodikrysset vecka 48 - 2011
fredag 2 december 2011
Gästbloggare III - Kjell Dellert
Det vanligaste sättet för oss präster att möta människor är nog i samband med de kyrkliga handlingarna – dop, vigsel och begravning. Det finns mycket att fundera på kring alla dessa tre områden, men här tänkte jag säga några ord om dopet.
Det förekommer ju ibland diskussioner om dopet och dess teologi, och om arvsynden. Ofta tänker man att läran om arvsynden är något förfärligt, något som borde förpassas till historiens skräphög. Men kanske är den känsliga punkten hur man uppfattar själva begreppet arvsynd. Jag tror att vi alla kan vara överens om, att det inte finns något renare än ett spädbarn. Självfallet kan ett spädbarn inte vara skyldigt till något ont överhuvudtaget, det brukar jag säga i doptal då och då. Någon smuts att tvätta bort i dopvattnet finns knappast.
Däremot är spädbarnet en människa, och att vara människa innebär att vara ofullkomlig. Vi får ofullkomligheten med oss som arv, den är en del av att vara människa, som väl de flesta vet. Vi är snara att göra ont, eller åtminstone att göra fel. Däremot har vi lite till mans svårt att hålla oss till det goda – oavsett våra föresatser. Jag tror att det är detta som är vår arvsynd. Jag är tveksam till om det finns någon annan synd än denna ofullkomlighet.
Men vad är det då som sker i dopet? Ja, ingenting magiskt, skulle jag tro – dopvattnet förvandlas knappast för att prästen ber en bön över det. Överhuvudtaget har jag svårt att sammankoppla kristendom med magi. Förr var det viktigt att barn döptes tidigt, eftersom de inte ansågs komma till himlen om de skulle dö odöpta, i späd ålder. Den uppfattningen är nog ganska ovanlig idag. Ett odöpt barn kommer förstås till samma himmel (vad det nu innebär) som ett döpt barn. Ett odöpt barn är lika älskat som ett döpt och har samma plats i Guds famn.
Om Gud nu är kärleken ,vilket jag misstänker, så måste den enda möjligheten vara att dopet är viktigast, inte för Gud utan för den som döps och dopkandidatens familj. På mitt rum har jag en broderad bonad där det står ”Guds nåd är varje morgon ny”. Jag tror att det är viktigt. Vi dras alla med vår ”arvsynd”, att vara ofullkomliga – men i dopet sänder oss Gud hälsningen ”Det gör inget om du misslyckas, du är ändå mitt barn. Jag älskar dig, och du blir alltid förlåten. Du har alltid möjlighet att börja om på nytt”. Att leva i sitt dop är, som jag ser det, att vara medveten om att Guds nåd är ny varje morgon, oavsett vad som hände kvällen innan. Dopet är en gåva från Gud, en gåva som säger ”Du vandrar inte ensam. Jag vandrar med dig. När du möter ondskan och mörkrets makter är jag där med dig. Alla dagar, till tidens slut”
Kjell Dellert
Präst i Svenska kyrkan
onsdag 30 november 2011
Ledig = sjuk
måndag 28 november 2011
Gästbloggare
lördag 26 november 2011
Melodikrysset vecka 47 - 2011
fredag 25 november 2011
Gästbloggare II - Thorsten Schütte
Växthuseffekten och skapelseansvaret
Förra veckan var det Kyrkornas Globala Vecka, vilket utöver årets tema migration alltid riktar uppmärksamheten särskilt på vad som händer med skapelsen och vårt ansvar i detta. Med en fast förankring både i kristen tro och en gedigen naturvetenskaplig bakgrund, med ett meteorologistudium i början och sedan, via åskforskning, övergång till elektroteknik, snubblar jag allt oftare över klimatskeptiker, inte minst bland kristna, som tar ganska marginellt vetenskapligt sjabbel från klimatforskarnas sida som ursäkt för att hälla ut badet med badkaret: Växthuseffekten existerar inte, det är bara att elda på med fossila bränslen, det gör inget.
Jag känner som både kristen och tillräckligt bra insatt i växthuseffektens fysik att jag inte kan tiga om detta. Därför tar jag mig an tre av de vanligaste argumenten mot växthuseffekten:
1) Växthusgaser och växthuseffekten är påhitt. Inget kunde vara mera fel, det är tack vara växthuseffekten, främst av gaserna vattenånga och koldioxid, att vi har det hyfsat tempererat här på jorden. Utan växthuseffekt skulle vi frysa ihjäl. Men för mycket av det goda är inte bra.
2) Den låga halten koldioxid i atmosfären kan inte påverka växthuseffekten även när den nu har ökat genom fossileldning. Det räcker med en knivsudd kaliumpermanganat för att färga flera liter vatten lila genom att absorbera vissa av det synliga ljusets våglängder. Den mycket blygsamma mängden ozon i stratosfären absorberar de mesta av solens mera kortvågiga och farliga UV-strålning. På samma sätt absorberar koldioxid i atmosfären redan i låga koncentrationer mycket av den infraröda värmestrålningen som jorden vill sända tillbaka till rymden och behåller därmed mera värme kvar i atmosfären.
3) Den observerade temperaturökningen de senaste hundra åren på jorden är mindre än växthuseffektens teori förutspår och har dessutom stannat av. Temperaturökningen har inte stannat av, i polartrakterna snarast accelererar den. Och temperaturökningen hittills överensstämmer faktiskt med de första beräkningarna av sammanhanget koldioxidhalt – jordens medeltemperatur som vår stora svenska fysiker Svante Arrhenius publicerade redan 1896!
Diskussionen mellan vetenskapens huvudfåra i klimatfrågan och klimatskeptikerna har stora likheter med diskussionen mellan dem som tycker att evolutionsteorin är en rimlig hypotes och kreationister / anhängare av intelligent design. Och precis som dessa två ”läger” ändå kan vara överens i tanken om ansvaret att vårda skapelsen, bör även klimatskeptiker och vi andra kunna enas om att minska användningen av fossila bränslen. Utöver koldioxidutsläppen orsakar de andra negative miljöeffekter, inte minst genom att utvinningen av dessa sinande råvaror lämnar ett växande ekologiskt ”fotavtryck”, med oljeutvinningen ur oljesand som ett skräckexempel. Att elda upp dessa icke förnybara resurser i pannor och motorer är ett slöseri med råvaror som måste fasas ut till förmån för mera förädlade produkter, allt från polymerer/plaster till mediciner.
Att inte vifta bort växthuseffekten men att ta den på allvar, det är att ta ansvar för skapelsen!
tisdag 22 november 2011
Gäst på min dotters blogg
Gästbloggare!
Min dotter Sofia har bett mig att skriva ett inlägg på hennes blogg som gäst. Jag har en egen blogg; ”Kyrkoherdens tankar”, där jag brukar skriva 4 – 5 inlägg varje vecka. Höjdpunkten är lördagar då jag skriver om melodikrysset och lägger ut mitt förslag till svar.
Vad ska jag då skriva här, som jag inte skrivet på min egen blogg? Vad ska jag skriva som Sofia inte redan skrivet?
För att vi människor ska må bra så måste vi känna att livet är meningsfullt. Vi måste också uppleva att våra liv är begripliga och hanterbara. Det innebär att vi måste förstå det vi upplever och känna att vi har någon form av kontroll över våra liv.
Att skriva är ett sätt att göra livet mer begripligt. Genom att skriva det jag tänker, känner, saknar, längtar efter och behöver, så förstår jag mig själv och mitt liv på ett bättre sätt. Det kan också göra att jag hittar lösningar på det jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
När jag läser det jag själv skrivet då kan jag också hitta en mening. Kanske ser jag inte någon tydlig och klar mening, till att börja med, men så småningom så ser jag åtminstone spår av meningen.
Jag tycker att alla människor ska skriva. Man behöver inte skriva en blogg, eller en dagbok, utan man kan skriva mer sporadiskt och bara för sig själv.
Krister/Sofias pappa
måndag 21 november 2011
Kristi återkomst
lördag 19 november 2011
Melodikrysset vecka 46 - 2011
fredag 18 november 2011
Gästbloggare I - Jiang Millington
Jag växte upp i Jönköping – Smålands Jerusalem. Ingen i min familj trodde utom jag, men min tro räckte till för alla. Gud var på liv och död, Jesu lidande något högst bokstavligt och varje syndig handling, ja, varje syndig tanke, blev till törnetaggar och piskrapp i Jesu lidande. Jag gjorde mig personligt ansvarig för hans plågor.
Kanske var det för att min Gudsrelation kändes personlig. Gud fanns alltid nära mig. Han såg allt, vilket både var en börda och en lättnad. Han var någon jag kunde prata med och jag var aldrig riktigt ensam.
För mig är religion inte en tillflykt. Det är en uppmaning att stå för den jag är. Jag tror inte på färdiga svar, på att livet är enkelt och att det bara handlar om att tro på rätt sätt så kommer allting att bli himmelskt och lätt. Tron ger mig tillit att kasta mig rätt ut i det som är oroligt och svårt. Mod att våga möta de mörka, ocharmiga sidorna hos mig själv utan att känna skuld och skam. Jesus inspirerar mig till att vandra genom min egen öken, försona mig med det som inte blev så bra och ge mig nycklar till att förstå mig själv på nya plan.
Min erfarenhet är att om jag orkar se hela det komplex av ljus och mörker som är jag kan jag också möta andra utan att mäta och kategorisera dem i bättre och sämre. Min självbild blir inte beroende av andras projiceringar och jag behöver inte heller projicera mina rädslor på dem.
Jag tror att när Gud gav oss liv, hade han en alldeles unik önskan för var och en av oss. Vi är här på högtidligt uppdrag av Herren själv. Våra erfarenheter har ett syfte, våra liv har en mening. Vi har ansvar för att använda oss av det liv vi fått till att göra gott. Inte för att vi ska samla ihop till bonuspoäng vid Pärleporten, utan för att om vi säger att vi tror, antar vi också det uppdrag som Gud gav oss när han skapade oss.
Jag tog mig igenom barndomen hårt stukad och vuxenlivet har också utmanat. Jag var 34 när jag blev änka och själv med små barn, varav ett med speciella behov. Jag vill lägga till detta om mig själv för att jag vet att livet kan vara oerhört tungt men att ens erfarenheter aldrig får bli en ursäkt för att man slutar försöka.
Livet är inte alltid enkelt, men det är alltid meningsfullt.
Jiang Millington
tisdag 15 november 2011
Releaseparty
"Författarna Hassan Loo Sattarvandi och Lotta Backman samtalar tillsammans med musikern Peter Hallström om det svåra och det underbara med att vara människa. Peter kommer också att sjunga. Torimoto Sensei viker origami av tidningar."
Vi passar även på att påminna om vår iPhone app. Den som kan visa upp att de har den i sin iPhone, får en mobiltelefonpåse att förvara sin telefon i. Påsen går även att använda som putsduk, för att hålla telefonen fräsch.
måndag 14 november 2011
Stressade präster
Nu måste vi ta rapporten på allvar och fundera över vad det beror på, och på vad vi kan och ska göra åt det. Jag kommer att ta fram statistik över sjukskrivningar för våra präster och se om rapporten även gäller Järfälla församling.
Jag har under helgen tänkt på vad det kan bero på att präster är mer sjukskrivna för stress, än andra yrkesgrupper, men jag har självklart inget svar på det. Dock har jag en hel del frågor och funderingar. Den första är om det ställs orimliga krav och förväntningar på prästerskapet? Ständigt tillgänglig, alltid trevlig, social, tillmötesgående, tydlig, särskild men ändå som folk är mest. Många krav och förväntningar är dessutom motsägelsefulla
Kan det bero på att vi har felaktiga förväntningar då vi går in i yrket? Att vara präst är bitvis ett tungt arbete med många och varierande uppgifter. Det är ofta långa arbetsdagar och helgtjänst. När våra familjer och vänner är lediga, då arbetar vi. När de i sin tur är på jobbet och i skolan, då är vi lediga.
Vi möter människor i glädje och sorg, vi möter barn, ungdomar och äldre. I vårt uppdrag träffar vi både människor som har positiva och negativa förväntningar på oss. Är det för psykiskt påfrestande att hela tiden försöka anpassa sig efter andras förväntningar?
I går skrev jag om yrkesrelationer. Som präst förväntas du vara duktig på att skapa och vidmakthålla relationer till många olika människor, skapar detta höga och stressande krav? Om en relation inte fungerar finns det risk att det påverkar stora delar av, både mitt yrkesliv och privatliv. Eftersom vi är en relationsbyggande organisation, behöver vi fundera närmare kring på vilket sätt vi bygger relationer och hur de påverkar oss, som präster. Att tydligt skilja på jobb och fritid är inte helt enkelt - dessutom förväntas det att vi som präster inte är en person på jobbet och en annan på vår fritid. Vi har i vår prästvigning, blivit uppmanade att sträva efter; att låta tro, lära och liv bli ett. Finns det någon inbyggd motsättning i detta?
Kyrkan är en komplex organisation, där jag måste känna till beslutsvägar och delegationsordningar för att kunna göra ett bra jobb. Dessutom ska jag som präst, under eget ansvar, fullgöra många av mina arbetsuppgifter. Det innebär att jag har en arbetsledare som talar om vad jag ska göra, men jag har ett eget ansvar för hur arbetet utförs. Påverkar detta stressnivån?
Den sista funderingen jag har i frågan är förändringar. Kyrkan har i många år varit en "trygg" och "stabil" arbetsplats. Det har inte varit så stora förändringar i organisation, struktur och arbetssätt. De senaste åren, har även vi i kyrkan, tvingats att införa förändringar för att på ett bättre sätt ta till vara våra resurser, och för att möta ökade krav från våra tillhöriga. Prästen är inte längre än självklar auktoritet, utan man arbetar mycket mer med service och omsorg. Skapar behovet av att kyrkan måste förändras, stress, oro och otrygghet? Hur möter vi det?
Som sagt så har jag inga svar på varför präster är mer sjukskrivna för stress, än andra yrkesgrupper. Nu hoppas jag att vi alla tar rapporten på allvar, och för en diskussion kring orsaker till att det ser ut som det gör. Jag hoppas också att vi hjälps åt att hitta lösningar för att förändra statistiken. Detta är inte bara en fråga för biskopar, kyrkoherdar och präster, det är en angelägenhet för hela kyrkan, och det är allas ansvar att hjälpa till.
söndag 13 november 2011
Yrkesrelationer
lördag 12 november 2011
Melodikrysset vecka 45 - 2011
Det ska bli spännande att få vara med på premiären då Lisa Syrén leder melodikrysset. Jag lyssnade på Anders Eldeman, under hans premiär som programledare för; "Ring så spelar vi", under bilresan till jobbet. Han skötte sig riktigt bra, så nu är det bara att hålla tummarna för Lisa.
V 1: Något stressad, på grund av att jag låste mig ute från kontoret då jag skulle hämta en kopp kaffe, hörde jag att det var; "Far jag kan inte få upp min kokosnöt", fast på engelska. Jag tror att det var Danny Kaye, som sjöng.
L 1: Visst var det Jonas Gardell som sjöng; "Aldrig ska jag sluta älska dig". Han "bråkade" med Kjerstin Dellert i; "Så mycket bättre". Självklart ska rätt tv-program vara; "Stjärnorna på slottet", och inget annat. Tack för hjälpen.
L 2 och V 8: Jag har ännu inte hämtat mig från stressen av att bli utelåst. Tur att jag har telefonen med mig. Det var Lisa Nilsson som sjöng; "Aquarius". Nu kommer vaktmästaren, så att jag kan komma in på mitt rum, för att försöka hinna i kapp. Hittills har jag lånat en av de andra prästernas dator, eftersom hans rum stod olåst.
L 3: Ledmotivet till CSI, heter; "Who are you"? Gruppen som sjöng var tydligen; "The Who".
L 6: Det Monica Zetterlund sjunger i den svenska versionen, är; "Sakta vi gå genom stan". Maurice Chevalier sjöng här på franska.
V 5: Jag var inte med alls på denna fråga. Fortfarande stressad över utelåsning, rumsbyte och datorbyte. Får försöka svara under snabbgenomgången. Att det var en orgel vi lyssnade till, det uppfattade jag då jag sprang i trappan. John Lord i; "Deep Purple", spelar orgel.
L 4: Helt borta. Nu struntar jag i att försöka hinna i kapp och satsar på fortsättningen. Tyckte mig höra att det var gruppen; "Aeroplane". Kan rätt svar vara fly? Jag har inget annat förslag efter snabbgenomgången. Gruppen heter även Jefferson och dessutom stavas inte Airplane som jag skrivet det. Gruppen heter alltså; "Jefferson Airplane" och de sjöng; "Somebody to love". Det förändrar inte mitt förslag till svar, men det är alltid roligare att veta/förstå varför det är ett rimligt förslag till svar.
V 7: Paul Young sjöng; "Everytime you go away". En klassiker som jag dansat sista dansen till många gånger, på den tid då, det begavs sig.
L 14 och V 14: Att det var; "Swingfly", med låten; "Me and my drum", ur årets melodifestival det hörde jag, men vad var frågan? Tycker inte att Lisa är särskilt tydlig, med varken frågor eller var svaren ska in. Kan rätt svar vara min och me?
L 13: "Ainbusk singers" sjöng; "Jag mötte Lassie". Som jag kommer ihåg frågan borde rätt svar vara en.
V 9: Jag förstod inte heller denna fråga. Men visst sjöng Bill Withers; "Lean on me". Då borde rätt svar vara luta.
V 12: Jag tror att det är Meta Roos som sjunger; "What a difference a day make".
V 15: "Martins begravning" sjöngs och spelades av Lena Willemark.
V 10 och L 11: Den kända sången som spelades måste vara; "Mustang Sally". Den var med i filmen; "The Commitments". Tydligen är den även vald till en av världens bästa/mest populära sånger, genom tiderna. Jag minns inte riktigt vad Lisa sa. Var det bland de hundra främsta, den blivit vald?
V 16: Signaturmelodin kommer från Benny Hill´s show.
En ovanligt rörig lördag och då tänker jag inte bara på att jag blev utelåst. Jag ser fram emot att Anders Eldeman är tillbaka nästa lördag. Dagens kryss var inte särskilt svårt vad gäller svårighetsgraden, jag har bara behövt googla 2 - 3 gånger, däremot var det ovant med så snabba frågor, korta musiksnuttar och otydliga hänvisningar till var svaren skulle in.
Jag tackar för i dag och önskar alla läsare en trevlig lördag. Nu ska jag göra något som jag är bättre på än att gissa på Lisa Syréns frågor - jobba.