Religionsdialog i praktiken

Efter tre intensiva dagar under ledning av Andrew Wingate har jag fortfarande några frågor att ställa till mig själv och den församling jag representerar. Jag har också frågor till våra systerkyrkor i Järfälla.

- Varför ska vi ha en dialog med människor som har en annan tro och bärs av en annan religion?
- Vad är målet med dialogen, och vad innebär den konkret?
- Vad är nästa steg?

För mig personligen behöver det inte vara mer komplicerat än att vi alla är människor. Vi är alla skapade till Guds avbild och lever sida vid sida i en gemensam tillvaro. Som kristen är jag kallad att älska min nästa, vilket innebär att jag måste vara beredd att dela hans eller hennes glädje, sorger och bekymmer. Jag behöver inte tycka eller tro som min nästa, men jag ska visa honom/henne kärlek, respekt och förlåtelse.

Målet måste, enligt mig, inte vara högre eller djupare än att vi genom ett gemensamt engagemang för vår gemensamma tillvaro får ökad respekt för varandra. Att vi genom praktiska handlingar lär känna varandra som individer.

Var och en har ett ansvar att hitta de teologiska motiven i sin tradition, för ett samarbete och en dialog. Varje religion måste själv komma fram till varför, och till vad och hur man kan tänka sig att samarbeta och prata med varandra. Vi måste acceptera att vi motiverar en dialog utifrån olika ståndpunkter och att vi har olika mål med dialogen. Dock får det inte finnas några dolda agendor.

Religionsdialog är kanske ett missvisande ord. Ska vi inte kalla det medmänsklig dialog i stället? Att föra teologiska samtal är väl resultatet av en dialog och inte metoden? Hur många av oss börjar att prata med vår granne om deras tro, övertygelse eller politiska åsikter, innan vi känner dem?

Nästa steg är att hitta ett problem som vi alla delar och som vi vill hitta en lösning på gemensamt. Kanske är begravningsverksamheten något konkret som vi kan börja samtala och samarbeta om?

Religionsdialogutbildning

Under helgen håller Järfälla Kristna Råd en utbildning i religionsdialog, för ca 30 nyckelpersoner ur våra fyra olika samfund. Vi har bjudit in Andrew Wingate, från England, som föreläsare. Han har lång erfarenhet av religionsdialog, både från det mångkulturella England och från Indien.

Utbildningen är uppdelad i ett antal seminarier som kommer att äga rum i kväll, under lördagen och under söndag eftermiddag. Vi kommer att få lära oss grunderna i hur vi ska möta andra religioner i Järfälla. Vilka möjligheter och vilka hinder finns? Hur ska vi praktiskt gå till väga och vad måste vi tänka på?

Helgen innehåller även delar som är öppna för allmänheten. I morgon kl. 16.00 är det en föreläsning i Maria kyrka i Jakobsberg. På söndag firar vi gudstjänster i sex av Järfällas sju kyrkor - Järfälla, Maria, Viksjö, St Lukas, Katolska och Jakobsbergskyrkan.

Andrew Wingate kommer att medverka i gudstjänsten kl. 11.oo, i Jakobsbergskyrkan, som ligger vid pendeltågsstationen i Jakobsberg. Den gudstjänsten är en gemensam gudstjänst för missionskyrkan och Aspnäskyrkan.

Klockan 18.00 på söndag avslutas helgen med en enkel mässa i Järfälla kyrka, dit alla är välkomna.

Religionsdialog III

Under eftermiddagen har vi i Järfälla Kristna Råd fördjupat vårt samarbete ytterligare. Under flera år har vi pratat om att vi skulle vilja inleda en dialog med andra religioner i Järfälla. Inte för att vi pratat färdigt om ekumeniken, utan för att vi ser det som vårt kristna uppdrag att ha goda relationer med de som lever i samma samhälle som vi.

Under ledning av en av världens mest kunniga i religionsdialog, Andrew Wingate, samtalade vi om vårt samhälle och vilka som bor och verkar där. Vi pratade om varför vi ska inleda en dialog med de andra religionerna, som är representerade i Järfälla, och vad dialogen ska leda till. Vi fick ställa de frågor vi funderat över och vi fick sätta ord på oro, rädsla och bekymmer, men också på förväntningar, möjligheter och förhoppningar.

Under februari 2012 kommer vi tillsammans i JKR att arbeta vidare med religionsdialog. I första steget handlar det om att skaffa oss mer kunskap och trygghet. Jag ser redan fram emot spännande och givande dagar i februari 2012, under handledning av Andrew Wingate.

För mig blir det allt mer klart att kyrkan måste ha en dialog med människor av annan religiös övertygelse. Det räcker inte med att lämna i fred, tolerera eller respektera. Vi måste få en relation där vi når längre och djupare än tolerans och respekt.

Min Gudsbild

Jag tycker att det är svårt att beskriva på vilken Gud jag tror. Även om jag som kristen tror på en treenig Gud, så kan ibland Fader, Son och den helige Ande kännas som en något "kantig" och avlägsen Gudsbild. Visst ryms min bild av Gud i beskrivningen av den treeniga Guden, men min föreställning om Gud, är så mycket mer och så mycket större.

Huruvida jag delar Gudsbild med muslimer eller judar, låter jag vara osagt. Jag är säker på att många av mina beskrivningar av Gud är samma eller liknande som muslimer eller judar har. Lika säker är jag på att inte alla kristna delar min bild av Gud.

Innebär en gemensam Gudsbild att man tror på samma Gud? Innebär skillnader i Gudsbilden att man tror på olika gudar? Jag vet inte, men jag vet att många människor tycker att det är enklare att beskriva Gud i "icke-termer", det vill säga att tala om allt det som jag inte tror att Gud är.

Efter veckans alla skriverier om gudstjänsten vid riksdagens öppnande och efter den fortsatta debatten om kristen identitet, kan jag inget annat än att sjunga den psalm som bäst beskriver min bild av Gud. Just nu orkar jag inte tänka mer. Jag vill bara vara kristen, fortsätta att vara stolt över den kyrka jag är satt att tjäna, och fokuserad på att fullgöra mitt uppdrag enligt Kyrkoordningens bestämmelser.

Den psalm jag tänker på är psalm 217, som också är en av mina favoritpsalmer. Just i kväll sjunger jag den fjärde versen:

"När min tanke, tvivelstrött, / obetvingligt motstånd mött

och ej mera mäktar strid - / inneslut den i din frid".

Religionsdialog II

Debatten om Svenska kyrkans identitet och religionsdialog fortsätter i Kyrkans tidning och på kristna bloggar. Till min stora glädje, så uppfattar jag att artiklar, debatt- och blogg-inlägg, blir mer och mer nyanserade, och debattörerna mindre och mindre anklagande mot sina meningsmotståndare. Kanske ser vi ett genombrott i den inomkyrkliga dialogen?

Under 2003 arbetade jag för Försvarsmakten i centrala Kabul. Mitt geografiska ansvarsområde var ungefär lika stort som Stockholms innerstad. I området bodde det ca 1 miljon afghaner. Jag samverkade med tre borgmästare, ett hundratal wakhiler och nästan lika många mullor.

I varje möte bemöttes jag med största respekt både som människa, yrkesman och kristen. Inte vid något tillfälle var det någon som försökte övertyga mig om att konvertera. Ingen talade någon gång illa om min kristna tro eller övertygelse. Visst, jag var gäst och jag var där för att hjälpa dem med säkerhet, infrastruktur och praktiska saker, men ändå. Om jag varit där för att missionera hade det säkert varit annorlunda.

I samtal om vardagliga saker som vatten, el, sophämtning och sjukvård kom vi ofta in på religiösa frågor. De kunde fråga mig varför jag lämnat min familj för att hjälpa människor, 500 mil från mitt eget land. När jag förklarade att det var min kristna tro som motiverat mig, kände de igen sig i sin egen religions påbud om att hjälpa den fattiga, änkan och den faderslösa. De ställde nyfikna frågor om min tro och de berättade med glädje om sin egen.

Jag såg sidor av islam och afghansk kultur, som jag har den största respekt för. Men det fanns också sidor har jag svårt att acceptera och förstå. Jag vill inte leva enligt deras religiösa och kulturella regler och det behöver jag inte heller. Då vi var inne på campen levde vi enligt svensk tradition och kultur. Vi firade mässa varje vecka, vi firade jul, påsk och pingst. På något sätt blev vi mer svenska och kristna då vi var där. Gudstjänststatistiken låg på över 90 %. Kalles kaviar, mjölk och sill stod högt upp på vår önskelista. Själv levde jag upp varje söndag, då vi fick bacon till frukost.

Jag tänker mig att det är likadant för de muslimer, som av olika anledningar, kommer till Sverige. De är nyfikna på svensk kultur och kristen religion. En del av kristen tro och kultur, respekterar de och en del har de svårt att förstå. Då de umgås med varandra blir deras egen tro och kultur viktigare och tydligare, än den var då de bodde i sina "gamla" länder.

För många så är knäckfrågan, varför de är här. Är de här för att hjälpa oss, med så kallad arbetskraftsinvandring? Är de här för att de flyr från våld och förtryck? Är de här för att de inte har förutsättningar att leva ett drägligt liv i sina forna länder? Är de här tillfälligt eller har de imigrerat? Det har skrivits om "islamisering", dvs någon form av muslimsk mission, men jag undrar om det är en särskilt stor grupp. På andra håll framhålls att de är "lycksökare", ungefär som när en svensk får ett toppjobb i Bryssel. Det sistnämnda kan vi nog avfärda i mer än 99,9 % av fallen.

För mig, personligen, så finns det inga bättre eller finare skäl att vara här. De är här och vi ska leva tillsammans, sida vid sida. För att klara av det, utan att någon av oss ska behöva ge avkall på vår tro, kultur eller våra traditioner, så måste vi ha fungerande relationer. Med svensk lag i botten, måste vi ha en dialog kring vad vi delar och har gemensamt och om det som skiljer oss åt. Om vi kan arbeta tillsammans kring ett gemensamt problem eller en gemensam möjlighet, så är det bra, men det viktigaste är att vi har en ömsesidig respekt och inte kränker varandra.

I Järfälla kristna råd, har Katolska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Aspnäskyrkan och Svenska kyrkan i flera år arbetat för att starta en religionsdialog med islam. Det är inte lätt och varje val måste analyseras utifrån möjligheter och risker. Vad händer med oss själva och våra andra relationer om vi gör si eller så? Vad händer om vi ingeting gör? Vad är syftet och vad är det vi vill uppnå med religionsdialogen?

Kanske skulle vi avdramatisera religionsdialogen om vi kallade den; "Medmänsklig dialog", i stället. Det är inte första hand teologi och religiösa frågor vi behöver prata om, men religonen finns där som en grund. Det som behöver stå i centrum är att vi alla är människor och att vi bor på samma ställe. Sannolikt så delar vi många frågeställningar och vardagsproblem, och även om vi har helt olika förklaringar till dem, så kanske vi hittar ett förhållningssätt till dem, där vi kan bibehålla våra särarter.

Jag har en mycket väl fungerande relation till min granne på landet. Vi lånar saker av varandra och hjälper varandra med det vi kan. Vi hälsar på varandra och småpratar över staket då vi möts. Vi delar avloppsbrunn och tillhör samma vägförening. Jag har ingen aning om, varför han har en stuga där, vilken tro han har, vilka traditioner som är viktiga för honom, vilken livsåskådning han har byggt upp sitt liv på eller på vilket politiskt parti han röstar. Ändå har vi en väl fungerande relation och lever i harmoni med varandra. Kanske kommer vi någon gång att prata om tro, traditioner, politik och övertygelse, det vore intressant och roligt, men det kommer i så fall, när det kommer.

För mig handlar religonsdialog om att leva ett drägligt och värdigt liv, tillsammans med sina grannar, utan att någon ska behöva göra avkall på sin tro och övertygelse.

Religionsdialog

I Kyrkans tidning, på kristna bloggar och kommentarer till dem, verkar det som om många tror att religionsdialog går ut på att påverka varandra eller åtminstone hitta minsta gemensamma nämnare. Några verkar tro att religonsdialog går ut på att hitta en synkretistisk teologi, som är en sammanblandning av de olika parternas tro och övertygelse.

För mig handlar inte religionsdialog om att komma fram till att vi har samma Gudsbild eller att vi ska fira gudstjänst tillsammans. Det handlar om att vi lever sida vid sida och att vi delar detta livet med varandra. I dialog lär vi känna varandra för att förstå och bättre respektera varandras olikheter och se vad vi har gemensamt. Jag är övertygad om att vi har många saker gemensamt, men det betyder inte att vi ska sträva efter att bli lika. Själva poängen med dialogen är att vi ska få behålla våra särarter, så länge vi inte skadar varandra.

Kan vi göra saker tillsammans - då vi har samma bild, värderingar och mål - är det en bonus, men det är inget självändamål. Däremot är det viktigt att vi försöker leva i fred och frid, här och nu. Har vi en gemensam upplevelse av vad det innebär att vara människa i Sverige 2011? Hur ser vi på och tolkar vi vår samtid? Vad delar vi? Vad delar vi inte? Är det något vi tillsammans kan göra, utan att ge avkall på vår tro och övertygelse?

Jag är övertygad om att det är möjligt att leva sida vid sida i harmoni, under förutsättning att vi vågar se de andra som dem de verkligen är, och inte som dem vi tror att de är. Enda sättet att göra det är att skapa en relation och att vi är tydliga och sanna med vem vi är och vem vi vill vara.

Tid + kommunikation = relation. Det är denna ekvation som religionsdialog går ut på, för mig.