Vem ska bestämma takten?

För någon vecka sedan var jag inbjuden till en konferens för kyrkliga ledare i Tammerfors stift. Deltagare var biskopen, stiftsmedarbetare, kyrkoherdar, kanslichefer, kyrkogårdschefer och arbetsledare för kyrkliga arbetslag. Förutom delegater från Svenska kyrkan var biskopen från Manchester och några kyrkoherdar från Engelska kyrkan inbjudna.

En av alla de frågor vi samtalade om, var vilket ledarskap som behövdes under olika situationer.

Det vardagliga ledarskapet, där man leder den normala verksamheten, bygger väldigt mycket på rutiner, lagar, beprövad erfarenhet och fasta strukturer. Det är inget särskilt krävande ledarskap utan det bygger mycket på medarbetarnas kompetens och erfarenheter av verksamheten. Rutinerna omprövas när det händer något ovanligt eller då det kommer nya lagar, regler eller bestämmelser. Man kan årligen göra utvärderingar och förbättringar. Beslut fattas oftast i konsensus.

Vid katastrofer krävs en annan form av ledarskap. Då leder man handgripligen och talar om vem som ska göra vad. Hur det utförs bygger på medarbetarnas kunskaper och erfarenheter, men det finns inte särskilt mycket utrymme för medbestämmande och några konsensusbeslut. Efter katastrofen utvärderar man och drar lärdomar och erfarenheter inför nästa katastrof. Beslut fattas ofta av ledaren ensam.

I kaos, krävs det ett ytterligare ett annat ledarskap. Ledaren måste stå ut med att inte sitta inne med svaren. Ledaren måste stå ut med sin egen och andras oro, osäkerhet och ångest. Det krävs uthållighet och fasthet som bygger på gemensamma värderingar och överenskomna prioriteringar. Som ledare måste man våga ställa och ta emot alla obehagliga frågor. Risken är att man fattar alldeles för snabba beslut, dels för att bli av med sin egen ångest och dels för att skapa någon form av lugn bland medarbetarna. Beslut fattas på olika sätt. Ibland är det majoritetsbeslut, ibland måste ledaren fatta besluten själv och ibland kan man nå konsensusbeslut.

Alla förändringar innebär mer eller mindre kaos. Ingen sitter inne med rätt svar och ingen kan med garanti säga hur det kommer att bli. Det gäller att ha en tydlig målbild av vad man vill uppnå och en accepterad process som leder mot målet. Till saken hör att både målet och processen kan ändras efterhand som kaoset utbreder sig. Då behövs det tydliga värderingar och prioriteringar så att man kan sålla mellan allt det som kommer upp. Utvärdering måste göras kontinuerligt och man måste våga ompröva sina beslut och ändra dem om det tillkommer ny kunskap, nya erfarenheter eller mer fakta.

En avgörande faktor då man leder i kaos är att avgöra i vilken takt man ska gå fram. Ska man följa de snabbaste (positiva till förändringar) eller de långsammaste (negativa till förändringar)? Följer man de snabbaste finns det stor risk att man fattar alldeles för snabba beslut som inte håller i längden. Det finns också en uppenbar risk att man tappar de långsammare. Följer man de långsammaste så finns det en överhängande risk att de snabbaste tappar engagemang och lust, vilket gör att de slutar eller att de går från medarbetare till "motarbetare".

För att hantera kaoset behöver man ha en bild av vilka beslut som ska fattas på vilket sätt och ha en tidsuppfattning om när besluten måste tas. Ibland tar det för långt tid att vänta ut ett konsensusbeslut och ibland tar det för lång tid att förankra ett ledarbeslut. Att alltid välja majoritetsbeslut innebär att man på sikt riskerar att splittra arbetslaget och tappa minoriteten.

Sade jag att vi inte kom fram till något exakt svar? Jag fortsätter att fundera...