Religionsdialog i praktiken

Efter tre intensiva dagar under ledning av Andrew Wingate har jag fortfarande några frågor att ställa till mig själv och den församling jag representerar. Jag har också frågor till våra systerkyrkor i Järfälla.

- Varför ska vi ha en dialog med människor som har en annan tro och bärs av en annan religion?
- Vad är målet med dialogen, och vad innebär den konkret?
- Vad är nästa steg?

För mig personligen behöver det inte vara mer komplicerat än att vi alla är människor. Vi är alla skapade till Guds avbild och lever sida vid sida i en gemensam tillvaro. Som kristen är jag kallad att älska min nästa, vilket innebär att jag måste vara beredd att dela hans eller hennes glädje, sorger och bekymmer. Jag behöver inte tycka eller tro som min nästa, men jag ska visa honom/henne kärlek, respekt och förlåtelse.

Målet måste, enligt mig, inte vara högre eller djupare än att vi genom ett gemensamt engagemang för vår gemensamma tillvaro får ökad respekt för varandra. Att vi genom praktiska handlingar lär känna varandra som individer.

Var och en har ett ansvar att hitta de teologiska motiven i sin tradition, för ett samarbete och en dialog. Varje religion måste själv komma fram till varför, och till vad och hur man kan tänka sig att samarbeta och prata med varandra. Vi måste acceptera att vi motiverar en dialog utifrån olika ståndpunkter och att vi har olika mål med dialogen. Dock får det inte finnas några dolda agendor.

Religionsdialog är kanske ett missvisande ord. Ska vi inte kalla det medmänsklig dialog i stället? Att föra teologiska samtal är väl resultatet av en dialog och inte metoden? Hur många av oss börjar att prata med vår granne om deras tro, övertygelse eller politiska åsikter, innan vi känner dem?

Nästa steg är att hitta ett problem som vi alla delar och som vi vill hitta en lösning på gemensamt. Kanske är begravningsverksamheten något konkret som vi kan börja samtala och samarbeta om?