Avgångsvederlag

I veckan har vi kunnat läsa i såväl Dagens Nyheter som i Kyrkans Tidning om hur mycket Svenska kyrkan betalt i avgångsvederlag de senaste åren. Summan uppgår till 115 miljoner enligt de båda tidningarna. Jag vet inte hur man kommit fram till summan eller om den är korrekt. Jag svarade själv på mejlet från Dagens Nyheter där de efterfrågade hur det ser ut i vår församling. De angav inte vilken summa som efterfrågades. Var det ersättning enligt kollektivavtal eller var det ersättning utöver kollektivavtalet? Eller var det den totala ersättningen?

Jag tror alltså inte att summan 115 miljoner stämmer. Den kan mycket väl vara högre eftersom alla inte svarat, eller den kan vara betydligt lägre eftersom ersättning enligt kollektivavtal inte räknas som ett avgångsvederlag. Om jag blir uppsagd och får den lagstadgade ersättningen som kollektivavtalet säger (i Svenska kyrkan är det 6 månader) då har jag inte fått något avgångsvederlag.

Jag vet inte om detta fenomen är mer utbrett i Svenska kyrkan än på andra arbetsplatser. Vad jag vet, så förekommer detta både inom statliga verksamheter, landsting, kommuner och privata företag. Det vanligaste är väl att en chef blir "utköpt" på grund av att han eller hon inte längre har styrelsens förtroende, för att man ska ändra inriktning på verksamheten eller för att verksamheten inte är tillräckligt lönsam och ger tillräckligt stor vinst eller avkastning.

Jag tycker att man i artiklarna försöker hitta alldeles för enkla och snabba svar på varför det är som det är. Man skyller på dåligt utbildade förtroendevalda eller för dåligt ledarskap hos de kyrkliga ledarna, inte minst kyrkoherdar. Det vill säga att vi inte klarar av att styra och leda verksamheten på ett professionellt sätt. Jag tror att detta är en bidragande orsak, men inte hela sanningen.

Varje gång en person blir "utköpt" och erhåller avgångsvederlag så är det ett djupt misslyckande för arbetsgivaren. Min egen erfarenhet är att detta är något man tar till då alla andra försök har misslyckats. Samtal har inte fungerat och gett något resultat. Tillsägelser har inte nått fram eller varit för otydliga. Varningar har inte tagits emot och accepterats. Stödåtgärder har inte lett någon vart. Företagshälosvården har inte kunnat hitta lösningar. Omplacering har inte fungerat eller varit möjligt. Samtal och förhandlingar med fackliga företrädare har inte öppnat nya vägar eller möjligheter. Kort sagt; de verktyg som arbetsgivaren har att ta till har inte fungerat. Det som kvarstår är avsked eller uppsägning. Självklart vill då den enskilda personen, genom sin fackliga företrädare, förlora så lite som möjligt och arbetsgivaren vill lösa problemet så snabbt som möjligt.

Jag tror att problemet är så mycket större än att vi löser det genom att utbilda förtroendevalda och kyrkoherdar. Jag tror att vi måste titta på allt från rekrytering till kulturen i Svenska kyrkan. Det första och bästa vi bör och kan göra, är att se våra församlingar som vilken arbetsplats som helst. Där ska gälla samma regler som på alla andra arbetsplatser. Det ska vara samma förmåner och skyldigheter för den som arbetar i kyrkan, som för den som arbetar i kommunen eller i ett privat företag. Om församlingen inte klarar av att leva upp till det arbetsgivareansvar som finns i samhället i övrigt kanske man måste skaffa sig verktyg för att komma tillrätta med det?

Vi måste lägga problemen där de hör hemma. Handlar det om organisationen? Struktur och arbetssätt? Kulturen? Individen? Jag tror att vi alldeles för lätt fokuserar på individen - chefen eller medarbetaren. Det näst enklaste är att omorganisera i tron att problemet försvinner. Personligen tror jag att de flesta problem handlar om struktur och kultur.