De övriga 88 % har andra behov av kyrkan. De förväntar sig andra saker och har andra förhoppningar. De önskar dop, vigslar och begravningar. De går på en och annan konsert eller musikgudstjänst. De kommer till gudstjänster vid kyrkliga högtider. De vill att kyrkorna ska vara välskötta och de ser gärna att kyrkan satsar våra gemensamma resurser, på diakoni, riktad till de som har det svårast i samhället.
Svenska kyrkans största utmaning är att få dessa båda grupper att känna sig hemma i kyrkan. Detta måste ske utan att vi delar in våra tillhöriga i ett a-lag och ett b-lag. Det får inte bli så att vi ställer de aktiva mot de passiva, de "troende" mot de "ljumma". Vi är en "bekännelse-kyrka" och inte en "bekännare-kyrka".
Hur ska vi bygga församling och kyrka utan att dessa grupper ställs mot varandra? Har någon mer rätt till kyrkan och våra gemensamma resurser? Ska någon ha förtur eller prioriteras? Vad gör vi när de två gruppernas intressen krockar? Hur ska vi fördela våra gemensamma resurser mellan olika behov och önskemål?
Om vi bara satsar på och prioriterar de 12 %, då är vi inte längre en öppen folkkyrka. Satsar vi bara på de 88 %, då är vi fortfarande en statskyrka som tillhandahåller tjänster.
Jag tror att det som kallas kyrkans identitetskris beror på att man inte ser ekvationen; 12 + 88 = 100. Man vill byta ut något av talen och ändå komma fram till samma summa.
Att vara en öppen, demokratisk folkkyrka är att inte ha lösningar som innebär - antingen eller, utan att hitta en lösning som är - både och.
En bra och viktig tanke. Jag som faller in i båda kategorierna (tror mycket men är sällan besökare) skulle också se att fler församlingar vågade ifrågasätta vad de lägger sin energi på.
SvaraRaderaHar tyvärr i min gamla hemförsamling upprepade exempel på interna stridigheter. Det känns spontant för mig som att det är fel, både ur min kristna synvinkel och ur ett arbetsplatsperspektiv. Dessutom; resultatet i dessa församlingar blir att det inte handlar bara om 12 % utan snarare 2 %...
Glädjande nog verkar de något yngre hitta tillbaka till Svenska kyrkan iom dop i samband med konfirmation. Men det sker nog främst på de platser där kyrkan visar sig vara ett seriöst alternativ med ett äkta intresse för sin församling och ungdomsverksamhet. Att vara med i ett sammanhang nuförtiden (i alla åldrar) betyder ofta att man ska få vara delaktig i den utsträckning man själv önskar, ju yngre desto mer aktiv och inblandad. Det går att applicera på vilken sportklubb som helst, om liknelsen tillåts. Får man vara det även i kyrkans verksamhet skulle det bli lite mer självklart att behålla kyrkan som en trygg bas i sitt liv och komma tillbaka lite oftare även under hektiska småbarnsår och full karriär.
Konfirmationen skulle kunna ligga över tre år (högstadiet) och delvis utgöra en typ av ungdomsråd för församlingen. Det skulle ge en viktig skjuts in i vuxenlivet, mycket mer än att ske under det år som redan är absolut jobbigast under skoltiden samt även berika kyrkans arbete på flera plan. Inga människor är så fulla av idéer, energi och ifrågasättanden som de unga tonåringarna.
Men då måste det finnas en verksamhet värd namnet, ett sant intresse av att verka i hela samhället och ta med alla sina medlemmar in i gemenskapen. Då blir det intressant att ingå, förkovra sig och utvecklas i kyrkans regi.
Jaa, hoppas att min mening inte trasslat in sig totalt i vintersnuvans luddighet.
Hoppas på en fin Fastlagssöndag!
Hej Sofia och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag skulle vilja säga; "Amen", till allt du skriver. "Låt så ske..."
Det viktigaste tror jag är att vi accepterar att människor är olika mycket engagerad i kyrkan under livets olika perioder. Och att vi inte delar in engagemanget i ett a-lag och ett b-lag, eller att vi börjar mäta engagemanget i vem som tror tillräckligt mycket eller på rätt sätt.
Jag hoppas att många läser din kommentar.
Trevlig helg.
Krister