Uppehåll på grund av tjänsteresa

Jag kommer nu att göra fem dagars uppehåll i mitt bloggskrivande på grund av en tjänsteresa.

Järfälla Kristna Råd - JKR - kommer att åka till klostret Bose i Italien för att samtala kring ekumeniska frågor och lära känna varandra på ett djupare plan. Vi som åker är församlingsledarna och några medarbetare från Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan i Järfälla, Aspnäskyrkan(Pingstkyrkan) och den Katolska kyrkan i Järfälla.

Vi kommer att fira andakter och gudstjänster tillsammans och vi kommer att samtala om dopet, nattvarden och ämbetet. Varje kväll kommer vi att ha en frågestund där ett av samfunden får svara på frågor från de andra. Självklart kommer vi även att delta i klostrets interna liv.

Det är min förhoppning att jag, när jag kommer hem sent fredag kväll, ska ha lärt känna mina kristna bröder och systrar i Järfälla på ett djupare plan. Jag är också övertygad om att vår identitet som Svenska kyrkan i Järfälla, blivit tydligare och starkare.

Under veckan kommer jag inte att administrera bloggen, dvs. publicera och svara på kommentarer.

Jag önskar alla läsare en trevlig vecka och hoppas att ni ska hitta något läsvärt bland tidigare inlägg.

Melodikrysset vecka 38 - 2011

God förmiddag alla melodikryssare!

Denna lördag försöker jag lösa melodikrysset i direktsändning, tillsammans och med hjälp av läsarna. Jag vill påminna att de svar jag skriver, är mina förslag och inte facit. De rätta svaren presenterar Eldeman nästa lördag.

I Rågsved skiner solen och det är en härlig höstdag med hög och klar luft. Temperaturen är 11 grader enligt min i-Phone. Jag är beredd att ge mig i kast med dagens melodikryss, som jag tror kommer att bli betydligt svårare än det var förra veckan.

I dag ser mitt förslag till lösning ut så här:

V 3: Veckans melodikryss börjar med en finsk version av; "Jag vill var din, Margareta". Om jag inte minns fel så var det Sven-Ingvars, som gjorde den i original. Jag får i en kommentar veta att det kan vara Sten&Stanley som gjorde den svenska versionen. Eftersom jag blandat ihop dessa grupper i tidigare kryss, så håller jag det inte för osannolikt att jag gjort det igen.

L 2 och L 4: Revyartisten och sångerskan som vi fick höra i; "Can anyone explain", var Meta Roos.

L 7 och L 12: "Ser du stjärnan i det blå", är väl en melodi som alla känner igen? I dag fick vi höra en instrumental version, men på julafton hör det till att lyssna till Bengt Feldreich när han, sjunger den. Den är hämtad från filmen; "Pinnochio".

V 9: "Som en vän", framfördes att Martin Stenmarck.

L 6: Harriet Andersson sjöng en sjöng sång av Povel Ramel. Jag har ingen aning om vad sången har för titel. Är det någon läsare som vet det? Via mejl får jag av G reda på att sången heter; "Det bästa och det sämtsta" och kommer från en föreställning med namnet; "De ajabajafingrarnas land". Tack för hjälpen.

V 11: "Bä, bä, vita lamm", handlar om att tillverka kläder av ull. Helgdagsrock åt far, söndagskjol åt mor och strumpor till lillebror.

L 11: "Lille katt", är en av ytterst få melodier jag kan spela på piano. Det tog en helg, att lära mig att trycka ner de fyra - fem tangenter man använder, i rätt ordning. I andra versen sjunger Ida om en ko.

V 13: Ytterligare en sång som Emils lillasyster Ida sjöng; "Idas sommarvisa". Den börjar med orden; "Du ska inte tro det blir sommar...".

V 10: Jag kan inte räkna för vilken gång i ordningen som Malena Ernman och; "La voix", är med i melodikrysset. Jag trodde att hon var sopran, men det går inte in, så hon måste vara alt. En läsare skriver att Malena Ernman är mezzosopran, så jag var inte helt fel ute. Då måste det vara den andra rösten i sången som har röstläget alt, för varken sopran eller mezzosopran går in i krysset. Via mejl får, jag av R reda på att mezzo betyder halv, vilket innebär att Malena Ernmans röst ligger mitt emellan alt och sopran. Det kan alltså vara hennes röst som Eldeman frågar efter, om det är så att hon sjöng i det lägre röstläget under delar av sången. Hur som helst så svarar jag alt. Jag tackar R, för hjälpen och ny kunskap.

V 8: Musiken är hämtad från; "Sound of music". Det var den första filmen jag såg på bio. Jag och min syster såg den flera gånger och snyftade lika mycket varje gång. Jag "hör" Julie Andrews röst även om vi fick lyssna till en instrumental version.

L 8 och V 5: Oskar Linnros var sångaren som framförde; "Genom eld".

L 1: Sången; "Tågtokig", är hämtad från "Galenskaparnas", revy; "Stinsen brinner". Även denna har varit med tidigare i melodikrysset.

L 3: "Långa nätter", framfördes av Melissa Horn, dotter till Maritza Horn.

Dagens kryss var inte så svårt som jag befarade. Det var en liten slamkrypare kring röstläget i "La voix", men det enda som får plats i krysset är alt.

Nu ska jag åka till Jakobsbergs centrum för att inledningstala vid "En dag för allas lika rätt att vara olika" - en dag för allas lika värde och mot främlingsfientlighet.

Jag önskar alla läsare en fortsatt trevlig lördag och helg.

Att möta det obegripliga

De flesta av oss har byggt vår förståelse av omvärlden utifrån att det alltid finns en orsak bakom det vi ser och möter. Det är ett axiom, i vår världsbild, att orsaker alltid åsamkar en verkan. Det gör att vi försöker tolka och förstå våra liv, med någon form av logiskt resonemang. Om A så B och så vidare.

Vad vi inte alltid tänker på, är att detta sätt att resonera, bygger på att det finns någon form av logik. Det är logiskt att en orsak ger en verkan. När vi slaviskt följer detta sätt att analysera våra erfarenheter, då upplever vi ibland att saker blir obegripliga. Jag tror inte att jag är ensam om, att inte alltid förstå det jag är med om.

Det finns en orsak som inte är det minsta logisk i sin verkan, och det är känslan. Om det är känslor som styr verkan, då kan vi inte alltid genom logik hitta orsaken. Känslor är nämligen inte logiska, även om de framkallas av en orsak. Känslor är inte heller förutsägbara även om vi kan förstå dem. Vi känner det vi känner, och våra känslor styrs inte alltid av en yttre och logisk verklighet. Känslor påverkas inte av logik utan endast av handlingar.

När jag möter något som för mig är obegripligt, då brukar jag fundera över om det är en känsla som är orsak till den verkan, som jag inte förstår. Om inte annat så begriper jag, att jag inte kan bemöta det obegripliga med ett logisk resonemang, jag måste bemöta det jag inte förstår med en handling.

Kristen identitet III

Jag är oerhört stolt över att vara döpt in i den del av den världsvida kyrkan, som heter Svenska kyrkan.

Jag är glad över att jag är prästvigd för den del av Svenska kyrkan, som heter Stockholms stift.

Jag är hedrad över att jag fått uppdraget att vara kyrkoherde för den del av Stockholms stift, som heter Järfälla församling.

Jag vill, utifrån mitt dop, min prästvigning och mitt kyrkoherdeuppdrag, fullgöra den tydliga och identitetsskapande uppgift, vi alla i Svenska kyrkan har gemensamt.

Vi ska, med biskop Eva Brunnes ord; "Tala tydligt om Jesus". Det ska vi göra i ord och handling. När vi är tydliga med vår kyrkas centrum, Jesus Kristus, då kan vi ha öppna dörrar och vidöppna fönster. Vi behöver inte låsa in oss eller stänga ute någon.

Jag tänker också på vad jag skrivet många gånger tidigare:

- En handling säger mer än tusen ord.

- Det du gör, hörs högre än det du säger.

För mig, kan inte kristen identitet beskrivas på ett enklare, tydligare och klarare sätt.

Ett kort uppehåll på grund av tjänst

Jag gör nu några dagars uppehåll i mitt skrivande här på bloggen, på grund av en tjänsteresa. Jag återkommer tidigast onsdagen den 21 september.

Evangeliet om Jesus och barnen

Jesus säger:

"Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in".

Denna text har jag läst ett otal gånger och hört ännu fler gånger i samband med att jag lett dopgudstjänster där vi döpt barn. Jag har många gånger funderat över vad det är barn har, men som vi "vuxna", saknar. Alfons Åberg frågar sin pappa: "Måste du vara så vuxlig?", när han sysslar med deklarationen, inköpslistor och andra måsten.

Jag tror att det barn har, men som vi "vuxna" förlorat är; intuition och förmågan att ställa frågor i rätt ordning. Ett barn känner saker långt innan de kan sätta ord på dem. Ett barn går inte att "lura", genom att ge det dubbla budskap. De förstår budskapet utifrån sin känsla. Ett barn frågar alltid varför långt innan de frågar vad och hur. Om de inte förstår varför något görs, då är de inte intresserade av vad som görs eller hur det ska göras.

Det innebär att berättelserna om Jesus inte är obegripliga för barn. Jesus är för barn, lika påtaglig och levande som Alfons Åberg, Emil i Lönneberga och Bamse. De har läst och hört om dem alla och de har sett dem på bild och på film. Alltså måste de finnas någonstans, även om de inte vet var. Det är inget konstigt för ett barn att man inte förstår allt.

Vi "vuxna", har lärt oss att inte lita på vår intuition - ord är viktigare än känslor. Kanske beror det på att vi mött så många dubbla budskap att vi helt enkelt väljer att tro på det som sägs i stället för det vi känner? Orden borde ju, rent logiskt, vara viktigast. De är mer objektiva och mer oföränderliga. Ord diarieförs och kan sparas för lång tid framöver. Känslor är mer flyktiga och det krävs mer av oss för att minnas dem. Vi har också lärt oss att frågor måste vara logiska och svar måste vara sammanhängande och heltäckande. Det innebär att om vi "vuxna", inte förstår hur och vad, då bryr vi oss inte om varför.

Jag har läst om Jesus i bibeln. Jag har mött Jesus i mina medmänniskor och i händelser som övergår mitt förstånd. Jag har varit på den plats där han föddes. Jag har varit på de platser där han var verksam. Jag vet varför Jesus levde och dog, jag kan svara på varför Kristus är levande än i dag och jag kan svara på vad Jesus Kristus betyder för mig. Men jag kan inte alltid svara på hur det gick till och hur det fungerar, men för mig är det oväsentligt.

Några skulle säkert kalla mig barnslig och naiv. Jag borde väl begripa att Jesus är precis som Alfons, Emil och Bamse - en sagofigur. Andra skulle säga att jag inte kan skriva om Jesus på samma gång som jag skriver om Alfons, Emil och Bamse. Jag jämför självklart inte Jesus med de litterära figurerna, men jag tror att barnens förmåga att levandegöra det de hört, läst eller sett på film och teater, har något att lära oss som är "vuxliga".

Jag vill vara som ett barn. Jag anser inte att Jesus är en påhittad sagofigur. För mig är han precis lika livslevande som Alfons, Emil och Bamse är för min yngsta dotter. I Jesus Kristus har jag grunden för min kristna identitet. Han är mitt föredöme och den jag valt att följa. Han är den som inspirerar mig i mitt liv. Jag vet varför och vad, men jag kan inte alltid förstå hur.

Om jag frågar min dotter vem Bamse är, så svarar hon: "Han är världens starkaste björn. Han säger att man måste vara snäll om man är stark". Ska jag säga till henne att Bamse inte finns eller har funnits, trots att hon läst om honom, sett honom på film och mött honom på Kolmårdens djurpark?

Ska jag säga "Sanningen" till henne, bara för att jag inte riktigt förstår hur hon får ihop det? Ska någon annan säga "Sanningen" till mig om Jesus, bara för att de inte förstår hur jag får ihop det?

Jag är övertygad om att författarna bakom Alfons Åberg, Emil i Lönneberga och Bamse, inte vill lura barnen eller föra dem bakom ljuset. De har skapat litterära personer som de vill ska sprida glädje och positiva budskap till barnen. Litterära personer som hjälper barnen att förstå, tolka och bearbeta sina liv. Författarna har tänkt ut en person som de skapat efter sina mänskliga förmågor. Personerna har sedan illustrerats i bilder och filmer.

Gud sände Jesus i precis samma syfte. Han sände Jesus som en levande människa och förebild till vår glädje. Gud har inte de mänskliga begränsningar som författarna har. Han behövde inte nöja sig med att beskriva Jesus i ord och be någon annan illustrera honom. I Johannes evangeliet står det skrivet; "Och Ordet blev människa och bodde bland oss". För mig är detta sant, även om jag inte kan svara på hur det i detalj gick till.

Melodikrysset vecka 37 - 2011

Så är jag klar med golftävling och restaurangbesök. Äntligen kan jag ge mig i kast med veckans melodikryss, som sänds från; "Honungsfestivalen" i Kristinehamn Det har blivit lördagkväll och jag lyssnar på dagens sändning via nätet. En av de som deltog i golftävlingen brukar läsa min blogg på lördagar, då jag skriver om melodikrysset. Om du läser detta så vill jag tacka för en trevlig dag.

Mitt förslag till lösning ser ut så här i dag:

L 2: Eldeman börjar med en av de mest kända svenska sångerna i modern tid. Vi fick höra; "Roxette", med; "The look". "Roxette" består av Per Gessle och Marie Fredriksson.

V 10: Vem av oss har inte sjungit denna sång i småskolan? "Här är polisen som mitt i gatan står".

L 1: Tommy Körberg vann melodifestivalen 1969, med; "Judy min vän". Rätt svar borde alltså vara sextionio.

V 7, V 9 och V 8: Vi fick lyssna till ytterligare en sång som Tommy Körberg gjort känd. "Stad i ljus", är hämtad från melodifestivalen 1988.

L 6: "Boys don´t cry", sjöngs av den unga och lovande Ulrik Munther. Han kan bli vår nästa storstjärna. Jag tycker att detta är en av de bästa låtarna från 2011.

V 12: Jag känner igen Cher direkt. Här sjöng hon; "Shoop, shoop song". I motsats till Ulrik Munther är hon ingen ung stjärna, men trots sina 66 år, så håller hon än.

L 11: Ytterligare en som blev populär redan som ung. Tyvärr dog Ted Gärdestad alldeles för tidigt. Här fick vi höra en instrumental version av hans; "Jag vill ha en egen måne".

V 5: Är det någon som inte känner igen Uppland Väsbys stolthet? Europe spelade och sjöng; "The final countdown".

L 3: Texten till; "När skönheten kom till byn", skrevs av Nils Ferlin. Om jag inte minns fel, så finns det en gammal svensk film med samma titel.

V 14: Orson Welles spelade Harry Lime i filmen; "Tredje mannen". Vi fick höra "Harry Lime theme". Detta är en av filmklassikerna.

V 13 och L 4: Värmlands största artist genom alla tider, måste vara Zarah Leander. Här hörde vi en instrumental version av hennes; "Vill ni se en stjärna". Den framfördes på orgel eller dragspel. Jag måste erkänna att jag tycker mycket bättre om originalet.

V 3: "Give me your love", sjöngs av gruppen "Fame". Gruppen bestod av Jessica Andersson och Magnus Bäcklund (från Kristinehamn). De blev kända genom tv-programmet; "Fame Factory" och de vann melodifestivalen 2003 med sången som vi fick höra här.

Dagens kryss var inte särskilt svårt. Jag har faktiskt inte behövt googla en enda gång.

Jag önskar alla melodikryssare en fortsatt trevlig helg.

Melodikrysset

God förmiddag alla ni som brukar hjälpas åt med melodikrysset via min blogg.

I dag kommer mitt förslag till lösning att vara försenat på grund av att jag ska spela en golftävling. Ungefär när Eldeman spelar fanfaren för förra veckans vinnare, slår jag ut min golfboll på första tee. 10.06 startar nämligen tävlingen på Troxhammars Golfbana.

Jag räknar med att jag ska hinna lyssna på sändningen och komma med förslag till svar på frågorna under sena eftermiddagen, innan familjen ska gå på restaurang. Gör jag inte det då kommer jag att presentera mitt förslag senare i kväll.

Jag hoppas att någon av er vunnit en bricka eller badlakanet.

Ha en trevlig timme och lycka till.

Min Gudsbild

Jag tycker att det är svårt att beskriva på vilken Gud jag tror. Även om jag som kristen tror på en treenig Gud, så kan ibland Fader, Son och den helige Ande kännas som en något "kantig" och avlägsen Gudsbild. Visst ryms min bild av Gud i beskrivningen av den treeniga Guden, men min föreställning om Gud, är så mycket mer och så mycket större.

Huruvida jag delar Gudsbild med muslimer eller judar, låter jag vara osagt. Jag är säker på att många av mina beskrivningar av Gud är samma eller liknande som muslimer eller judar har. Lika säker är jag på att inte alla kristna delar min bild av Gud.

Innebär en gemensam Gudsbild att man tror på samma Gud? Innebär skillnader i Gudsbilden att man tror på olika gudar? Jag vet inte, men jag vet att många människor tycker att det är enklare att beskriva Gud i "icke-termer", det vill säga att tala om allt det som jag inte tror att Gud är.

Efter veckans alla skriverier om gudstjänsten vid riksdagens öppnande och efter den fortsatta debatten om kristen identitet, kan jag inget annat än att sjunga den psalm som bäst beskriver min bild av Gud. Just nu orkar jag inte tänka mer. Jag vill bara vara kristen, fortsätta att vara stolt över den kyrka jag är satt att tjäna, och fokuserad på att fullgöra mitt uppdrag enligt Kyrkoordningens bestämmelser.

Den psalm jag tänker på är psalm 217, som också är en av mina favoritpsalmer. Just i kväll sjunger jag den fjärde versen:

"När min tanke, tvivelstrött, / obetvingligt motstånd mött

och ej mera mäktar strid - / inneslut den i din frid".

Torsdag

Min fru är klar med sin tjänsteresa och familjen är återsamlad lagom till min födelsedag. Den enda som saknas är min son. Han bor hos sin mamma i veckorna eftersom hon bor närmre hans gymnasieskola.

I dag har jag "firat" min födelsedag. Den började med att jag väcktes av min fru och mina döttrar som överlämnade en stor bukett rosor. Efter morgonkaffet hann jag med en hel del arbete och flera telefonsamtal, innan jag ledde en begravningsgudstjänst i Enskede kyrka. När minnesstunden på Enskede värdshus var klar, åkte jag till Järfälla för att samtala med en medarbetare. På vägen hem hämtade jag upp min äldsta dotter på ridskolan.

Under dagen har jag fått gratulationer via telefonsamtal, sms och e-post. Jag fick också ett telegram ända från Kosovo. Dagen avslutades med att min fru bjöd på hemlagad middag.

Jag har haft en fin och givande torsdag och födelsedag. Lördag kväll, ska hela familjen, inklusive sonen, gå på restaurang för att fira min födelsedag, enligt familjetraditionen. På lördag ska jag också spela en golftävling, vilket innebär att jag inte kommer att försöka melodikrysset i direktsändning.

Stängt på grund av arbete

De närmsta dagarna kommer jag inte att skriva några inlägg här på bloggen.

Min tid räcker helt enkelt inte till för att arbeta, skriva blogg, hämta och lämna på dagis, laga mat, diska, städa, tvätta och umgås med mina barn.

Det märks på många sätt, att min fru är på tjänsteresa.

Melodikrysset vecka 36 - 2011

God förmiddag alla melodikryssare!

Denna kyliga, men vackra septemberlördag, sitter jag i stugan då jag ger mig i kast med veckans melodikryss. Det är "bara" 10 grader varmt i norra Uppland och solen har ännu inte tittat fram över trädtopparna. Mitt mobila bredband har väldigt dålig täckning, så jag kommer inte att kunna lägga fram mina förslag efterhand. Har jag tur med nätet, kan jag lägga ut ett förslag under nyheterna, annars får det bli efter sändningen.

I eftermiddag ska jag åka till Järfälla kyrka för att leda en dopgudstjänst. Förhoppningsvis hinner jag tillbaka till stugan, så att jag kan bära in ved i vedboden, innan det blir mörkt. Det borde varit klart för länge sedan, men tiden har inte riktigt räckt till för det. I morgon bitti ska jag försöka klippa gräset, innan jag ska åka till jobbet för att leda söndagens högmässa. Även om det är 13 mil mellan stugan och kyrkan, så tycker jag att det är värt några timmar i bilen, för att kunna njuta av tystnaden och stillheten.

Eldeman talade om att det var ett svårt kryss förra veckan. Det märkte även jag, eftersom jag hade 9 481 besökare här på bloggen. Jag hoppas att någon av er vann en bricka eller badlakanet.

I dag ser mitt förslag till lösning ut som följer:

V 12: I dag börjar vi med Evert Taube och; "Sjösala vals". Rönnerdahl, han skuttar ur sin säng.

L 1: Cornelis Vreeswijk satt på en hög stol på Montmatre, i Köpenhamn och sjöng; "Veronica".

V 1: Äntligen fick min frus favoritsång vara med i melodikrysset. "Det vackraste", blev populär med Cecilia Vennersten. Den är mycket vanlig vid såväl dop som vigslar.

L 5: "Sånt är livet", är en sång som verkar bli bättre och mer populär med åren. Det har gjorts massor av covers på den, dock är originalet med Anita Lindblom bäst, enligt mig. I dag fick vi lyssna till en version med Lotta Engberg.

V 8: Jag tycker inledningsvis, att det låter som en Simon and Garfunkel låt, men det är nog inte det. "Bye, bye my love", är mest känd med "Everly brothers".

L 8: Till att börja med saknade jag Helen Sjöholms röst, men den kom ju efter ett långt intro. Orkestern som heter Benny Anderssons Orkester, förkortas vanligtvis BAO. Hette sången; "De ljuva drömmarnas orkester"?

V 9: Jag kände igen; "Memory", ur; "Cats", direkt. Jag har sett den ett par gånger i London. Dock tog det en stund innan jag förstod, att svaret inte skulle bli katter eller kisse, utan minne.

L 2: Det var först i slutet av melodin som jag kom på att det var: "Sweet Caroline". Jag tror att det var Neil Diamond som sjöng in originalet.

V 11: "Streetlights", sjöngs av idol-vinnaren, Kevin Borg.

L 11: I; "Mors lilla Olle", så plockas det bär.

L 10 och V 7: Här går jag helt bet. Jag känner igen melodin men inga ord kommer till mig. Jag kan inte heller googla, dels för att min uppkoppling är för dålig och dels för att jag inte vet vad jag ska googla på. Kan det vara den klassiska; "Räkna de lyckliga stunderna blott"? I inledningstexten sjungs det om ett solur. Med ledning av de bokstäver som finns, får detta bli mitt förslag - men det är en rejäl chansning.

L 3: Även om sången sjöngs på danska, så tyckte jag mig höra Susanne Alfvengrens och Mikael Rickfors röster i; "Som stormen river öppna vatten".

V 6: Eldeman spelar Chopin, och det låter som ett preludium i moll. Jag har lyssnat till den vid flera tillfällen. Den kan spelas vid en begravning, men tillhör inte den vanligaste begravningsmusiken. Vid dagens dopgudstjänst fick jag hjälp av organisten, med att Chopins stycke heter; "Sorgemarsch".

L 4: Sting känner jag igen direkt. Jag såg honom live i Budapest i slutet av 80-talet. Hette sången; "She´s to good for me"?

Dagens kryss var inte lika svårt som förra veckan, men jag är inte helt säker på mina svar. Jag har inte kunnat googla för att dubbelkolla mina chansningar, så ta inte mina förslag på för stort allvar.

Jag önskar alla läsare en trevlig helg.

Religionsdialog II

Debatten om Svenska kyrkans identitet och religionsdialog fortsätter i Kyrkans tidning och på kristna bloggar. Till min stora glädje, så uppfattar jag att artiklar, debatt- och blogg-inlägg, blir mer och mer nyanserade, och debattörerna mindre och mindre anklagande mot sina meningsmotståndare. Kanske ser vi ett genombrott i den inomkyrkliga dialogen?

Under 2003 arbetade jag för Försvarsmakten i centrala Kabul. Mitt geografiska ansvarsområde var ungefär lika stort som Stockholms innerstad. I området bodde det ca 1 miljon afghaner. Jag samverkade med tre borgmästare, ett hundratal wakhiler och nästan lika många mullor.

I varje möte bemöttes jag med största respekt både som människa, yrkesman och kristen. Inte vid något tillfälle var det någon som försökte övertyga mig om att konvertera. Ingen talade någon gång illa om min kristna tro eller övertygelse. Visst, jag var gäst och jag var där för att hjälpa dem med säkerhet, infrastruktur och praktiska saker, men ändå. Om jag varit där för att missionera hade det säkert varit annorlunda.

I samtal om vardagliga saker som vatten, el, sophämtning och sjukvård kom vi ofta in på religiösa frågor. De kunde fråga mig varför jag lämnat min familj för att hjälpa människor, 500 mil från mitt eget land. När jag förklarade att det var min kristna tro som motiverat mig, kände de igen sig i sin egen religions påbud om att hjälpa den fattiga, änkan och den faderslösa. De ställde nyfikna frågor om min tro och de berättade med glädje om sin egen.

Jag såg sidor av islam och afghansk kultur, som jag har den största respekt för. Men det fanns också sidor har jag svårt att acceptera och förstå. Jag vill inte leva enligt deras religiösa och kulturella regler och det behöver jag inte heller. Då vi var inne på campen levde vi enligt svensk tradition och kultur. Vi firade mässa varje vecka, vi firade jul, påsk och pingst. På något sätt blev vi mer svenska och kristna då vi var där. Gudstjänststatistiken låg på över 90 %. Kalles kaviar, mjölk och sill stod högt upp på vår önskelista. Själv levde jag upp varje söndag, då vi fick bacon till frukost.

Jag tänker mig att det är likadant för de muslimer, som av olika anledningar, kommer till Sverige. De är nyfikna på svensk kultur och kristen religion. En del av kristen tro och kultur, respekterar de och en del har de svårt att förstå. Då de umgås med varandra blir deras egen tro och kultur viktigare och tydligare, än den var då de bodde i sina "gamla" länder.

För många så är knäckfrågan, varför de är här. Är de här för att hjälpa oss, med så kallad arbetskraftsinvandring? Är de här för att de flyr från våld och förtryck? Är de här för att de inte har förutsättningar att leva ett drägligt liv i sina forna länder? Är de här tillfälligt eller har de imigrerat? Det har skrivits om "islamisering", dvs någon form av muslimsk mission, men jag undrar om det är en särskilt stor grupp. På andra håll framhålls att de är "lycksökare", ungefär som när en svensk får ett toppjobb i Bryssel. Det sistnämnda kan vi nog avfärda i mer än 99,9 % av fallen.

För mig, personligen, så finns det inga bättre eller finare skäl att vara här. De är här och vi ska leva tillsammans, sida vid sida. För att klara av det, utan att någon av oss ska behöva ge avkall på vår tro, kultur eller våra traditioner, så måste vi ha fungerande relationer. Med svensk lag i botten, måste vi ha en dialog kring vad vi delar och har gemensamt och om det som skiljer oss åt. Om vi kan arbeta tillsammans kring ett gemensamt problem eller en gemensam möjlighet, så är det bra, men det viktigaste är att vi har en ömsesidig respekt och inte kränker varandra.

I Järfälla kristna råd, har Katolska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Aspnäskyrkan och Svenska kyrkan i flera år arbetat för att starta en religionsdialog med islam. Det är inte lätt och varje val måste analyseras utifrån möjligheter och risker. Vad händer med oss själva och våra andra relationer om vi gör si eller så? Vad händer om vi ingeting gör? Vad är syftet och vad är det vi vill uppnå med religionsdialogen?

Kanske skulle vi avdramatisera religionsdialogen om vi kallade den; "Medmänsklig dialog", i stället. Det är inte första hand teologi och religiösa frågor vi behöver prata om, men religonen finns där som en grund. Det som behöver stå i centrum är att vi alla är människor och att vi bor på samma ställe. Sannolikt så delar vi många frågeställningar och vardagsproblem, och även om vi har helt olika förklaringar till dem, så kanske vi hittar ett förhållningssätt till dem, där vi kan bibehålla våra särarter.

Jag har en mycket väl fungerande relation till min granne på landet. Vi lånar saker av varandra och hjälper varandra med det vi kan. Vi hälsar på varandra och småpratar över staket då vi möts. Vi delar avloppsbrunn och tillhör samma vägförening. Jag har ingen aning om, varför han har en stuga där, vilken tro han har, vilka traditioner som är viktiga för honom, vilken livsåskådning han har byggt upp sitt liv på eller på vilket politiskt parti han röstar. Ändå har vi en väl fungerande relation och lever i harmoni med varandra. Kanske kommer vi någon gång att prata om tro, traditioner, politik och övertygelse, det vore intressant och roligt, men det kommer i så fall, när det kommer.

För mig handlar religonsdialog om att leva ett drägligt och värdigt liv, tillsammans med sina grannar, utan att någon ska behöva göra avkall på sin tro och övertygelse.

Hösten är här

Nu märks det att hösten är här, inte på grund av att temperaturen sjunkit och regnet kommit. Jag hoppas att september ska erbjuda vackra dagar, med kyliga morgnar och ljumma dagar.

Det är inte heller för att husvagnen ska ställas i ordning för vintern som jag upplever att hösten har börjat. Även om uteserververingarnas värmeanläggningar börjar användas, så bådar det inte att sommaren är slut. De har även används till och från under sommarens kalla dagar.

Det är inte ens på grund av att höstterminen startat i församlingar och skolor, eller för att almanackan visar september, eller att arbetet med att ta fram budgetunderlag och verksamhetsplaner för nästa år pågår, som gör att jag känner att hösten har tagit över efter en härlig sommar.

Nej, det är tv-programmen som bär bud om, att nu är det höst. I alla kanaler har det startat olika serier som gör att jag känner att hösten tränger sig på. Varje kväll går det något program eller någon serie, som lockar mig att följa med. För mig betyder det, att det är höst.

Tv:n lockar mig mer, än det som händer utanför hemmet. Jag följer några nya serier, men framför allt mina "gamla" och "nygamla" favoriter, och jag är lika fascinerad som jag var förra hösten, och hösten dess förinnan.

Åsikter i kommentarer

Flera större dagstidningar har bestämt sig för att stänga kommentarfälten på sina nättidningar. Andra kräver att man ska uppge namn och e-postadress eller facebook-konto, för att få skriva sina kommentarer till en artikel eller ett inlägg. Anledningen är att man tycker att kommentarerna är förråade och innehåller personangrepp, med mera.

Efter bombattentatet i Oslo och massmordet på Utöya, ska det stramas upp. Jag förmodar att det finns en föreställning om att kommentarer på bloggar och i tidningar motiverar människor, som gärningsmannen, till att utföra olämpliga eller kriminella handlingar. Man tror väl inte på fullt allvar att kommentarer skapat gärningsmannen? Eller är det helt enkelt så att man vill ta bort de som har åsikter som inte passar med tidningens linje?

Jag har under flera år läst tidningar på nätet, jag följer många olika bloggar och jag kan konstatera att tonen verkligen blivit skarpare och högre. Jag tror inte att anledningen till det, är att man kan vara anonym, utan jag tror att det beror på att artiklar och blogginlägg, är vinklade och skruvade, i syfte att "locka fram" och skapa starka reaktioner. Det är helt okej, om det är starka reaktioner och känslor, som bloggskrivaren eller journalisten vill uppnå. I min värld är det ingen konst att skriva eller påstå något som gör att andra människor reagerar starkt. Däremot är det ganska svårt att skriva något som berör och väcker läsarens nyfikenhet och lockar honom/henne till eftertanke.

Jag tror att en anledning till det hårdare diskussionsklimatet på nätet beror på att den ansvarige utgivaren inte tar ansvar för vad de skrivet. De städar inte upp bland kommentarerna, men framför allt så ger de sig inte in i diskussionen med dem som de har gjort upprörda. Kommentarsfälten är öppna för all möjliga diskussioner, påstående och påhopp.

Jag anser att den som skrivet en artikel eller ett blogginlägg, ska ta ansvar för hur den landar. Om man vill väcka starka känslor, så måste man också vara beredd att ta debatt med dem man gjort upprörda. Att bara kasta ur sig sin åsikt och sedan lämna kommentarfälten öppna, tycker jag är fullständigt oansvarigt. Har jag skrivet ett inlägg, måste jag också vara beredd att ta diskussionen med mina läsare. Allt för ofta har jag sett hur hundratals kommentarer står oemotsagda av den som startat debatten.

Om man tvingas att ta debatten och bemöta människor, kanske man skulle tänka efter ett par gånger till innan man publicerar något? Jag trodde i min enfald att de som skriver artiklar och blogginlägg vill ha en diskussion och debatt kring det ämne de skriver om. När publisisten kastar ur sig en åsikt, utan att ge sig in i den fortsatta debatten, då blir kommentarfälten likadana - människor kastar likt skribenten ur sig sina åsikter utan att ta ansvar för dem. Då förvandlas kommentarerna till ett klotterplank likt det som finns i de flesta tvättstugor och fikarum.

Jag tror inte att det stora dilemmat är om man får vara anonym eller inte. Det stora problemet är om den ansvarige går in i diskussionen, eller är nöjd när man själv har framfört sina åsikter och synpunkter. Jag tycker att man har rätt att uttrycka sina synpunkter var som helst, men inte hur som helst. Det är inte okej att göra personangrepp eller uttrycka sig på ett sätt som endast syftar till att kränka sina meningsmotståndare.

På min bloggkommentar, får man var anonym och man får uttrycka vilka åsikter som helst. Dock publicerar jag inte kommentarer som innehåller personangrepp eller hets mot människor på grund av religion, kultur, etnicitet, funktionshinder, kön, ålder, yrke, politisk åsikt eller sexuell läggning.

Under de tre år som jag bloggat har jag endast låtit bli att publicera en handfull kommentarer som alla var direkta personangrepp på mig och mitt yrke, på grund av att jag försöker lösa melodikrysset på lördagsförmiddagar. Jag har också tagit bort ett tjugotal kommentarer då den som skrivet dem, bett mig att göra det.

Välkommen att kommentera!

Melodikrysset vecka 35 - 2011

God förmiddag önskar jag alla melodikryssare.

Denna lördag försöker jag lösa krysset i direktsändning efter två veckors uppehåll. Datorn är förberedd med olika flikar och kaffekoppen är fylld. Jag har åter kommit in i mina lördagsrutiner. Jag har varit vaken i nästan 5 timmar och umgåtts med min yngsta dotter. Min fru och min äldsta dotter har varit och ridit en morgonritt på Djurgården och i Stockholm. Jag har även hunnit titta på de avsnitt av "Robinson", som jag missat under veckan på grund av att jag har jobbat. Jag blir lika fascinerad varje säsong, det finns så mycket att lära om människor och hur vi fungerar i en grupp.

Vädret i Stockholm är fantastiskt. Det är strålande solsken och en klarblå himmel. Temperaturen ligger på 15 grader.

I dag ser mitt förslag till lösning ut så här:

L 3: Jan Malmsjö sjöng; "Då går jag till Maxim", ur; "Den glada änkan". Personen i sången har titeln greve.

V 8: Sångerskan och skådespelerskan som det frågades efter, och som sjöng; "Say that you love me", borde vara Izabella Scorupco.

L 2: Namnet som efterfrågades måste vara "Zorba". Jag tycker att musiken låter grekisk och jag tror att den är hämtad från filmen; "Zorba the greek". Visst var det Anthony Quinn som spelade huvudrollen? Är det någon som vet vad melodin heter?

V 1: Vi fick lyssna till en instrumental version av; "Jazzgossen". Visst var det Karl Gerhard som gjorde denna sång känd?

L 4: Så fick vi höra en sång på mitt modersmål - danska. Det var Eddie Skoller som sjöng; "En enkelt sang om frihed". Om jag inte tar fel så är eller var han gift med, Sissel Kyrkjebö.

V 11: Arne Quick sjöng; "Rosen" i ett helt annat tempo än vi fick höra den i dag. Detta är en av alla de sånger som var "löjlig", men som de flesta än då sjunger med i...

L 12: Den som sjöng; "The worrying kind", var prästsonen Ola Salo. Till sin hjälp hade han; "The Ark". De vann melodifestivalen 2007, med denna vackra melodi. De kom på 18:e plats i Eurovisonsschlagerfestivalen med bidraget, och om jag minns rätt så fick de kritik för att de kopierat en annan melodi.

V 14 och L 5: Sången är hämtad från filmen; "Lejonkungen" och heter; "Circle of life", på svenska; "En värld full av liv". Det var sir Elton John som sjöng; Denna film pratar jag ofta om i samband med dop och begravningar. Den innehåller alla delar av det som vi kallar livet.

L 7: Jag känner så väl igen det klassiska stycket som framfördes så vackert på trumpet. Av någon anledning förknippar jag det med ett krig. Verdi har skrivet många stycken och jag kan inte placera detta. Med anledning av ledbokstäverna så chansar jag på Nilen. Jag får hjälp av några läsare med att vi hörde; "Triumfmarschen", ur operan; "Aida". Den handlar om Zueskanalens invigning, så jag tror att Nilen är korrekt.

V 13 och V 6: "Disconnect me", sjöngs av Marie Serneholt i melodifestivalen 2009. Ett av de bättre bidragen, enligt mitt tycke.

L 10: Jag hann inte med och förstod nog inte frågan riktigt. Måste chansa på att det lilla ord som efterfrågades är bra. Jag vet inte varför, men det kanske någon läsare har förklaringen?

V 10: Den som sjöng; "See you later alligator", var Bill Haley.

L 9: Monica Zetterlund imiterade; Billie Holiday. Jag vet inte om det var så likt, men ändå.

L 1: Den som sjöng; "One time", var flickidolen Justin Bieber. Min äldsta dotter blev plötsligt engagerad och väldig hjälpsam.

Dagens kryss var inte helt lätt. Jag har ett par chansningar som jag måste kontrollera under eftermiddagen. Jag tackar alla läsare för hjälp och stöd. Jag önskar er alla en trevlig helg.

Religionsdialog

I Kyrkans tidning, på kristna bloggar och kommentarer till dem, verkar det som om många tror att religionsdialog går ut på att påverka varandra eller åtminstone hitta minsta gemensamma nämnare. Några verkar tro att religonsdialog går ut på att hitta en synkretistisk teologi, som är en sammanblandning av de olika parternas tro och övertygelse.

För mig handlar inte religionsdialog om att komma fram till att vi har samma Gudsbild eller att vi ska fira gudstjänst tillsammans. Det handlar om att vi lever sida vid sida och att vi delar detta livet med varandra. I dialog lär vi känna varandra för att förstå och bättre respektera varandras olikheter och se vad vi har gemensamt. Jag är övertygad om att vi har många saker gemensamt, men det betyder inte att vi ska sträva efter att bli lika. Själva poängen med dialogen är att vi ska få behålla våra särarter, så länge vi inte skadar varandra.

Kan vi göra saker tillsammans - då vi har samma bild, värderingar och mål - är det en bonus, men det är inget självändamål. Däremot är det viktigt att vi försöker leva i fred och frid, här och nu. Har vi en gemensam upplevelse av vad det innebär att vara människa i Sverige 2011? Hur ser vi på och tolkar vi vår samtid? Vad delar vi? Vad delar vi inte? Är det något vi tillsammans kan göra, utan att ge avkall på vår tro och övertygelse?

Jag är övertygad om att det är möjligt att leva sida vid sida i harmoni, under förutsättning att vi vågar se de andra som dem de verkligen är, och inte som dem vi tror att de är. Enda sättet att göra det är att skapa en relation och att vi är tydliga och sanna med vem vi är och vem vi vill vara.

Tid + kommunikation = relation. Det är denna ekvation som religionsdialog går ut på, för mig.

Kristen identitet II

Debatten om Svenska kyrkans identitet fortsätter och tyvärr ser det ut som om den skulle kunna splittra kyrkan i åtminstone två grupperingar. Jag har fortfarande svårt att förstå på vilket sätt Svenska kyrkans identitet skulle bli tydligare genom att vi kritiserar andra kristna, Islam, eller någon annan religion. Lika lite förstår jag varför kristna nu kastar epitet på varandra, det är allt från "invandrarfientlig", till "politiskt korrekt".

Vi blir inte bättre av att vi tar fram Islams mindre bra sidor. Jag blir inte mer kristen för att jag kritiserar muslimer för deras tro, liv och lära. Inte blir jag en bättre kristen för att jag påstår att andra kristna är "islamofober" eller "ljumma". Borde vi inte ha förmågan att skapa vår kristna identitet utifrån vår egen tro, vårt egna liv och vår egen lära? Är det inte rimligt att vi för en öppen debatt inom Svenska kyrkan, på vilket sätt och på vilka grunder vi ska skapa vår kristna identitet?

För mig bygger min kristna identitet på Jesus Kristus, som Guds son och vår frälsare. För mig är dopet och nattvarden centrala i min kristna tro. Jag är övertygad om att Gud handlar med människan, på ett särskilt sätt i dopet och i nattvarden. Det betyder inte att jag håller det för osannolikt att Gud även kan verka på andra sätt och utanför dopet och nattvarden. Jag är inte kristen för att jag är bättre än andra människor, jag är kristen trots att jag är som alla andra. Kristen blev jag då jag döptes.

Jag är stolt över det som jag uppfattar som Svenska kyrkans identitet. Vi är en evangelisk-luthersk kyrka som är en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. I vår kyrka är alla döpta kallade till det allmänna prästadömet och vi litar till Guds nåd. Vi kan inte förtjäna Guds godhet utan Gud ger oss den gratis genom Jesus Kristus. Jag är stolt över vår kyrkas ordning och förlitar mig på att den helige Anden verkar i den ordningen. Om jag ska sammanfatta vad mitt kristna liv går ut på så är det att försöka leva i kärlek, respekt och förlåtelse.

Är det bara jag som tycker att detta är en tydlig kristen identitet?

Jag förväntar mig att andra människor visar respekt för min tro och min övertygelse och jag i min tur vill visa andra samma respekt för deras tro och övertygelse.