lördag 29 november 2014

Avgångsvederlag

I veckan har vi kunnat läsa i såväl Dagens Nyheter som i Kyrkans Tidning om hur mycket Svenska kyrkan betalt i avgångsvederlag de senaste åren. Summan uppgår till 115 miljoner enligt de båda tidningarna. Jag vet inte hur man kommit fram till summan eller om den är korrekt. Jag svarade själv på mejlet från Dagens Nyheter där de efterfrågade hur det ser ut i vår församling. De angav inte vilken summa som efterfrågades. Var det ersättning enligt kollektivavtal eller var det ersättning utöver kollektivavtalet? Eller var det den totala ersättningen?

Jag tror alltså inte att summan 115 miljoner stämmer. Den kan mycket väl vara högre eftersom alla inte svarat, eller den kan vara betydligt lägre eftersom ersättning enligt kollektivavtal inte räknas som ett avgångsvederlag. Om jag blir uppsagd och får den lagstadgade ersättningen som kollektivavtalet säger (i Svenska kyrkan är det 6 månader) då har jag inte fått något avgångsvederlag.

Jag vet inte om detta fenomen är mer utbrett i Svenska kyrkan än på andra arbetsplatser. Vad jag vet, så förekommer detta både inom statliga verksamheter, landsting, kommuner och privata företag. Det vanligaste är väl att en chef blir "utköpt" på grund av att han eller hon inte längre har styrelsens förtroende, för att man ska ändra inriktning på verksamheten eller för att verksamheten inte är tillräckligt lönsam och ger tillräckligt stor vinst eller avkastning.

Jag tycker att man i artiklarna försöker hitta alldeles för enkla och snabba svar på varför det är som det är. Man skyller på dåligt utbildade förtroendevalda eller för dåligt ledarskap hos de kyrkliga ledarna, inte minst kyrkoherdar. Det vill säga att vi inte klarar av att styra och leda verksamheten på ett professionellt sätt. Jag tror att detta är en bidragande orsak, men inte hela sanningen.

Varje gång en person blir "utköpt" och erhåller avgångsvederlag så är det ett djupt misslyckande för arbetsgivaren. Min egen erfarenhet är att detta är något man tar till då alla andra försök har misslyckats. Samtal har inte fungerat och gett något resultat. Tillsägelser har inte nått fram eller varit för otydliga. Varningar har inte tagits emot och accepterats. Stödåtgärder har inte lett någon vart. Företagshälosvården har inte kunnat hitta lösningar. Omplacering har inte fungerat eller varit möjligt. Samtal och förhandlingar med fackliga företrädare har inte öppnat nya vägar eller möjligheter. Kort sagt; de verktyg som arbetsgivaren har att ta till har inte fungerat. Det som kvarstår är avsked eller uppsägning. Självklart vill då den enskilda personen, genom sin fackliga företrädare, förlora så lite som möjligt och arbetsgivaren vill lösa problemet så snabbt som möjligt.

Jag tror att problemet är så mycket större än att vi löser det genom att utbilda förtroendevalda och kyrkoherdar. Jag tror att vi måste titta på allt från rekrytering till kulturen i Svenska kyrkan. Det första och bästa vi bör och kan göra, är att se våra församlingar som vilken arbetsplats som helst. Där ska gälla samma regler som på alla andra arbetsplatser. Det ska vara samma förmåner och skyldigheter för den som arbetar i kyrkan, som för den som arbetar i kommunen eller i ett privat företag. Om församlingen inte klarar av att leva upp till det arbetsgivareansvar som finns i samhället i övrigt kanske man måste skaffa sig verktyg för att komma tillrätta med det?

Vi måste lägga problemen där de hör hemma. Handlar det om organisationen? Struktur och arbetssätt? Kulturen? Individen? Jag tror att vi alldeles för lätt fokuserar på individen - chefen eller medarbetaren. Det näst enklaste är att omorganisera i tron att problemet försvinner. Personligen tror jag att de flesta problem handlar om struktur och kultur.

12 kommentarer:

  1. Jag tror ett av det viktigaste skälen att de blir så här på alla sorters arbetsplatser är att man är för konflikträdd att ta upp problem i sin linda, när de till slut inte längre går att dölja återstår ofta inget annat än "skilsmässan", sönderfallet av tilliten och samarbetet har gått för långt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Jag tror att kyrkans snällhetskultur och konflikträdsla är en mycket starkt bidragande orsak till att det ser ut som det gör.

      Jag tycker mig också märka en stor skillnad i hur de fackliga organisationerna hanterar detta.

      Radera
  2. Eftersom jag tror/tycker som du, anser jag att du gör en klok analys. Problemen inom kyrkan är inte så lätta att beskriva som att det är ett individproblem eller personkemi. Problemen är komplexa och det är sorgligt att så många strider utkämpas av dem som predikar kärlek. Jag skulle vilja jämföra striderna inom kyrkan med konflikten israeliter och palestinier. Iaf är de lika svårlösta. Det blir lätt så när någon åberopar högre makter som den yttersta ledaren och ger sig själv tolkningsföreträde.
    En gång för många år sedan skulle jag utreda en konflikt inom kyrkan en präst sade vid en intervju "han tjänar fel herre":).
    Jag tycker att du tar upp dessa konflikter och problem på ett föredömligt sätt. Jag hade önskat att det förekommit en öppen och lyssnande debatt. Kyrkan behövs idag mer än någonsin. Prästerna bör också precis som du röra dig bland folk (melodikrysset:)). Idag är det diakonerna som för ordet och bekämpar orättvisor. Kyrkans problem är inte enkla att beskriva därför är dom inte enkla att lösa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym.

      Tack för din respons och feedback.

      Problemen förstärks och försvåras om man blandar in Gud i dem och använder Gud som ett slagträ eller ett argument. Jag vill tro att Gud är närvarande i problemen utan att vi behöver nämna det. Framför allt måste vi fundera över på vilken sida Gud står om Gud nu tagit ställning i frågan. Det är inte alldeles självklart att Gud alltid står på arbetsgivarens sida, men det är precis lika oklart om Gud alltid står på den "utköptes" sida. Jag tror att Gud håller en sund distans och skakar på huvudet. Kanske är det så att Gud står på båda sidorna i ett försök att hantera problemet?

      Radera
  3. Delar din uppfattning att problemen förstärks och försvåras om man blandar in Gud. Det är som när judar anser att Israel har tilldelats dem av Gud. Därför gjorde jag jämförelsen.
    Det är svårt att baxa denna uråldriga koloss som kyrkan utgör, till vår tid. Den kommer från en tid då auktoriteter inte kunde ifrågasättas och tvång var ett naturligt medel att utöva makt på. Hur man ska få organisation, anställda, arbetsgivare och medlemmar att fungera på bra sätt är svårt. Ett litet tafatt råd är att man skulle kunna ha studiecirklar för att få kunskap hur konflikter ser ut och hur man kan hantera dem. För det är så, att det är långt ifrån alla konflikter som går att lösa så man får hitta sätt att leva med dem. Att låta ödet eller slumpen avgöra konflikter är grymt och tenderar att permanenta krigstillståndet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen Anonym.

      Jag anser att "utköp" måste vara det sista alternativet och endast tas till när alla andra möjligheter är uttömda. Det är en förlust för både arbetsgivaren och arbetstagaren. Kanske är det därför det blir avgångsvederlag, man försöker skapa en vinna-vinna situation av en förlora-förlora situation?

      Ibland önskar jag att det fanns bättre verktyg som kunde sättas in tidigare. Ett "utköp" är oftast resultatet av en mångårig konflikt som påverkar hela arbetsplatsen. Att inte göra något eller att ha "trubbiga" verktyg förlänger konflikten.

      Radera
  4. Jag delar din åsikt att det inte är en bra lösning att köpa ut anställda. Det borde vara ytterst sällan! Används det för lättvindigt utan ordentlig analys av situationen finns risk att konfliketen dyker upp igen. Om arbetsuppgifter, organisation och samarbetsformer noggrant beskrivs och analyseras, finns en möjlighet att beskriva situationen och hantera konflikterna.
    (Jag är inte så bra på data så jag hittade ingen annan knapp än "anonym" men du kan kalla mig Irene:))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Irene. Jag håller med dig. Det får inte bli ett sätt att slippa vidta andra åtgärder.

      Min uppfattning är att det även skulle finnas fler och andra "verktyg" att ta till innan det gått så långt att det är aktuellt med ett "utköp".

      Radera
  5. Kan det vara så att när man rekryterar en kyrkoherde till församlingen så väger förmågan att förkunna budskapet otvetydigt tyngst? Ledaregenskaperna hamnar kanske lite längre ned på kravlistan. I näringslivet för några decennier sedan så var det vanligt att den briljante ingenjören trots total brist på ledaregenskaper utsågs till chef eftersom detta var enda sättet att höja hans lön och premiera hens insatser. Ofta så fick detta tillvägagångsätt katastrofala följder. Företaget fick en usel chef och förlorade en duktig konstruktör/utvecklare. Om jag förstått det rätt så har du varit officier och jag vet att försvarsmakten tillhandahåller kanske den bästa utbildningen för ledare. Hur är det inom prästutbildningen? /Lennart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lennart, och tack för din kommentar och din reflektion. Jag tror att det ligger mycket i dina tankar, åtminstone har det gjort det tidigare.

      Numer måste man gå igenom en ganska lång utbildning för att vara behörig att bli kyrkoherde. Det blir allt flera arbetsgivare/församlingar som ställer krav även på erfarenhet som arbetsledare.

      Du berör en fråga som jag tror är långt viktigare, nämligen; "Vilka förväntningar ställs det på en kyrkoherde?"

      Jag tror att det är näst intill orimliga förväntningar på många kyrkoherdar - många av dem är dessutom motsägelsefulla. Man ska vara en god predikant, en god arbetsledare, tydlig, rättvis, snäll, vänlig, klok, trevlig, vara duktig på att sjunga, inte vara konflikträdd, empatisk och omtänksam, man ska se till helheten men inte glömma individen, ha ekonomisk sinnelag, kunna planera, genomföra och följa upp, osv, osv.

      Radera
    2. De förväntningar som du räknar upp och som ställs på en ledare inom kyrkan är desamma som ställs på ledare i näringsliv såväl som i statlig eller kommunal förvaltning. Kanske med undantag av sångförmågan. Det får väl närmast betraktas som ett äss i rockärmen om man jobbar i näringslivet. Oberoende inom vilken sektor man jobbar så är det tufft att vara ledare. Betydligt tuffare än vad det var för 20 år sedan.
      /Lennart

      Radera
    3. Hej igen Lennart.

      Jag håller med dig om att det ställs otroligt stora krav på ledare idag. Kanske ska man prioritera bland alla förväntningarna? Som ledare kan det vara väldigt svårt att sålla bland alla. Ska jag uppfylla Kyrkorådets förväntningar? Medarbetarnas? Församlingsbornas? Vad gör jag om de inte är samstämmiga?

      Samtidigt tror jag att det ibland blir en besvikelse i kyrkan om man är ledare på samma sätt som i näringslivet. Det räcker liksom inte, åtminstone inte för alla. Man ska gärna vara lite mer än ledare.

      Jag tror ibland att "utköpen" beror på att man inte lyckats leva upp till förväntningar som man inte ens visste fanns.

      Radera