Fortsatta funderingar

Mina funderingar kring skillnader och likheter mellan moral och moralism har inte landat riktigt ännu. Även jag hamnar ibland i moralism, särskilt då jag är övertygad om att mitt ställningstagande är det riktiga. Det är lätt hänt att man blir moralist då man efter ett långt övervägande kommit fram till ett förhållningssätt eller ett beslut som man är övertygad om är det  korrekta.

Att komma fram till olika slutsatser är en del av moralens väsen eftersom vi utgår från olika etiska principer. Att då påpeka att andra kommit fram till felaktiga svar utan att lyssna till deras argumentation och sätta sig in i deras etiska överbyggnad och principer gör att man lätt hamnar i moralism. "Du har fel eftersom jag tycker det".

Att lyssna på hur andra tänker och resonerar, på vilka grunder de fattar sina beslut och vilka fakta de utgår från gör att man minimerar risken för att blir moralist. Jag kan argumentera mot deras idéer eller deras sätt att argumentera utan att moralisera. Jag måste acceptera att andra prioriterar och värdesätter på ett annorlunda sätt än jag själv gör.

I traditionell etik utgår man i sina moraliska bedömningar från avsikten, handlingen eller resultatet. Man kan utgå från det tänkta eller faktiska resultatet. Hela vårt samhälle är präglat av utilitarism, det vill säga att det är resultatet som är det viktigaste. Tidigare har vi varit mer regelstyrda och utgått från handlingen i sig själv. I många religiösa kontexter är avsikten det viktigaste, vilket innebär att man eftersträvar en särskild tanke bakom handlingen.

Vad som lätt händer när man gör bedömningar i efterhand är att man utgår från något annat än den som bedöms gjort. Det fanns en god tanke, men man kritiserar handling eller resultatet. Eller det var en god handling men resultatet blev tokigt. Lika ofta kan det ha saknats en god avsikt med resultatet blev bra. Vi har också en tendens att "bortförklara" våra egna handlingar genom att ändra på våra bedömningar. När det blev fel så säger vi att vi hade en god tanke eller att vi gjort en god handling. Personligen tycker jag att all etik och alla moraliska bedömningar måste bygga på en holistisk syn. Vi kan inte särskilja avsikten från handlingen eller resultatet. Vi måste ta hänsyn till alla tre delar då vi gör moraliska överväganden eller då vi bedömer andras handlingar.

Då det gäller den omtalade middagen i den "Gyllene salen" tror jag inte att det fanns något annat än goda avsikter. Handlingen i sig själv, att äta en dyr middag för kyrkoavgiften, är omtvistad och svår att motivera. Mat måste man ha, men hur mycket får den kosta och vad ska den omfatta? En, två eller tre rätter? Vatten, läsk, vin, öl? Kött? Ekologisk? Kravmärkt? Fairtrade? Är det ok att betala mer för ekologisk, kravmärkt eller fairtrade? Hur mycket mer?

Är handlingen, att äta en trerätters middag, mer eller mindre lämplig under vissa perioder av året? Vilka i så fall? Varför? Vad är det som gör att det är mer eller mindre lämpligt? Här är det lätt att bli "moralistisk". Visst kan man diskutera lämpligheten att äta en festmåltid samtidigt som kyrkan driver en insamlingskampanj som heter; "Utrota hungern". Men det är lätt att hamna i det vi i 50-års åldern fick höra som barn; "Ät nu upp. Tänk på barnen i Biafra". De blev ju inte ett smack mindre hungriga genom att jag åt upp mat som jag inte tyckte om. Är det rätt att koppla samman någon annans handlingar med något som inte har en direkt samhörighet? Är det någonsin rätt att äta sig mätt så länge någon annan svälter? Hade middagen varit "rätt" om man tagit upp en gåva till fasteinsamlingen? Hade konferensen varit ok om alla avstod från middagen och i stället skänkt motsvarande summa till de hungriga och svältande?

Resultatet av middagen i "Gyllene salen" vet vi idag. Förtroendet för Stockholms stift är allvarligt skadat. Människor är upprörda och ledsna. Vi har fått in ett antal blanketter med begäran om utträde ur Svenska kyrkan. Kunde de beslutande i sin vildaste fantasi tro att det skulle bli så här? Om ja, har de gjort ett gravt tjänstefel. Tjänstefelet började då när man beslutade om budgeten. Om nej, har de gjort fel och begått ett misstag. Går det att förlåta? Går det att gottgöra?

Jag vill inte vara moralist, men jag vill ha en god/hög moral. Då jag fattar beslut utgår jag från att jag ska stå för dem då jag möter församlingsborna, öga mot öga, utan att skämmas. Jag är medveten om att andra kan komma fram till andra beslut än jag gör och att andra gör andra prioriteringar och bedömningar än jag gör. Det är själva etikens och moralens dynamik. Vi kan komma fram till olika svar och ända stå för en god/hög moral.