Folkkyrka på riktigt

Då Svenska kyrkan, år 2000, gick från statskyrka till ett trossamfund med ett särskilt band till staten, var det många som hoppades att vi skulle bli en annan kyrkan än den vi tidigare varit. Jag mötte många som hoppades att vi skulle bli en kyrka av "troende", vad det nu innebär, eftersom vi inte kan mäta tro. På något sätt verkade det som om det fanns en önskan om att vi skulle gå ifrån att vara "folkets" kyrka till att bli de gudstjänstfirandes kyrka.

Så här 18 år senare kan vi se hur det gick. Antalet utträden forsätter och all den statistik som vi mäter minskar. I "Lagen om Svenska kyrkan" har riksdagen bestämt att vi ska ha samma "själ" i Svenska kyrkan som tidigare. Vi ska vara en öppen, demokratisk, rikstäckande folkkyrka som bygger på evangelisk-luthersk grund och är episkopal.

Vad är då en folkkyrka? Är det en kyrka för folket eller är det en folklig kyrka?

I grund och botten handlar det om hur vi ser på vilka som är kyrkan och vilka som tillhör församlingen. Kanske gör jag det alldeles för lätt när jag säger att den som döpt är kristen och är en del av kyrkan, och den som är upptagen i kyrkobokföringen är tillhörig församlingen.

Sedan år 2000 har jag vid ett otal tillfällen hört utsagor som "vi bygger församling" eller "vi skapar relationer". Som jag ser det så är församlingen angiven i kyrkobokföringsregistret. Den som är med i det, är också en del av församlingen oavsett om de kommer till gudstjänsten eller deltar i församlingens verksamhet, eller inte. De flesta av dessa människor möter vi vid våra kyrkliga handlingar, vid Allhelgonahelgen eller vid första advent.

Vad är det då för relationer vi ska skapa? Här tänker jag att människor som möter Svenska kyrkan ska känna ett förtroende för att vi vet vad vi håller på med, och att vi kan genomföra det vi har lovat. Något mer behövs inte. I samma ögonblick som vi tror att församlingen endast är de vi känner vid namn eller till utseende är vi riktig illa ute. Etter värre blir det om vi tror att församlingen bara är de som vi har känslomässiga band till.

Jag önskar att Svenska kyrkan skulle vara väldigt tydlig med att om du är döpt så är du i våra ögon kristen. Väljer du själv att definiera dig på ett annat sätt så har vi respekt för det. Församlingen är alla de som är upptagna i kyrkobokföringsregistret.

Vi tänker inte försöka att vara relevanta för dig, men du är oerhört relevant för oss. Du är kallad att vara en del av uppdraget som kyrkan har fått. Församlingen vill vara en naturlig del av din vardag, i stort och smått. Precis som Gud innehåller djup efter djup så gör också vi människor det.

I din församling är du välkommen som den du är för att tillsammans med andra lära känna Gud, din medmänniska och dig själv och fördjupa dessa relationer.

Först då kan vi vara folkkyrka på riktigt.

Allting går att sälja med mördande reklam

”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt”. Så sjöng Hasse och Tage för ett antal år sedan. Men är det sant?

I Svenska kyrkan har vi de senaste åren satt stor tilltro till kommunikation och information, men i realiteten har det inte påverkat så mycket som vi hoppats och trott.

Jag tror inte att svaret på Svenska kyrkans problem och svårigheter är att öka antalet anställda kommunikatörer eller informatörer. Det är inte heller att satsa på pr-kampanjer eller lägga mer pengar på information eller reklam.

Det är inte så att Svenska kyrkan lever i en bubbla. Vi är en naturlig del av samhället och människors vardag. Vi möter varje vecka människor i samband med begravningar, dop och vigslar. Varje söndag träffar vi en trogen skara gudstjänstfirare och varje vecka möter vi massor av människor som söker sig till våra dagliga verksamheter.

Vid några tillfällen om året möter Svenska kyrkan fler människor än annars. Mest människor möter vi då några av de kungliga ska vigas eller låta döpa sina barn. Tänk om vi i stället för reklamkampanjer kunde utnyttja alla dessa tillfällen till att visa vilka vi är?

För någon vecka sedan sände SVT det engelska prinsbröllopet. Det var säkert flera miljoner människor som med spänning följde bröllopet. Biskopen som höll ”predikan” visste att tala om Gud, kyrkan och det kristna uppdraget. Det sägs att han blev inbokad på ett antal bröllop redan dagen efter. Biskopen fullföljde sitt uppdrag och sa vad hans hjärta var fullt av.

Det är hög tid att vi alla tar vårt uppdrag på allvar. Vi ska vid varje tillfälle och i alla sammanhang tydliggöra kyrkans budskap och vårt uppdrag som kristna.

Vi ska älska Gud, tro på Jesus Kristus och vara öppna för den heliga Anden.

I grund och botten handlar hela vårt uppdrag om vad vi vill. Botten är inte vad vi förmår eller vad vi klarar av. Botten är vad vi vill. Allt vad vi gör är en viljeyttring om vilka vi vill vara.

"Du skall älska Herren, Gud, av hela ditt hjärta,

med hela din själ och med all din kraft."

5. Mosebok kapitel 6

Tro och politik

Jag är en troende person som bekänner mig som kristen. Jag är döpt, konfirmerad och prästvigd för Svenska kyrkan. Att leva sitt liv så att det genomsyras av tron på en treenig Gud som är skapare, frälsare och livgivare, är inte alltid enkelt.

Ibland får jag inte riktigt ihop det jag läser i bibeln med hur jag uppfattar verkligheten. Å andra sidan är det just motsägelser och paradoxer som gör att jag orkar hänga kvar i min tro. I grund och botten så handlar tron, precis som alla andra relationer om viljan. Jag vill tro, hjälp min otro.

Jag tänker mig att det är för mig som det är för andra kristna. Min tro innehåller en hel del tvivel och tveksamhet. Det finns dagar när det är enklare att tro och dagar då det synes helt omöjligt. De svåraste dagarna är det just viljan som gör att jag fortsätter tro. Andra dagar är min tro fylld av övertygelse och tillit.

Självklart får min tro konsekvenser i mitt liv, både på det privata området och på det allmänna. Min tro gör att jag omfattar värderingar som för mig är omistliga. Andra kristna har kommit fram till att andra värderingar än mina, är de korrekta. Det är för mig helt ok och en självklarhet. Vi har olika syn på bibeln, vi tolkar olika, vi lägger olika vikt vid traditioner och vi betonar olika saker av den kristna tron.

Det innebär att jag som kristen kan omfatta olika politiska åsikter och ståndpunkter. Det är inte en självklarhet att alla kristna röstar på samma politiska parti, även om man omfattar liknande eller samma värderingar. Det kan vara vägen till målet som skiljer sig åt.

Därför blir jag lika ledsen varje gång jag uppfattar att man använder det kristna budskapet som ett medel för att sprida sina politiska idéer. När någon "slår fast" att en kristen måste komma fram till en viss politisk ståndpunkt.

Det verkar som om några använder tron och kyrkan som en plattform för att sprida tankar och ideologi som inte utgår från kristendomen utan från en annan källa. Visst kan det ibland sammanfalla, men när det är uppenbart så att man valt ut de delar av den kristna traditionen som passar sina egna ideal, då blir jag bestört.

Det finns inga politiska eller andra ideologier som står över kristen tro, åtminstone inte för mig.

Stresshantering

Idag avslutade vi en stresshanteringskurs för arbetsledarna i Järfälla församling. Vi har träffats fyra gånger för att lära oss olika metoder att hantera och förebygga stress. Varje tillfälle har omfattat 3 timmar och kursledare har varit en psykolog. Kursen som har varit väldigt konkret och jordnära bygger på ACT-metoden - Acceptance and Commitment Therapy, men det skulle lika gärna kunna stå för accept, choose and take action.

Det viktigaste jag lärt mig, är att stress inte är det minsta farligt utan det blir först farligt om vi inte återhämtar oss tillräckligt. Jag har också blivit väldigt medveten om att det ofta är mina egna tankar som skapar stressen i mig. En stor energitjuv och stressande faktor är allt det som jag inte kan förändra. Vi har lärt oss olika sätt att med tankens kraft acceptera det vi inte kan förändra eller påverka. Självklart måste jag påtala det för den eller de som eventuellt har makt eller möjlighet att förändra de stressande omständigheterna, innan jag accepterar dem.

Vi har också övat oss på medveten närvaro som ett sätt att återta kontrollen och minska stressen. Det kan låta som någon form av meditation men det handlar om så enkla saker som att borsta tänderna, duscha, diska eller dammsuga med total närvaro. Det har för mig under kursens gång blivit tydligt att många av de saker jag gör normalt sett, har en återhämtande och stressreducerande effekt. Jag tänker framför allt på träning och mitt personliga böneliv

Livskompassen och Livsriktningskort var några andra verktyg som vi fick arbeta med. Med hjälp av dessa kan man göra medvetna val och prioriteringar, välja livsriktning och sätta upp realistiska mål så att man inte lever "någon annans" liv och uppfyller andras mål och förväntningar. Kursen innehöll så mycket mer kring vad det är som hindrar oss, hur språket påverkar, mina negativa tankar om mig själv med mera.

En annan sak som slagit mig är hur mycket av kursens budskap och innehåll som vi redan har i kyrkan och i vår teologi. Kunskaper och värderingar som för oss är självklara, men som vi kanske inte lyfter fram i dessa sammanhang. Jag tänker på vår realistiska människosyn: vi är både goda och onda, bra och dåliga, rättfärdiga och syndare. Guds nåd: vi får den gratis, vi kan inte förtjäna den eller prestera den, vi kan endast ta emot den.

Jag tänker också på Dag Hammarskölds ord: "Ödmjukhet är att inte jämföra sig". Tänk så mycket lidande och stress jämförelsens förbannelse för med sig. Jag blir inte sämre för att någon annan är bra och jag blir inte bättre för att någon annan är dålig. Kanske är det just detta jag kommer att bära med mig mest av allt. Jag kommer att göra allt i min makt för att "bekämpa" jämförelsens förbannelse var helst jag möter den. I jämförelsens ögonblick blir allt det en annan människa säger, värderande och stressande, vilket blir till ett lidande för den som jämför sig.

Det ska bli spännande att se, vad var och en burit med sig, då vi ska ha en uppföljningsträff i höst. Då kommer vi också ha underlag för att fatta beslut om hur vi ska gå vidare för att förebygga och hantera stress för alla medarbetare i församlingen.

2026

I veckans nummer av Kyrkans Tidning kan vi läsa att Svenska kyrkan år 2026 kommer att ha färre än 50 % tillhöriga av befolkningen. I många församlingar har man redan blivit en minoritetskyrka och i andra kommer man att bli det innan år 2026.

Ännu lever många av samhällets förväntningar på Svenska kyrkan kvar. Vi förväntas finnas tillhands och på plats, inte utifrån statskyrkotanken utan utifrån att vi är en folkkyrka, öppen, demokratisk och rikstäckande.

Vad jag förstår så är en del väldigt bekymrade för Svenska kyrkans framtid, inte minst ekonomiskt. Andra tycker att det är bra att Svenska kyrkan får en tydligare identitet utifrån att vi är ett trossamfund. Kanske är det som min professor i religionssociologi sa: "Man kan dela in dem i de lyckligt ovetande och de olyckligt vetande".

Är då framtiden så nattsvart som många befarar?

Jag tror inte att Svenska kyrkan har spelat ut sin roll, vare sig som trossamfund eller som en del av det Svenska samhället. Men det krävs att vi funderar igenom vilket uppdrag vi har och hur vi vill gestalta det i vår samtid och framtid. Vill vi vara en kyrka för folket? Vill vi vara folkliga? Eller vill vi vara ett samfund för de som tror och tänker lika? Vill vi vara en åsiktsgemenskap eller klarar vi av mångfald, både i verksamheter och åsikter?

Som trossamfund är det självklart att gudstjänsten ska stå i centrum. Men vi måste våga se att gudstjänst inte bara är det som sker i kyrkan på söndagen kl. 11.00. Alla gudstjänster vi firar är viktiga och ska firas med samma glöd och engagemang. I gudstjänsten får vi kraft att vara medmänniskor i samhället. I gudstjänsten får vi våra kallelser bekräftade oavsett till vilket uppdrag vi är kallade. Gudstjänsten är inte prästens eller de anställdas, det är församlingens. Gudstjänsten måste möta människors längtan och behov och de måste vara "folkliga", det vill säga vara på det sätt som gör att människor hittar hopp, mod och kraft att fullgöra sitt uppdrag i samhället.

Allas uppdrag är bedriva diakoni. Utifrån barmhärtighetens sju tecken ( Guds avbilder ) ska var och en bidra med vad de kan utifrån de gåvor och den förmåga som de har. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vad alla kan är att be, vilket gör att diakonin har sin början i gudstjänsten. Som församling måste vi våga tolka vårt uppdrag utifrån det lokala samhällets diakonala behov, utan att hamna i att "det är inte vår uppgift". Jag tror inte att vi ska göra det ingen annan vill eller vara någon "städgumma", men vi måste våga se behoven utifrån barmhärtighetens tecken.

När det gäller ekonomin så måste vi våga fundera över vad kyrkoavgiften ska användas till. Vi är skyldiga att fira gudstjänster, hålla kyrkliga handlingar, bedriva själavård och ha konfirmationsundervisning. Allt utöver det måste vi fundera på utifrån vårt uppdrag som kyrka. Jag tycker att vi mycket väl kan göra andra saker, men borde vi då inte ta betalt för dem? Kan vi bedriva bra och viktig verksamhet som bekostas på ett annat sätt än genom kyrkoavgiften? Kan det till och med vara så att vi kan bekosta en del av vår verksamhet genom bra och efterfrågade verksamheter som vi tar betalt för, så kallad näringsverksamhet?

Kan vi då vända trenden så att vi inte blir färre tillhöriga?

Jag tror inte att vi kan komma tillbaka till de dagar då i princip alla tillhörde Svenska kyrkan. På den tiden var kyrkan en maktfaktor, sedan blev kyrkan någon form av samhällets grundfundament. I dag är vi en sektor bland en massa andra sektorer. Jag tror att vi genom att våga nytt i samverkan med det omgivande samhället kan bli ett "kitt" mellan alla sektorer. Svenska kyrkan har alla möjligheter att bli en viktig kugge i ett nätverk av många intressenter som vill bygga ett hållbart samhälle. Det gör inte att vi blir fler tillhöriga, men det kanske gör att färre väljer att aktivt gå ur kyrkan.

Vi har ett uppdrag att missionera. För många har det ordet en negativ klang. Man ser framför sig hur kristna missionerade i Sydamerika eller i Afrika. Jag skulle säga att mission är en växelverkan mellan gudstjänst och diakoni. Den går från människa till människa. Det är här och nu. All mission och väckelse innehåller gudstjänster och diakoni som möter människors andliga och sociala behov. I mina ögon är detta att vara folklig. Då tror jag också att fler väljer att stanna kvar i kyrkan och att det eventuellt tillkommer nya tillhöriga.

Guds avbilder

Första Moseboken: 1 kapitlet vers 26 - 27
"Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden." Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.

Jag har under många år funderat över vad det är hos människan som gör oss till en avbild av Gud. Det kan knappast vara utseendet. En del teologer anser att det är den främre delen av hjärnan som gör oss till Guds avbild, det vill säga vår förmåga att tänka rationellt. Andra har menat att det är samvetet som gör oss lika Gud. Ytterligare andra har försökt beskriva att vår likhet med Gud ligger i vår förmåga till andlighet.

Själv känner jag mig tveksam till dessa tre förklaringar. De ger inte mig en fullständig bild eller förklaring. Jag har mött människor som inte är särskilt rationella, åtminstone inte i mina ögon. Det räcker med att jag läser tidningen för att inse att det finns ganska många människor som inte verkar ha något samvete. Jag har också under åren mött ganska många människor som inte säger sig ha några andliga erfarenheter.

Det finns ett ord som beskriver den mest gudomliga hos gud och det är ordet: BARMHÄRTIGHET. Det ordet innehåller alla de goda egenskaper som jag förknippar med Gud: förlåtande, tröstande, hjälpsam, närvarande och full av nåd.

Samma ord, barmhärtighet, beskriver det mest storslagna hos människan. En barmhärtig människa speglar Gud och är det mest mänskliga som finns. Kan det vara barmhärtighet eller förmågan till barmhärtighet som är den bild av sig själv som Gud lagt ner i oss människor? Är det barmhärtighet som gör att vi är Guds avbilder?

För mig är barmhärtighet en väldigt tydligt och konkret bild av Gud. Det är också i barmhärtighetens tecken som jag ser det mest medmänskliga. I kyrkan säger vi att diakonerna är "barmhärtighetens tecken", men diakoni är inte bara diakonernas uppdrag, där är alla kristnas uppdrag.

Innebär utsagan, att människan är skapad till Guds avbild, att vi har något som alla andra levande varelser saknar? Har inte djur ett rationellt tänkande, ett samvete eller andliga upplevelser? Kan inte djur vara barmhärtiga? Den senaste tiden har jag sett ett otal filmer på Facebook där djur visar andra djur, bland annat hjälpsamhet. Att vi människor är skapade till Guds avbild behöver inte innebära att alla andra varelser är helt i avsaknad av gudomliga drag eller tecken.

Vad innebär då barmhärtighet helt konkret?

Om vi följer den kristna traditionen så talar man om 7 barmhärtighetsverk som är baserade på Jesus förkunnelse, det vill säga vad han säger och gör och som vi kan läsa i evangeliet om honom.

1. Att mätta de hungrande
2. Att ge dryck åt de törstande
3. Att ge kläder åt de nakna
4. Att ge härbärge åt de husvilla
5. Att besöka de sjuka
6. Att besöka de fångna
7. Att begrava de döda

Jag tänker mig att vi människor är en avbild av Gud, när vi fullgör dessa uppgifter. Genom att konkret omsätta Jesus förkunnelse i våra liv speglar vi Gud och blir därmed avbilder av honom/henne. Det finns ingen som kan göra allt, men alla kan göra något. När vi lever i en värld där de 7 barmhärtighetsverken finns, då speglar vi människor det mest gudomliga hos Gud. En förutsättning för barmhärtigheten är förlåtelsen. Både från Gud till oss människor och oss människor emellan.

Döden är det enda rättvisa

I veckan nåddes jag av informationen om att en av mina tidigare medarbetare tragiskt omkommit i en trafikolycka. Just som hon gått i pension och verkade må bättre än någonsin dör hon. Då jag mötte henne för några veckor sedan var hon pigg, glad och full av energi. Hon hade massor av planer och idéer inför framtiden.

När jag fick informationen tänkte jag på att jag ofta möter människor som uttrycker att livet inte är rättvist. Jag kan inget annat än att hålla med. Det är inte ovanligt att jag säger det under griftetalet vid de begravningsgudstjänster som jag leder.

Ändå finns det en förväntan och en längtan från de flesta av oss, att det borde finnas någon form av rättvisa i livet. Vi tycker att den som är snäll och vänlig borde få leva längre än den som är elak och stygg. Ändå vet vi att det inte är så. Vi föds med olika förutsättningar och växer upp med helt olika möjligheter. Vi ställs inte inför samma val och har inte samma chanser i livet. En del har moralisk tur och en del har moralisk otur. Det är en hårsmån från att lyckas till att misslyckas.

Som kristen önskar jag att livet vore helt annorlunda. Jag önskar att alla föddes med samma förutsättningar, att alla växte upp med samma möjligheter att alla fick samma chanser i livet. Det är min ärliga strävan att bidra till en värld där detta blir sant. Men jag inser att det är helt omöjligt för mig, att på egen hand, åstadkomma detta. Samtidigt är det åt detta hållet de flesta av oss strävar. Det märks inte minst att vi på söndag inleder julinsamlingen i våra kyrkor under temat "Låt fler få fylla fem".

Det enda jag vet som är helt rättvist är döden. Vi ska alla dö, det kan vi inte komma ifrån. Tidpunkten är inte rättvis. Döendet är inte rättvist. Orsakerna är inte rättvisa. Men döden i själv är rättvis. I döden är vi alla lika. Ingen är för mer och ingen är viktigare. Ingen är finare och ingen är bättre. I döden finns inga titlar, inga meriter, inga lönekuvert och inga gamla lagrar att vila på. Det ända du har att komma med är att du är människa och att du gjort vad du kunnat med de förutsättningar du fått.

För mig innebär det att alla ska behandlas lika efter döden. Alla har rätt till en fin och värdig begravningsceremoni. Alla har rätt till samma behandling oavsett vem de är, vad de åstadkommit eller hur många vänner de har. Om jag leder en begravningsgudstjänst där det endast är jag, musikern, vaktmästaren och representanten från begravningsbyrån eller om det är 200 deltagare, så gör jag på exakt samma sätt.

Min önskan om att livet skulle vara rättvist är möjligen en utopi, omöjlig att åstadkomma. Men min övertygelse om att vi i döden alla är lika går att uppfylla genom att behandla alla som dött, på samma sätt och med samma värdighet.

Konfirmationsläger 2014

Så är jag hemma efter ett 10-dagars konfirmationsläger i Dalarna. Vi har varit 4 präster/pedagoger, 8 ungdomsledare och 31 konfirmander, på Olsnäsgården utanför Leksand i närheten av Siljansnäs.

Att bli konfirmerad i Svenska kyrkan är att tacka ja till det löfte Gud gett oss i dopet, genom Jesus Kristus; "Jag är med er alla dagar till tidens slut". Det handlar alltså om att ta emot och inte om att prestera. Många har ett minne av sin egen konfirmation, att det handlar om att lära sig så mycket som möjligt eller om att lära sig utantill. Så ser vi lyckligtvis inte på konfirmationen idag.

Vad det handlar om är att ha förmågan att ta emot, omvandla och tillämpa evangeliet, med de gåvor jag har, i mitt eget liv. Detta har vi ledare och ungdomsledare försökt hjälpa konfirmander med genom undervisning, gudstjänster, andakter och fritid.

Vi har använt olika pedagogiska metoder för att ge konfirmander förutsättningar att ta in evangeliet (det glada budskapet om Jesus Kristus). Under lägret har vi läst bibeltexter, sjungit psalmer och sånger, lyssnat till musik, ritat, dramatiserat, bett och skrivet böner, firat gudstjänster och andakter, samarbetat, lekt och umgåtts.

Att vara ledare/präst på ett konfirmationsläger är en ynnest och en stor gåva. När jag nu kommit hem till min egen familj känner jag en stor tacksamhet över att jag, tillsammans med övriga ledare, fått det stora förtroendet och ansvaret att ta hand om konfirmanderna under lägret.

Jag hoppas att vi tillsammans gett konfirmanderna verktyg för att hantera sina liv, både nu och i framtiden. Nu ser vi fram emot två konfirmationsgudstjänster i Viksjö kyrka på söndag, där konfirmanderna visar släkt, vänner och bekanta vad de anser varit viktigt under konfirmationslägret.

Vem är bäst, finast eller mest kristen?

Ibland när jag läser vad människor skriver på sociala media om kristen tro, får jag en känsla av att några uppfattar det hela som en tävling. Vem är bäst, finaste eller tror mest? Inte sällan görs bedömningarna utifrån vilka åsikter, synpunkter eller "försanthållande" man själv omfattar eller har. Är kristen tro verkligen en tävling där några är bättre och andra är sämre? Handlar det om att några har rätt och andra har fel?

Jag tror inte för ett ögonblick att kristen tro handlar om att hålla vissa saker för sant, omfatta särskilda åsikter eller hålla med om bestämda synpunkter.

Att vara kristen handlar om att vara döpt. Det är grundkriteriet. Därifrån har vi var och en olika vägar att gå. Du blir inte mer kristen desto fler saker du håller för sant eller desto fler åsikter du stämmer in i. Du blir inte mer kristen desto fler uppdrag du har i kyrkan eller desto fler gudstjänster eller kyrkliga verksamheter du deltagit i. Du blir inte mer kristen desto längre tid du varit döpt eller för att du har en hög befattning i kyrkan.

Det finaste man kan bli i kyrkan det är döpt. Man kan inte bli mer eller högre än döpt. I dopet kallas vi till olika uppdrag. Några blir lärare, andra sjuksköterskor. En blir militär en annan polis. Somliga kallas till snickare och andra till präster. Någon blev biskop och en annan blev kock.

I dopet kan ingen bli mer, finare eller bättre än andra. Alla är vi ett i Kristus. Aposteln Paulus skriver; "Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."

Att leva i sitt dop är att sätta sin tillit till Gud, som sänt oss sin Jesus Kristus och som hjälper oss genom den helige Ande. Att vara kristen är att leva i det dop som Gud kallat oss till. Ingen är bättre, finare eller för mer. Vi är inte kristna för att vi är bättre än andra utan trots att vi är som alla andra. Vi är alla "rättfärdiga syndare".

Jag brukar varje dag tänka på den fråga Jesus ställde till Petrus; "Älskar du mig?".

Att vara kristen handlar om att älska Jesus Kristus efter den förmåga och med de förutsättningar som just jag har fått. Ibland är det enkelt och ibland är det väldigt svårt. Att älska är ingen prestation eller förmåga, det är en vilja. De dagar då jag misslyckas brukar jag tänka på att alla helgon har en historia och alla syndare har en framtid.

Hänryckt

Pingsten kallas ibland för hänryckningens tid. Det är den tid då vi påminns om hur den helige Anden kom till den första kyrkan, 50 dagar efter att Jesus blivit korsfäst. Den helige Ande är den hjälpare som Jesus lovade att sända till sina lärjungar när han själv inte längre skulle vara bland dem. Den helige Ande är Guds röst i kyrkan och den vittnar om Gud, Jesus och korset.

Denna pingsthelg har jag haft glädjen och förmånen att få predika i tre gudstjänster på Storstrand i Öjebyn, strax utanför Piteå. Det är Piteå Kristna Råd som bjudit in mig, vilket jag är oerhört tacksam för. I fredags predikade jag om "Anden till dig", i lördags om "Anden för dig" och idag om "Anden i dig - Andlighet och Diakoni." Förutom detta ledde jag i går ett seminarium med rubriken "Så tar du emot den helige Ande".

Det har varit tre intensiva dagar tillsammans med människor som jag aldrig träffat förut. Den enda jag kände innan var en kurskamrat från Pastoralinstitutet som är kyrkoherde i en av församlingarna som ingår i Piteå Kristna Råd.

Något omtumlad och hänryckt sitter jag nu på Kallax flygplats för att åka hem. Det har varit oerhört lärorikt, stimulerande och upplyftande att få fira gudstjänster och be tillsammans med kristna från helt andra traditioner och fromhetsriktningar än de jag är van vid. Särskilt har bönen och tungotalet påverkat mig. Det känns oerhört stort att gudstjänstdeltagare har bett för mig med handpåläggning, utan att jag efterfrågat det. De kom fram och bad för mig därför att de känt sig manade av den helige Ande.

Nu ska jag åka hem för att smälta och sortera allt det jag upplevt under helgen. Förhoppningsvis har jag fått med mig något vi kan tillämpa i Järfälla församling, Järfälla Kristna Råd eller Sollentuna kontrakt.

Jag tackar Gud för denna erfarenhet.

Storm i ett vattenglas?

I veckan visade "Uppdrag granskning" ett program som handlade om "Bögbotarna i Svenska kyrkan". Programmet har väckt mycket stor uppmärksamhet i flera veckor. Det har skickats information och instruktioner till alla kyrkoherdar i Svenska kyrkan om hur vi ska bemöta eventuell kritik med anledning av detsamma.

Efter att jag sett programmet och läst kommentarer och reaktioner efteråt kan jag konstatera att det är något av en "storm i ett vattenglas". Programmet visade inte de hemska "övergrepp" jag hade förväntat mig och reaktionerna från allmänheten är inte i närheten av vad jag befarat. Jag tillhör den del av prästerskapet som med glädje viger samkönade. Jag har haft äran att göra det vid två tillfällen i Järfälla kyrka. Jag kommer att göra det även i fortsättningen, om någon ber mig. Jag är också övertygad om att majoritet av präster i Svenska kyrkan är för vigselgudstjänster för samkönade par.

I "Uppdrag granskning" upplever jag att vi möter några präster som är övertygade om att Gud hjälper var och en med det de önskar hjälp med. Jag uppfattar att prästerna är övertygade om att en bön till Gud kan förändra det som en människa önskar förändring med. Den "hjälpsökande" önskar hjälp med något som han själv uppenbarligen upplever som ett problem. Prästerna i tv-programmet ber om det konfidenten önskar förbön för och resultatet blir att de hängs ut som "bögbotare". Vad hade hänt om konfidenten bett om hjälp med att bota cancer, älska sin svärmor, eller trivas på sitt jobb?

Det är möjligt att några av prästerna i programmet är mot vigslar mellan samkönade partner. Det är deras fullständiga rättighet att vara det. Enskilda präster är inte skyldiga att viga någon oavsett om de har samma eller olika kön. Det är församlingen som har skyldighet att viga alla som önskar det.

Jag är fullständig övertygad om att det är Guds vilja att var och en äger rätt att älska och gifta sig med den de önskar gifta sig med, oavsett kön. Lika övertygad är jag om att var och en äger rätt att tolka och förstå bibeln på sitt eget sätt. Svenska kyrkan har beslutat att vi viger samkönade par, vilket kyrkoherden i församlingen är skyldig att säkerställa. Samtidigt har varje präst en så kallad "väjningsrätt" oavsett av vilken anledning man inte vill viga ett par.

För mig är det både främmande och skrämmande att man nu försöker åsiktsregistrera präster angående deras syn på samkönade vigslar. Jag är helt övertygad om att alla samkönade par som önskar en kyrklig vigsel vänder sig till en av oss präster som gör det med glädje och stolthet. I Järfälla församling kommer vi att viga alla de som önskar vigas enligt Svenska kyrkans ordning oavsett vilket kön de har.

Vägen till korset - utdrag ur en predikan

Nedan följer ett utdrag ur den predikan jag höll igår på; "Psalmsöndagen" i Järfälla kyrka.

Jag försöker föreställa mig hur det egentligen såg ut när Jesus red in i Jerusalem. Hur många var det som följde honom? Hur många var det som ropade? Hur stor var skaran av lärjungar? Det verkar ha varit tillräckligt många för att skapa uppmärksamhet och rabalder.

Men jag undrar också hur många som inte följde honom och inte ropade med lärjungarna. Hur många var det som tittade på, skakade på huvudet och undrade om Jesus var riktigt klok? Hur många var det som tyckte att det låg ett löjets skimmer över hela tillställningen? Var det några som blev besvikna? Antingen för att det inte gick till på det sätt som man hade förväntat sig, eller för att de inte själv fick en framträdande roll? Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur jag själv skulle ha agerat om jag varit med. Vilken roll hade jag tagit? Hade jag varit en av de som ropade eller hade jag tyst följt efter för att se vad som skulle hända? Hur många dagar hade jag följt med?

När vi bestämmer oss för att följa Jesus så väljer vi att följa det livsmönster som Jesus ger oss. Det är ett mönster som inte bara innehåller guld och gröna skogar, eller är en dans på rosor. Många icketroende tror att vi som valt att följa Jesus gör det som en flykt från livet eller för att vi inte vågar se verkligheten så som den är.

Att följa Jesus är ingen flykt, det är inget enkelt sätt att slippa livets baksidor. Det är heller ingen garanti för att bli lycklig och framgångsrik. Att följa Jesus innebär att jag vågar se mig själv och livet precis som det är. Att jag ser på mig själv och tillvaron med Guds ögon. Att jag vågar den tillit som innebär att jag inte behöver visa upp en fin fasad och ska klara allting själv. Att följa Jesus innebär att jag aldrig möter medgång eller motgång ensam. Det finns en som gått före mig, både när det jublas och hyllas, och när det hånas och skymfas.

Paulus var garanterat inte med i hyllningskören då Jesus red in i Jerusalem. Ändå lever han i och efter det mönster som Jesus gav oss. Han tolkar det i sitt brev till församlingen i Rom. ”Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, … vi är stolta över våra lidanden… ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige anden.”

Oavsett om vi tillhör de som ropar högst i hyllningskören eller om vi tillhör de mer tystlåtna, så får vi också leva i Guds nåd genom Jesus Kristus. Även om vi aldrig varit med på de stora festligheterna så får vi ta del av det mönster Jesus ger oss. Paulus ger oss vägledning om hur vi kan hålla fast vid det mönstret både i välgång och lycka och när saker och ting bär oss emot.

Vi ska tro på Jesus Kristus. Tron går inte att mäta och det går inte heller att jämföra min tro med någon annans. Tron är inte att hålla ett antal påstående för sanna eller omfatta några särskilda åsikter. Tron handlar i grund och botten om att vilja. Jag vill tro, hjälp min otro, säger Paulus. Att tro är att sätta sin tillit till Gud.

Vi ska vara uthålliga och fasta. Att följa Jesus är ingen snabb lösning på livets alla svårigheter. Det är ett livslångt projekt. Uthållighet och fasthet i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande ger oss hopp.

Sist men inte minst ska vi vara öppna för den heliga Anden. Långt innan vi kan sätta ord på vår tro eller den syns i våra handlingar, har den helige Anden verkat i oss. Därför ska vi vara varsamma om varandra och se på andra och oss själva med Guds kärleksfulla ögon. Vi ska hjälpa varandra och glädjas med de som gläder sig och gråta med dem som gråter.

Det finns bara en väg för oss kristna att gå. Det är korsets väg. Vägen från död till liv. Vägen där ljuset besegrar mörkret och det goda vinner över det onda. Det ligger inget ärofyllt i att lida, men vi måste vara beredda på att lidandet är en del av vägen. Vi ska hålla fast vid korsets väg även när livet går oss emot. Det finns ingen matematik i lidandet så att den som lider mest är den bästa kristna. Lidandet är subjektivt utifrån vars och ens liv och personlighet. Att följa korsets väg är också att göra upp med det som hindrar mig från att leva i ljuset. Att göra upp med mörkret och ondskan i mitt eget liv. Att se mitt liv i perspektiv till Jesus som levde vårt liv och dog vår död.

Det finns stenar som fortfarande ropar ut; "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Låt oss bli tysta en liten stund och lyssna på de stenar som Järfälla kyrka är byggd av. Stenar som stått här i drygt 800 år. Stenar som burit människor i glädje och sorg, medgång och motgång, liv och död.

Miljötemavecka

I december månad uppnådde Järfälla församling bronsnivån i vår miljödiplomering. För att uppnå brons ska man ha gjort en kartläggning och en nulägesbeskrivning av hur miljöarbetet ser ut, man ska ha tagit fram de områden som är mest angelägna att arbeta med, man ska ha gjort en handlingsplan för hur man vill arbeta med dem och man ska ha formulerat en miljöpolicy.

Just nu arbetar vi för att uppnå silvernivån, vilket innebär att vi arbetar med de prioriterade områdena - avfallshantering, inköp och påverkan - och vi sätter mål för hela vårt miljöarbete. Som ett led i detta viktiga arbete har vi denna vecka haft en "Miljötemavecka".

Under veckan har vi tydliggjort att vi handlar "Fairtrade märkta" varor så långt det är möjligt, att vi använder ekologiskt kaffe, the, mjölk, potatis, bananer och vindruvor samt att vi vid de tillfällen vi använder kött, köper närproducerat och kravmärkt.

Vi har också introducerat våra nya "sopstationer" i församlingen. På alla 16 platser där vi kan kasta sopor står det nya kärl så att vi kan sopsortera. Det innebär att vi upphandlat en ny avfallshantering så att hela kedjan är miljövänlig.

Huvudsyftet med "Miljötemaveckan" har varit påverkan, framför allt inåt i vår egen organisation. Järfälla kommuns representanter har haft utbildning för alla anställda, vilket också är en del av att uppnå silvernivån. Utöver det har Per Håkansson, fd kyrkoherde i Kirseberg församling, haft föreläsningar för förtroendevalda, frivilliga, församlingsbor, präster och diakoner.

Per har föreläst om ekoteologi, hållbarhet och solidaritet. Genom hans föreläsningar har vi fått ökad teologisk kunskap, praktiska tips och förslag, massor av inspiration och en oerhörd mängd hopp om att vi kan göra något för att öka hållbarheten i såväl våra egna liv, som i närsamhället och globalt.

För mig var en av veckans höjdpunkter då vi under Pers ledning, firade en enkel "Miljömässa" i Pilgrimskapellet i onsdags kväll.

Nu ska jag smälta alla nya kunskaper och intryck som jag fått under veckan. Tillsammans ska vi i Järfälla församling fortsätta med att se, reflektera och handla utifrån våra kunskaper och erfarenheter. Vi ska omsätta våra teologiska reflektioner och slutsatser i konkreta handlingar så att det blir tydliga nedslag i alla våra verksamheter - gudstjänst, undervisning och diakoni. Då det gäller miljö och hållbarhet är detta vår mission/vårt uppdrag.

Bön

Jag ber många gånger varje dag, både i tjänsten och på min fritid, men mina böner är inte mer värda eller viktigare än någon annans böner.

Varje morgon vaknar jag strax efter klockan 04.00. Det första jag gör är att sätta på kaffekokaren innan jag sätter mig vid köksbordet för att be min morgonbön. Bönen är oftast ordlös även om jag nämner namn, församlingar, kloster, kyrkor, företeelser och händelser. Så småningom övergår bönen i en känsla som jag försöker hitta ord på. Det gör jag genom att leta upp en psalm i psalmboken, som beskriver min känsla och mina tankar.

När jag hittat en psalm som motsvarar det jag tänker och känner, lägger jag ut den på Facebook innan jag beger mig ut på min morgonpromenad/joggingrunda. Under promenaden/joggingrundan, fortsätter min ordlösa bön i form av ett inre samtal. Det samtalet pågår hela dagen; under resan till och från jobbet, under pauser och lunchen, under gudstjänster och andakter, innan och efter möten och samtal.

När kvällen kommer då avslutar jag dagens böner med att överlämna allt i Guds händer. Det gör jag i min aftonbön där jag tackar för allt det jag varit med om och upplevt under dagen.

Att be är ingen prestation och inget krav. Det är ett förhållningssätt som påverkar vårt inre liv som i sin tur kan påverka vårt yttre liv. Det är ett samtal som påverkar, framförallt oss själva. Jag kan varmt rekommendera det. Allas böner är viktiga.

Vägval - utdrag ur en predikan

Utdrag från predikan på Trettondedag jul:

Evangelisten Matteus skriver: 
”I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land”.

De tre visa männen, borde rimligtvis tagit vägen via Herodes. Där kände de sig trygga, där fanns makten och där väntade säkert en riklig belöning. Där kunde de befästa sin egen status och maktposition. De hade säkert fått en behaglig vistelse med mycket mat och dryck.

Ändå valde de en annan väg, en okänd väg och sannolikt en väg de aldrig tidigare tagit. Efter mötet med den levande Guden, i Jesusbarnet, gjorde de ett nytt vägval. De tog ett nytt beslut byggt på en dröm, en intuition, en känsla som kommit till dem genom den heliga Ande. Någonting i mötet med Jesus hade påverkat dem och fått dem att se sig själv i ett nytt perspektiv. De gjorde inte sitt vägval på rutiner, bekvämlighet eller rädsla. De tog inte den väg som de förväntades göra och de utgick inte från de grunder som de hade tjänat mest på.

Hur påverkas vi av ett möte med den levande Guden? Vad händer med och i oss, då vi mött Jesus? Hur låter vi mötet påverka våra val, såväl de små vardagliga valen som de stora och livsavgörande valen? Vad krävs för att du och jag ska välja en annan väg, utan att missa målet?

De flesta av oss har erfarenhet av att det är i livets stora kriser som vi kommer fram till nya vägval. Det är när vi möter Kärleken, när någon anhörig dör, då vi drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. När vi får barn, när barnen flyttar hemifrån eller då vi går i pension. Andra vittnar om att det är vid olyckor, katastrofer, "nära döden upplevelser" eller då de varit med om något övernaturligt, som de gjort ett nytt vägval. Missbrukare brukar säga att det var när de slog i botten.

Allt detta skulle jag sammanfatta med att vi gör nya vägval då vi drabbas av livet, det vill säga då vi möter den levande Guden, på ett eller annat sätt.

Du gör dina egna vägval. Dina vägval är dina och ingen annans. Du förväntas att välja en väg som leder till målet, som är Gud själv. När du känner att du inte följer rätt stjärna, går den rätta vägen eller gör rätt vägval för att motiven till dem bygger på ”Herodes” i ditt liv, så stanna upp och ställ dig några frågor.

Följer jag den rätta stjärnan? Varför gör jag detta vägval? Vem tjänar på det? Är det bästa vägvalet? Leder mitt val till målet? Gör jag det för att det är bekvämt och ofarligt? Gör jag det för att bevara min position och status? Gör jag det för att behålla makt? Vem vinner på mitt vägval? Är det någon som förlorar på det?

”I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land”.

Det finns ingen karta för våra vägval. Men det finns en väg som kallas den kristna vägen. Jesus säger; ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Den vägen är inte i detalj utstakad, den ser inte exakt likadan ut för alla och den innehåller inte en massa "måsten".

Det finns egentligen bara två ”måsten” i livet. Vi måste dö och vi måste välja.

Kyrkans och församlingens uppgift är att hjälpa och stötta människor i sina vägval. Till vår hjälp har vi kärleksbudet, den gyllene regeln, förlåtelsen, vi har samtal och själavård, bön och psalmsång, musik och gudstjänster, nattvarden och i dess förlängning all diakoni. Vi ska inte välja för någon annan, utan vi ska hjälpa varandra i våra val. 

Det är Gud som påverkar genom den heliga Ande. Vi ska inte försöka övertyga eller tvinga någon att göra vissa vägval, vi ska genom att lyssna och ställa frågor ge varandra uppmuntran och stöd. När någon gjort sitt vägval ska vi med glädje vandra med dem tills de gör nya. Det är ingen som orkar eller klarar av att välja en ny väg om inte den närmsta omgivningen respekterar och accepterar det.

Det är inte alltid de stora vägvalen som är de viktigaste. Det kan vara ett litet val mitt i vardagen. Ett val som ingen mer än du själv ser och uppfattar. Vi får varje dag, likt de tre visa männen, välja att låta oss påverkas av Jesus. I psalm 133 vers 6, kan vi läsa: "Stjärnan ledde visa män, fram till Jesus, deras vän. Vi kan följa samma stjärna. Om vi gör det glatt och gärna ska vi också hitta hem."

GOD JUL!

Jag önskar alla läsare av bloggen
en riktigt GOD JUL
med orden från psalm 114, vers 3:

Stilla natt, heliga natt! 

Mörkret flyr, dagen gryr.

Räddningstimman för världen slår, 

nu begynner vårt jubelår.

Kristus till jorden är kommen, 

oss är en Frälsare född.

Bön för julafton

Jag ber för julafton med biskop Caroline Krooks ord:

Gud, hjälp mig att ta vara på denna dag och göra något bra av den. 

Låt det bli en dag som jag kan stå för när natten kommer.

Låt den inte glida förbi i raden av andra dagar.

Hjälp mig att ta vara på denna dags möjligheter, förhoppningar och glädjeämnen.

Hjälp mig att klara av vad den för med sig av svårigheter, besvikelser och smärta.

Jag ber för alla människor som tar emot denna dag med oro och ängslan.

Jag lämnar mina nära och kära i din omtanke och vård.

Denna dag, Gud, den är din. 

Tack för gåvan du ger mig - ännu en dag.

Amen!

Bön 32 ur psalmbokens "En liten bönbok"

Julefrid

Så gott som alla i Sverige vet att vi firar julen till åminnelse av Jesu födelse. Vi har starka traditioner vad gäller julens innehåll och utförande. I de flesta familjer är det sedan flera månader bestämt vad man ska göra timme för timme. Allt är planerat och förberett i minsta detalj.

Jag måste tillstå att jag inte är någon ivrig anhängare av julen. Visst tycker jag om många av traditionerna, jag tycker om att se barnens glädje och förväntan och jag tycker om att umgås med nära och kära över god mat. Jag tycker också om julens gudstjänster. Och visst är det roligt och tillfredsställande att ge julklappar till barnen.

Kanske är det alla förväntningar som gör att jag har svårt för julen. Alla måsten och krav som sköljer över oss från alla håll och kanter. Förutom att det ska vara på ett visst sätt så ska vi känna särskilda känslor. Det ska vara glädje och upprymdhet. Men handlar julen om julklappar, mat, särskilda tv-program, pynt, julgran och en bestämd besökslista? Blir det inte jul om inte de där förväntade känslorna infinner sig? Räknas det inte som jul om jag inte hittar den så kallade julstämningen?

För mig handlar julen väldigt lite om det yttre. Julen definieras inte av hur många julklappar jag fått eller gett bort, hur många som satt runt bordet när jag åt, eller vilka rätter som serverades. Den handlar heller inte om hur många ljusstakar som brinner i lägenheten eller vem som är julvärd på tv.

Min jul handlar om det som kallas julefrid. Att i mitt liv försöka bidra till det Guds rike som Jesus föddes för att förkunna och påbörja upprättelsen av. Det Guds rike som funnits, delvis finns och kommer att komma i framtiden. Det Guds rike som är fyllt av det goda.  Gud säger i skapelseberättelsen flera gånger; "Och se det var gott". Tanken med skapelsen var alltså att det skulle råda ett gott tillstånd i Guds rike. Jesus förkunnar detta Guds rike och säger att det finns inom oss. Det är vår uppgift att med Guds hjälp ta fram det goda som vi redan har.

Vi måste börja där vi befinner oss. Att bidra till ett gott tillstånd inom oss, så att det smittar av sig till vår närmsta omgivning. Ibland tror jag att vi lägger fokus så långt borta att vi missar det närmsta. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ"?

Det inre tillstånd som jag kallar julefrid är inte beroende av något yttre. Den kan infinna sig oavsett om man är glad och upprymt eller ledsen, oberoende av om man firar jul ensam eller tillsammans med andra, den kommer inte från julmat eller julklappar och den går inte att köpa. Den är endast beroende av vår längtan och Guds nåd. Den infinner sig när vi släpper in Gud i våra hjärtan.

Guds nåd är julens viktigaste och finaste gåva och den är gratis. När vi tagit emot den ska vi använda den efter bästa förmåga så att den inte blir billig. En mottagen nåd som används för att bidra till ett gott tillstånd i sitt eget liv och i den närmsta omgivningen är gratis men den är inte billig.

Jag tror att julefriden börjar med något så enkelt som en stunds tystnad och eftertanke i ensamhet, en bön med egna eller färdigskrivna ord, att lyssna till, sjunga eller läsa en psalmvers, ett gudstjänstbesök eller en promenad i Guds natur tillsammans med allt levande.

Vem du än är, var du än befinner dig och hur du än har det, så är du sedd, känd och älskad. Och du är värd julefrid.

Tiden är inne

Varje dag när min yngsta dotter vaknar tillkännager hon hur många dagar det är kvar till julafton. Hon är full av förväntan inför det som ska komma. Av någon anledning verkar inte julklapparna stå i centrum av hennes förväntningar utan det är snö, ledighet och att hela familjen ska vara tillsammans.

Trots att hon börjar utvidga sina tidsbegrepp från ett evigt nu, till att inrymma såväl historien som framtiden så lever hon fortfarande till 100 % i det som är. Hon har förmågan att leva i två tidsaspekter samtidigt - chronos som är den linjära tiden och cairos som är den cirkulära tid som består av ett evigt nu.

Hennes förväntningar på det som ska komma beror på hennes erfarenheter av det som varit och som redan har ägt rum. Hon längtar till julafton eftersom hon har en erfarenhet av vad det innebär, hon har redan upplevt det och bär på både egna och andras minnen av det.

För henne innebär julen en tid, en plats och ett tillstånd som är fullt av det som hon upplever som gott och bra. Tiden är något som ska komma samtidigt som den redan har varit. Platsen är den plats där hon befinner sig då tiden inträffar. Det går lika bra att vara hemma, som hos mormor och morfar. Det viktigaste är att hennes närmsta familj är närvarande. Tillståndet är en blandning av glädje, förväntan, värme och kärlek.

Varje dag är hon väldigt engagerad och aktiv i arbetet för att uppnå det goda hon längtar efter och till. Hon hjälper till att ordna platsen genom att göra julsaker som hon pyntar hela lägenheten med. Hon gör julklappar till hela familjen som hon slår in och lägger under granen. Hon städar och plockar undan så att det ska vara fint. Hon uppmuntrar och påminner alla i familjen om det som står för dörren, inte minst genom att berätta för oss hur många dagar det är kvar och vad som förväntas av oss alla för att det ska bli ett gott tillstånd under julen.

Jag tror att min dotter förstått mer om Guds rike, än jag kunnat föreställa mig. Det känns bra att hon ger mig perspektiv både vad gäller tid, plats, tillstånd och innehåll så att jag inte bara fokuserar på det som ligger utanför det sammanhang som jag själv befinner mig i.

"Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet."

Miljödiplomering

I Järfälla församling håller vi på med så kallad miljödiplomering. Vi ska bli bättre på att ta ansvar för naturen och allt levande så att vi bidrar till ett hållbart sätt att leva och vara verksamma. Jag har beslutat att vi i steg 1 ska använda oss av det miljöledningssystem som Järfälla kommun erbjuder, men på sikt så vill vi även bli miljödiplomerade enligt Svenska kyrkans miljösystem.

Anledningen till att jag valde Järfälla kommuns modell är att jag tycker det är viktigt att församlingen tydligt visar att vi är en del av det lokala samhället. Det är också där vi vill börja med vårt miljöarbete. Det ska vara naturligt, vara en del av vår vardag och ha fokus på det enkla och konkreta. Dessutom kan våra församlingsbor enkelt jämföra vårt miljöarbete med alla företag och föreningar i närområdet.

Just nu håller vi på med den första nivån, den som kallas brons. Det innebär att vi gör en kartläggning över nuläget. Hur ser det ut just nu? Vad gör vi? Vilken miljöpåverkan har vår verksamhet i dag? Var finns våra brister och utvecklingsmöjligheter? Vilka områden vill vi prioritera? Vad har vi för konkreta mål?

Efter den första kartläggningen har vi prioriterat tre områden som vi ska arbeta med under hösten 2013 och våren 2014. Det är de områden där vi har mest miljöpåverkan och där vi med ganska enkla medel kan bli mycket bättre. Det är inköp av livsmedel och andra varor som vi använder i vår löpande verksamhet, avfallshantering och påverkan/information/utbildning. 

Eftersom vi redan deltar i Stockholms stifts energibesparingsprojekt så räknar jag med att vi kommer att bli ännu bättre på att minska elförbrukning och energi för att värma upp våra lokaler. Sedan många år har vi bergvärme i Järfälla kyrka och vi köper el från vindkraftverk. Vi har också bytt belysning till lågenergi och vi har investerat i rörelsekontakter som släcker belysningen när det inte finns någon i lokalerna.

I veckan var jag, projektledaren och kommunikatören på ett kort studiebesök i Malmö där vi besökte Kirseberg församling, som är en av Sveriges ledande församlingar vad gäller miljöarbete. De har ett helhetstänkande som genomsyrar varenda del av församlingens verksamhet. Det är allt från ekologiska livsmedel till solceller och egna odlingar av blommor och grönsaker. Miljöarbetet börjar vid altaret i gudstjänsten och omfattar allt de gör för att sedan bäras in till altaret igen.

Kyrkoherde Per i Kirseberg församling har fått mig att förstå att miljöarbetet inte är något som ligger vid sidan av kyrkans uppdrag - det är en del av kyrkans och församlingens uppdrag och det måste genomsyra allt vi gör, så att det blir konkret, vardagsnära och självklart. Det är en konsekvens av evangeliet som handlar om och berör hela skapelsen och allt levande, inte bara människan.

Imponerande var också hur man i Kirseberg församling, som en del av miljöarbetet, tagit ett helhetsgrepp för alla de människor som behöver arbetsträning, sysselsättning och praktikplatser. De finns normalt sett i alla församlingar, men i Kirseberg församling har man skapat viktiga och meningsfulla sysselsättningar som bidrar till miljöarbetet. De stöper ljus, gör dopljusstakar, syr, sköter blommor, odlar grönsaker och tar hand om församlingens bikupor. Det blev väldigt tydligt att människan och naturen måste samspela och är beroende av varandra i ett kärleksfullt förhållande.

Nu ser jag fram emot fortsättningen på vårt miljöarbete. Det ska bli spännande att tillsammans med förtroendevalda, anställda, frivilliga och församlingsbor ta fram åtgärder så att Järfälla församling konkret arbetar med miljön i vår dagliga verksamhet på alla nivåer och bidrar till ett hållbart samhälle.