Religionsdialog

I Kyrkans tidning, på kristna bloggar och kommentarer till dem, verkar det som om många tror att religionsdialog går ut på att påverka varandra eller åtminstone hitta minsta gemensamma nämnare. Några verkar tro att religonsdialog går ut på att hitta en synkretistisk teologi, som är en sammanblandning av de olika parternas tro och övertygelse.

För mig handlar inte religionsdialog om att komma fram till att vi har samma Gudsbild eller att vi ska fira gudstjänst tillsammans. Det handlar om att vi lever sida vid sida och att vi delar detta livet med varandra. I dialog lär vi känna varandra för att förstå och bättre respektera varandras olikheter och se vad vi har gemensamt. Jag är övertygad om att vi har många saker gemensamt, men det betyder inte att vi ska sträva efter att bli lika. Själva poängen med dialogen är att vi ska få behålla våra särarter, så länge vi inte skadar varandra.

Kan vi göra saker tillsammans - då vi har samma bild, värderingar och mål - är det en bonus, men det är inget självändamål. Däremot är det viktigt att vi försöker leva i fred och frid, här och nu. Har vi en gemensam upplevelse av vad det innebär att vara människa i Sverige 2011? Hur ser vi på och tolkar vi vår samtid? Vad delar vi? Vad delar vi inte? Är det något vi tillsammans kan göra, utan att ge avkall på vår tro och övertygelse?

Jag är övertygad om att det är möjligt att leva sida vid sida i harmoni, under förutsättning att vi vågar se de andra som dem de verkligen är, och inte som dem vi tror att de är. Enda sättet att göra det är att skapa en relation och att vi är tydliga och sanna med vem vi är och vem vi vill vara.

Tid + kommunikation = relation. Det är denna ekvation som religionsdialog går ut på, för mig.