Döden är det enda rättvisa

I veckan nåddes jag av informationen om att en av mina tidigare medarbetare tragiskt omkommit i en trafikolycka. Just som hon gått i pension och verkade må bättre än någonsin dör hon. Då jag mötte henne för några veckor sedan var hon pigg, glad och full av energi. Hon hade massor av planer och idéer inför framtiden.

När jag fick informationen tänkte jag på att jag ofta möter människor som uttrycker att livet inte är rättvist. Jag kan inget annat än att hålla med. Det är inte ovanligt att jag säger det under griftetalet vid de begravningsgudstjänster som jag leder.

Ändå finns det en förväntan och en längtan från de flesta av oss, att det borde finnas någon form av rättvisa i livet. Vi tycker att den som är snäll och vänlig borde få leva längre än den som är elak och stygg. Ändå vet vi att det inte är så. Vi föds med olika förutsättningar och växer upp med helt olika möjligheter. Vi ställs inte inför samma val och har inte samma chanser i livet. En del har moralisk tur och en del har moralisk otur. Det är en hårsmån från att lyckas till att misslyckas.

Som kristen önskar jag att livet vore helt annorlunda. Jag önskar att alla föddes med samma förutsättningar, att alla växte upp med samma möjligheter att alla fick samma chanser i livet. Det är min ärliga strävan att bidra till en värld där detta blir sant. Men jag inser att det är helt omöjligt för mig, att på egen hand, åstadkomma detta. Samtidigt är det åt detta hållet de flesta av oss strävar. Det märks inte minst att vi på söndag inleder julinsamlingen i våra kyrkor under temat "Låt fler få fylla fem".

Det enda jag vet som är helt rättvist är döden. Vi ska alla dö, det kan vi inte komma ifrån. Tidpunkten är inte rättvis. Döendet är inte rättvist. Orsakerna är inte rättvisa. Men döden i själv är rättvis. I döden är vi alla lika. Ingen är för mer och ingen är viktigare. Ingen är finare och ingen är bättre. I döden finns inga titlar, inga meriter, inga lönekuvert och inga gamla lagrar att vila på. Det ända du har att komma med är att du är människa och att du gjort vad du kunnat med de förutsättningar du fått.

För mig innebär det att alla ska behandlas lika efter döden. Alla har rätt till en fin och värdig begravningsceremoni. Alla har rätt till samma behandling oavsett vem de är, vad de åstadkommit eller hur många vänner de har. Om jag leder en begravningsgudstjänst där det endast är jag, musikern, vaktmästaren och representanten från begravningsbyrån eller om det är 200 deltagare, så gör jag på exakt samma sätt.

Min önskan om att livet skulle vara rättvist är möjligen en utopi, omöjlig att åstadkomma. Men min övertygelse om att vi i döden alla är lika går att uppfylla genom att behandla alla som dött, på samma sätt och med samma värdighet.