Vinna - Vinna

Då jag gick på Karlbergs officershögskola i mitten av 80-talet, genomfördes all utbildning enligt den pedagogiska modellen; "upplevelsebaserad inlärning". Det innebar att vi kadetter inte endast förväntades lära oss kunskap på ett rationellt sätt, utan det vi lärde oss skulle även bli en del av vårt känsloliv. Vi skulle helt enkelt lära oss att förstå och kunna tillämpa vår nyvunna kunskap i praktiken. Kunskapen skulle integreras i hela vår yrkesroll.

Bitvis var det väldigt jobbigt att ta till sig denna utbildningsmetod. Jag upplevde i början lärarna som flummiga och otydliga. Kunde de inte bara tala om hur det skulle vara och vad som förväntades av oss kadetter? Efter ett par månader ramlade dock polletten ner och jag insåg att det var min uppgift och mitt ansvar att lära mig och inte lärarnas uppgift att ge mig kunskap. Lärarnas uppgift var att skapa förutsättningar så att jag kunde lära mig nya saker, få nya insikter och ny förståelse. Det gjorde de genom olika övningar och prövningar.

Året på Karlberg inleddes med en UGL-vecka. Syftet var att vi skulle lära oss hur en grupp utvecklas och fungerar, hur vi själva påverkar och påverkas av en grupp och vilket ledarskap som krävs för att en grupp skall mogna. Till att börja med var det läskigt men då veckan var slut förstod jag att det endast är i en mogen grupp, som alla vågar och kan, vara sig själv.

En av de övningar som vi gjorde under UGL-veckan, och som satt djupast spår i mig, var en "vinna-vinna" övning. Vi skulle samla ihop så många poäng som möjligt under en övning, vilket innebar att många av oss direkt uppfattade övningen som en tävling. De flesta av oss utgick ifrån att det viktigaste var att vi fick fler poäng än det andra laget. Om vi gett oss tid att fundera och om vi läst uppgiften noggrannare hade vi insett att vi hade fått mer poäng om vi samarbetat med det andra laget.

Då vi såg det som en tävling som skulle vinnas till varje pris, utgick vi ifrån att det viktigaste var att vi hade fler poäng än det andra laget. Konkret innebar det att vårt lag skulle vinna och det andra laget skulle förlora. Övningen slutade med att inget av lagen lyckades få ihop ett enda poäng eftersom vi till slut använt mer energi för att förstöra för det andra laget än att försöka få poäng till vårt eget.

Denna enkla övning har gett mig kunskaper och insikter som jag har haft glädje och nytta av allt sedan dess. Under återstoden av utbildningen fick vi träna på "vinna-vinna", bland annat genom att det vid alla prov fanns delar som genomfördes i grupp. Den som inte delade med sig av sina kunskaper till övriga i gruppen blev underkänd, liksom den som inte följde gruppens gemensamma överenskommelser.

Övningen och proven har lärt mig att jag inte blir bättre för att jag försöker göra andra sämre, och att jag inte blir sämre för att andra är bra. De lärde mig att i alla situationer försöka skapa ett förhållande där alla parter vinner något på samarbetet eller överenskommelsen. Det handlar inte om att hitta en kompromiss utan om att skapa en balans, där alla ser och känner sig, som vinnare.

Genom åren har jag genom erfarenhet lärt mig att detta inte alltid är möjligt. Då är det åtminstone viktigt att ingen upplever att de förlorat eller känner sig som förlorare. Tyvärr finns det människor som endast ser sig som vinnare om någon annan förlorar eller om de vinner mer än den andra parten. I relation till sådana personer är det omöjligt att skapa en "vinna-vinna" situation. Då får man göra sitt bästa och försöka stå ut med att den andra parten aldrig blir riktigt nöjd, även om de också vunnit något på samarbetet eller överenskommelsen.

I dag högaktar jag mina lärare från Karlberg för att de stod ut med kadetternas frustration. Att de ihärdigt vidhöll den pedagogiska grundprincipen trots att det hade varit enklare att ändra till det vi önskade. Deras tålamod har gett mig kunskaper, insikter och förståelse som jag aldrig hade kunnat läsa mig till. Tack I.P och L.F!