Stressade präster

Förra veckan kom det en rapport från försäkringskassan om att präster är överrepresenterade bland dem som är sjukskrivna för stress. Hade någon frågat mig för två veckor sedan, hade jag sagt att präster i princip aldrig är sjukskrivna.

Nu måste vi ta rapporten på allvar och fundera över vad det beror på, och på vad vi kan och ska göra åt det. Jag kommer att ta fram statistik över sjukskrivningar för våra präster och se om rapporten även gäller Järfälla församling.

Jag har under helgen tänkt på vad det kan bero på att präster är mer sjukskrivna för stress, än andra yrkesgrupper, men jag har självklart inget svar på det. Dock har jag en hel del frågor och funderingar. Den första är om det ställs orimliga krav och förväntningar på prästerskapet? Ständigt tillgänglig, alltid trevlig, social, tillmötesgående, tydlig, särskild men ändå som folk är mest. Många krav och förväntningar är dessutom motsägelsefulla

Kan det bero på att vi har felaktiga förväntningar då vi går in i yrket? Att vara präst är bitvis ett tungt arbete med många och varierande uppgifter. Det är ofta långa arbetsdagar och helgtjänst. När våra familjer och vänner är lediga, då arbetar vi. När de i sin tur är på jobbet och i skolan, då är vi lediga.

Vi möter människor i glädje och sorg, vi möter barn, ungdomar och äldre. I vårt uppdrag träffar vi både människor som har positiva och negativa förväntningar på oss. Är det för psykiskt påfrestande att hela tiden försöka anpassa sig efter andras förväntningar?

I går skrev jag om yrkesrelationer. Som präst förväntas du vara duktig på att skapa och vidmakthålla relationer till många olika människor, skapar detta höga och stressande krav? Om en relation inte fungerar finns det risk att det påverkar stora delar av, både mitt yrkesliv och privatliv. Eftersom vi är en relationsbyggande organisation, behöver vi fundera närmare kring på vilket sätt vi bygger relationer och hur de påverkar oss, som präster. Att tydligt skilja på jobb och fritid är inte helt enkelt - dessutom förväntas det att vi som präster inte är en person på jobbet och en annan på vår fritid. Vi har i vår prästvigning, blivit uppmanade att sträva efter; att låta tro, lära och liv bli ett. Finns det någon inbyggd motsättning i detta?

Kyrkan är en komplex organisation, där jag måste känna till beslutsvägar och delegationsordningar för att kunna göra ett bra jobb. Dessutom ska jag som präst, under eget ansvar, fullgöra många av mina arbetsuppgifter. Det innebär att jag har en arbetsledare som talar om vad jag ska göra, men jag har ett eget ansvar för hur arbetet utförs. Påverkar detta stressnivån?

Den sista funderingen jag har i frågan är förändringar. Kyrkan har i många år varit en "trygg" och "stabil" arbetsplats. Det har inte varit så stora förändringar i organisation, struktur och arbetssätt. De senaste åren, har även vi i kyrkan, tvingats att införa förändringar för att på ett bättre sätt ta till vara våra resurser, och för att möta ökade krav från våra tillhöriga. Prästen är inte längre än självklar auktoritet, utan man arbetar mycket mer med service och omsorg. Skapar behovet av att kyrkan måste förändras, stress, oro och otrygghet? Hur möter vi det?

Som sagt så har jag inga svar på varför präster är mer sjukskrivna för stress, än andra yrkesgrupper. Nu hoppas jag att vi alla tar rapporten på allvar, och för en diskussion kring orsaker till att det ser ut som det gör. Jag hoppas också att vi hjälps åt att hitta lösningar för att förändra statistiken. Detta är inte bara en fråga för biskopar, kyrkoherdar och präster, det är en angelägenhet för hela kyrkan, och det är allas ansvar att hjälpa till.