torsdag 8 september 2011

Religionsdialog II

Debatten om Svenska kyrkans identitet och religionsdialog fortsätter i Kyrkans tidning och på kristna bloggar. Till min stora glädje, så uppfattar jag att artiklar, debatt- och blogg-inlägg, blir mer och mer nyanserade, och debattörerna mindre och mindre anklagande mot sina meningsmotståndare. Kanske ser vi ett genombrott i den inomkyrkliga dialogen?

Under 2003 arbetade jag för Försvarsmakten i centrala Kabul. Mitt geografiska ansvarsområde var ungefär lika stort som Stockholms innerstad. I området bodde det ca 1 miljon afghaner. Jag samverkade med tre borgmästare, ett hundratal wakhiler och nästan lika många mullor.

I varje möte bemöttes jag med största respekt både som människa, yrkesman och kristen. Inte vid något tillfälle var det någon som försökte övertyga mig om att konvertera. Ingen talade någon gång illa om min kristna tro eller övertygelse. Visst, jag var gäst och jag var där för att hjälpa dem med säkerhet, infrastruktur och praktiska saker, men ändå. Om jag varit där för att missionera hade det säkert varit annorlunda.

I samtal om vardagliga saker som vatten, el, sophämtning och sjukvård kom vi ofta in på religiösa frågor. De kunde fråga mig varför jag lämnat min familj för att hjälpa människor, 500 mil från mitt eget land. När jag förklarade att det var min kristna tro som motiverat mig, kände de igen sig i sin egen religions påbud om att hjälpa den fattiga, änkan och den faderslösa. De ställde nyfikna frågor om min tro och de berättade med glädje om sin egen.

Jag såg sidor av islam och afghansk kultur, som jag har den största respekt för. Men det fanns också sidor har jag svårt att acceptera och förstå. Jag vill inte leva enligt deras religiösa och kulturella regler och det behöver jag inte heller. Då vi var inne på campen levde vi enligt svensk tradition och kultur. Vi firade mässa varje vecka, vi firade jul, påsk och pingst. På något sätt blev vi mer svenska och kristna då vi var där. Gudstjänststatistiken låg på över 90 %. Kalles kaviar, mjölk och sill stod högt upp på vår önskelista. Själv levde jag upp varje söndag, då vi fick bacon till frukost.

Jag tänker mig att det är likadant för de muslimer, som av olika anledningar, kommer till Sverige. De är nyfikna på svensk kultur och kristen religion. En del av kristen tro och kultur, respekterar de och en del har de svårt att förstå. Då de umgås med varandra blir deras egen tro och kultur viktigare och tydligare, än den var då de bodde i sina "gamla" länder.

För många så är knäckfrågan, varför de är här. Är de här för att hjälpa oss, med så kallad arbetskraftsinvandring? Är de här för att de flyr från våld och förtryck? Är de här för att de inte har förutsättningar att leva ett drägligt liv i sina forna länder? Är de här tillfälligt eller har de imigrerat? Det har skrivits om "islamisering", dvs någon form av muslimsk mission, men jag undrar om det är en särskilt stor grupp. På andra håll framhålls att de är "lycksökare", ungefär som när en svensk får ett toppjobb i Bryssel. Det sistnämnda kan vi nog avfärda i mer än 99,9 % av fallen.

För mig, personligen, så finns det inga bättre eller finare skäl att vara här. De är här och vi ska leva tillsammans, sida vid sida. För att klara av det, utan att någon av oss ska behöva ge avkall på vår tro, kultur eller våra traditioner, så måste vi ha fungerande relationer. Med svensk lag i botten, måste vi ha en dialog kring vad vi delar och har gemensamt och om det som skiljer oss åt. Om vi kan arbeta tillsammans kring ett gemensamt problem eller en gemensam möjlighet, så är det bra, men det viktigaste är att vi har en ömsesidig respekt och inte kränker varandra.

I Järfälla kristna råd, har Katolska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Aspnäskyrkan och Svenska kyrkan i flera år arbetat för att starta en religionsdialog med islam. Det är inte lätt och varje val måste analyseras utifrån möjligheter och risker. Vad händer med oss själva och våra andra relationer om vi gör si eller så? Vad händer om vi ingeting gör? Vad är syftet och vad är det vi vill uppnå med religionsdialogen?

Kanske skulle vi avdramatisera religionsdialogen om vi kallade den; "Medmänsklig dialog", i stället. Det är inte första hand teologi och religiösa frågor vi behöver prata om, men religonen finns där som en grund. Det som behöver stå i centrum är att vi alla är människor och att vi bor på samma ställe. Sannolikt så delar vi många frågeställningar och vardagsproblem, och även om vi har helt olika förklaringar till dem, så kanske vi hittar ett förhållningssätt till dem, där vi kan bibehålla våra särarter.

Jag har en mycket väl fungerande relation till min granne på landet. Vi lånar saker av varandra och hjälper varandra med det vi kan. Vi hälsar på varandra och småpratar över staket då vi möts. Vi delar avloppsbrunn och tillhör samma vägförening. Jag har ingen aning om, varför han har en stuga där, vilken tro han har, vilka traditioner som är viktiga för honom, vilken livsåskådning han har byggt upp sitt liv på eller på vilket politiskt parti han röstar. Ändå har vi en väl fungerande relation och lever i harmoni med varandra. Kanske kommer vi någon gång att prata om tro, traditioner, politik och övertygelse, det vore intressant och roligt, men det kommer i så fall, när det kommer.

För mig handlar religonsdialog om att leva ett drägligt och värdigt liv, tillsammans med sina grannar, utan att någon ska behöva göra avkall på sin tro och övertygelse.

8 kommentarer:

  1. Kanske ser vi ett genombrott i den inomkyrkliga dialogen? - Ja, det är verkligen en nåd att stilla be om, det är ju så mycket mera som förenar än som skiljer, när allt kommer kring!
    Kanske kommer vi någon gång att prata om tro, traditioner, politik och övertygelse, det vore intressant och roligt, men det kommer i så fall, när det kommer. - Så är det, man kan inte köra över folk genom att opåkallat dra in de i djupa religiösa efferfilosofiska dikussioner. Men har man byggt upp en vardagsrelation, då kan samtalet av sig självt glida in på sådana frågor och öpnna nya plan för relationen och samtalet.

    SvaraRadera
  2. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Ja jag hoppas verkligen att den inomkyrkliga dialogen har kommit igång och att den ska bli konstruktiv. I Järfälla har vi ett mycket bra samarbete mellan alla kristna samfund och vi står i begrepp att tillsammans starta en dialog med bl a muslimska företrädare - om de vill.

    Vi har haft vår stuga i fem år och jag och min fru har varit hos grannen en gång på fika och de har varit hos oss två gånger. Det är skönt att inte "tvingas" fira en massa saker, bara för att det ska vara så. Ändå ringer grannen ibland och frågar var vi tagit vägen...

    Jag tror också att man först ska påbörja en relation innan man börjar samtala om religion. Det kräver tillit att öppna sig för andra.

    De gånger människor spontant pratar religion med mig, är på fester och på puben.

    Mvh

    Krister

    SvaraRadera
  3. Återigen mycket bra skrivet Krister.Så sant är att inte prata politik och religion (om det inte är möten och dyl som handlar om dessa ting)första gången men träffar en person.Själv är jag medlem i Svenska kyrkan,går oftast dit vid bekantas barndop,bröllop och liknande.Kallar mig själv agnostiker alltså inte aktivt troende,men (naturligtvis)respekterar jag troende människor,tror knappast att världen hade varit bättre utan religioner./Petter

    SvaraRadera
  4. God morgon Petter och tack för din kommentar.

    Som "uppväxt i" och "fostrad av", det militära är jag van vid att vissa samtalsämnen inte är tillåtna. I det militära ska man kunna lösa en gemensam uppgift i samarbete, oavsett om man delar tro och politisk åskådning, därför pratade vi nästan aldrig om dessa saker. Visst hände det att vi hade gudstjänster och korum, men det var alltid frivilligt att delta.

    Många människor jag känner har kommit fram till ungefär samma ståndpunkt som dig. De kallar sig agnostiker, snarare än ateister. De är "kulturella kristna", som firar vissa högtider och tycker att det känns rätt med dop, vigslar, och begravningar i kyrkan. Jag tycker att det är helt ok och har respekt för deras och din ståndpunkt.

    Det är många som anser att religionen är orsaken till massor av dåliga saker, inte minst krig. Det beror på hur man ser orsak och verkan i historien. Jag tror inte att världen varit bättre utan religioner, utan den hade varit bättre om människor följt den religiösa kontext de befinner sig i. Det är när människor använder religionen, för att skapa mening och sammanhållning, i saker där man söker politisk eller personlig vinning som det blir fel.

    Ha en bra dag!

    Krister

    SvaraRadera
  5. Att skylla allt ont på religioner är att frånta sig själv allt ansvar som människa.Religionen i sig är inte farlig,utan det är ju fanatism som är det.Men fanatism förekommer ju som bekant även inom andra områden:idrotten,politiken,etc.Finns även fanatiska ateister./Petter

    SvaraRadera
  6. För mig är den tro, eller kanske agnosticism, jag hyser något som ger mig lite extra kraft och trygghet. Jag HAR svårt med Kristi uppståndelse och jungfrufödseln (ack, så centralt inom kristendomen), men det finns mycket annat jag gärna tar till mig, och det är just den lutherska läran, svenska kyrkan, som trots allt ligger mig närmast.

    Jag har en yngre styvsyster som läser till präst, men vi pratar just aldrig om religion. Jag har nära familjemedlemmar som är judar och ett par stycken som är katoliker. Vi pratar inte heller om religion. Nu kan jag ju säga också att det inte handlar om ortodoxa judar eller absolut påvetrogna, utan det är mer en allmän identitet, "jag är lutheran" resp "jag är jude" och så var det väl bra med det. Vi har (delat) samma efternamn.

    SvaraRadera
  7. Det med puben låter bra, har hört att om man har prästkrage på puben, då flockas samtalssugna runt prästen som en magnet!

    SvaraRadera
  8. Hej Petter, Annika och Thorsten. Tack för era kommentarer.

    Det är klassiskt att skylla alla krig och allt elände som skett i religionens namn på själva religionen. Men då glömmer man, precis som Petter skriver, att det är människor som ligger bakom. Jag tror att det oftast varit den politiska makten som tillsammans med den religiösa makten, försökt skapa en vinna - vinna situation. Förlorarna har alltid varit tredje part.

    Annika. Vi är en bekännelsekyrka. Vi kräver inte att varje tillhörig tror på ett särskilt sätt. Vi vilar på och omsluts av trosbekännelsen och man är lika välkommen om man tror på den ordagrannt, eller inte. Just jungfrufödelsen och uppståndelsen är något som många har svårt att tro på. Jag brukar fråga mig om det är viktigt att veta/förstå hur saker gick till, eller om det är viktigare att veta varför de hänt?

    De flesta är "mer" kulturella i sin religion, än de är utövare av den?

    Thorsten. De få gånger jag haft prästkrage på puben, är då jag varit där för att äta en sen middag, men då är det sällan någon som pratar med mig. Däremot om jag går på puben och någon frågar vad jag jobbar med. Jag tror att prästkragen skrämmer bort människor i de flesta fall - åtminstone på puben.

    Trevlig helg.

    Krister

    SvaraRadera