2026

I veckans nummer av Kyrkans Tidning kan vi läsa att Svenska kyrkan år 2026 kommer att ha färre än 50 % tillhöriga av befolkningen. I många församlingar har man redan blivit en minoritetskyrka och i andra kommer man att bli det innan år 2026.

Ännu lever många av samhällets förväntningar på Svenska kyrkan kvar. Vi förväntas finnas tillhands och på plats, inte utifrån statskyrkotanken utan utifrån att vi är en folkkyrka, öppen, demokratisk och rikstäckande.

Vad jag förstår så är en del väldigt bekymrade för Svenska kyrkans framtid, inte minst ekonomiskt. Andra tycker att det är bra att Svenska kyrkan får en tydligare identitet utifrån att vi är ett trossamfund. Kanske är det som min professor i religionssociologi sa: "Man kan dela in dem i de lyckligt ovetande och de olyckligt vetande".

Är då framtiden så nattsvart som många befarar?

Jag tror inte att Svenska kyrkan har spelat ut sin roll, vare sig som trossamfund eller som en del av det Svenska samhället. Men det krävs att vi funderar igenom vilket uppdrag vi har och hur vi vill gestalta det i vår samtid och framtid. Vill vi vara en kyrka för folket? Vill vi vara folkliga? Eller vill vi vara ett samfund för de som tror och tänker lika? Vill vi vara en åsiktsgemenskap eller klarar vi av mångfald, både i verksamheter och åsikter?

Som trossamfund är det självklart att gudstjänsten ska stå i centrum. Men vi måste våga se att gudstjänst inte bara är det som sker i kyrkan på söndagen kl. 11.00. Alla gudstjänster vi firar är viktiga och ska firas med samma glöd och engagemang. I gudstjänsten får vi kraft att vara medmänniskor i samhället. I gudstjänsten får vi våra kallelser bekräftade oavsett till vilket uppdrag vi är kallade. Gudstjänsten är inte prästens eller de anställdas, det är församlingens. Gudstjänsten måste möta människors längtan och behov och de måste vara "folkliga", det vill säga vara på det sätt som gör att människor hittar hopp, mod och kraft att fullgöra sitt uppdrag i samhället.

Allas uppdrag är bedriva diakoni. Utifrån barmhärtighetens sju tecken ( Guds avbilder ) ska var och en bidra med vad de kan utifrån de gåvor och den förmåga som de har. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vad alla kan är att be, vilket gör att diakonin har sin början i gudstjänsten. Som församling måste vi våga tolka vårt uppdrag utifrån det lokala samhällets diakonala behov, utan att hamna i att "det är inte vår uppgift". Jag tror inte att vi ska göra det ingen annan vill eller vara någon "städgumma", men vi måste våga se behoven utifrån barmhärtighetens tecken.

När det gäller ekonomin så måste vi våga fundera över vad kyrkoavgiften ska användas till. Vi är skyldiga att fira gudstjänster, hålla kyrkliga handlingar, bedriva själavård och ha konfirmationsundervisning. Allt utöver det måste vi fundera på utifrån vårt uppdrag som kyrka. Jag tycker att vi mycket väl kan göra andra saker, men borde vi då inte ta betalt för dem? Kan vi bedriva bra och viktig verksamhet som bekostas på ett annat sätt än genom kyrkoavgiften? Kan det till och med vara så att vi kan bekosta en del av vår verksamhet genom bra och efterfrågade verksamheter som vi tar betalt för, så kallad näringsverksamhet?

Kan vi då vända trenden så att vi inte blir färre tillhöriga?

Jag tror inte att vi kan komma tillbaka till de dagar då i princip alla tillhörde Svenska kyrkan. På den tiden var kyrkan en maktfaktor, sedan blev kyrkan någon form av samhällets grundfundament. I dag är vi en sektor bland en massa andra sektorer. Jag tror att vi genom att våga nytt i samverkan med det omgivande samhället kan bli ett "kitt" mellan alla sektorer. Svenska kyrkan har alla möjligheter att bli en viktig kugge i ett nätverk av många intressenter som vill bygga ett hållbart samhälle. Det gör inte att vi blir fler tillhöriga, men det kanske gör att färre väljer att aktivt gå ur kyrkan.

Vi har ett uppdrag att missionera. För många har det ordet en negativ klang. Man ser framför sig hur kristna missionerade i Sydamerika eller i Afrika. Jag skulle säga att mission är en växelverkan mellan gudstjänst och diakoni. Den går från människa till människa. Det är här och nu. All mission och väckelse innehåller gudstjänster och diakoni som möter människors andliga och sociala behov. I mina ögon är detta att vara folklig. Då tror jag också att fler väljer att stanna kvar i kyrkan och att det eventuellt tillkommer nya tillhöriga.