Religionsdialog II

Debatten om Svenska kyrkans identitet och religionsdialog fortsätter i Kyrkans tidning och på kristna bloggar. Till min stora glädje, så uppfattar jag att artiklar, debatt- och blogg-inlägg, blir mer och mer nyanserade, och debattörerna mindre och mindre anklagande mot sina meningsmotståndare. Kanske ser vi ett genombrott i den inomkyrkliga dialogen?

Under 2003 arbetade jag för Försvarsmakten i centrala Kabul. Mitt geografiska ansvarsområde var ungefär lika stort som Stockholms innerstad. I området bodde det ca 1 miljon afghaner. Jag samverkade med tre borgmästare, ett hundratal wakhiler och nästan lika många mullor.

I varje möte bemöttes jag med största respekt både som människa, yrkesman och kristen. Inte vid något tillfälle var det någon som försökte övertyga mig om att konvertera. Ingen talade någon gång illa om min kristna tro eller övertygelse. Visst, jag var gäst och jag var där för att hjälpa dem med säkerhet, infrastruktur och praktiska saker, men ändå. Om jag varit där för att missionera hade det säkert varit annorlunda.

I samtal om vardagliga saker som vatten, el, sophämtning och sjukvård kom vi ofta in på religiösa frågor. De kunde fråga mig varför jag lämnat min familj för att hjälpa människor, 500 mil från mitt eget land. När jag förklarade att det var min kristna tro som motiverat mig, kände de igen sig i sin egen religions påbud om att hjälpa den fattiga, änkan och den faderslösa. De ställde nyfikna frågor om min tro och de berättade med glädje om sin egen.

Jag såg sidor av islam och afghansk kultur, som jag har den största respekt för. Men det fanns också sidor har jag svårt att acceptera och förstå. Jag vill inte leva enligt deras religiösa och kulturella regler och det behöver jag inte heller. Då vi var inne på campen levde vi enligt svensk tradition och kultur. Vi firade mässa varje vecka, vi firade jul, påsk och pingst. På något sätt blev vi mer svenska och kristna då vi var där. Gudstjänststatistiken låg på över 90 %. Kalles kaviar, mjölk och sill stod högt upp på vår önskelista. Själv levde jag upp varje söndag, då vi fick bacon till frukost.

Jag tänker mig att det är likadant för de muslimer, som av olika anledningar, kommer till Sverige. De är nyfikna på svensk kultur och kristen religion. En del av kristen tro och kultur, respekterar de och en del har de svårt att förstå. Då de umgås med varandra blir deras egen tro och kultur viktigare och tydligare, än den var då de bodde i sina "gamla" länder.

För många så är knäckfrågan, varför de är här. Är de här för att hjälpa oss, med så kallad arbetskraftsinvandring? Är de här för att de flyr från våld och förtryck? Är de här för att de inte har förutsättningar att leva ett drägligt liv i sina forna länder? Är de här tillfälligt eller har de imigrerat? Det har skrivits om "islamisering", dvs någon form av muslimsk mission, men jag undrar om det är en särskilt stor grupp. På andra håll framhålls att de är "lycksökare", ungefär som när en svensk får ett toppjobb i Bryssel. Det sistnämnda kan vi nog avfärda i mer än 99,9 % av fallen.

För mig, personligen, så finns det inga bättre eller finare skäl att vara här. De är här och vi ska leva tillsammans, sida vid sida. För att klara av det, utan att någon av oss ska behöva ge avkall på vår tro, kultur eller våra traditioner, så måste vi ha fungerande relationer. Med svensk lag i botten, måste vi ha en dialog kring vad vi delar och har gemensamt och om det som skiljer oss åt. Om vi kan arbeta tillsammans kring ett gemensamt problem eller en gemensam möjlighet, så är det bra, men det viktigaste är att vi har en ömsesidig respekt och inte kränker varandra.

I Järfälla kristna råd, har Katolska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Aspnäskyrkan och Svenska kyrkan i flera år arbetat för att starta en religionsdialog med islam. Det är inte lätt och varje val måste analyseras utifrån möjligheter och risker. Vad händer med oss själva och våra andra relationer om vi gör si eller så? Vad händer om vi ingeting gör? Vad är syftet och vad är det vi vill uppnå med religionsdialogen?

Kanske skulle vi avdramatisera religionsdialogen om vi kallade den; "Medmänsklig dialog", i stället. Det är inte första hand teologi och religiösa frågor vi behöver prata om, men religonen finns där som en grund. Det som behöver stå i centrum är att vi alla är människor och att vi bor på samma ställe. Sannolikt så delar vi många frågeställningar och vardagsproblem, och även om vi har helt olika förklaringar till dem, så kanske vi hittar ett förhållningssätt till dem, där vi kan bibehålla våra särarter.

Jag har en mycket väl fungerande relation till min granne på landet. Vi lånar saker av varandra och hjälper varandra med det vi kan. Vi hälsar på varandra och småpratar över staket då vi möts. Vi delar avloppsbrunn och tillhör samma vägförening. Jag har ingen aning om, varför han har en stuga där, vilken tro han har, vilka traditioner som är viktiga för honom, vilken livsåskådning han har byggt upp sitt liv på eller på vilket politiskt parti han röstar. Ändå har vi en väl fungerande relation och lever i harmoni med varandra. Kanske kommer vi någon gång att prata om tro, traditioner, politik och övertygelse, det vore intressant och roligt, men det kommer i så fall, när det kommer.

För mig handlar religonsdialog om att leva ett drägligt och värdigt liv, tillsammans med sina grannar, utan att någon ska behöva göra avkall på sin tro och övertygelse.