Att inte döma - fel och brister

Lisa är för första gången i sitt liv i Afghanistan. Hon har varit i många av Europas länder, hon har varit i Amerika, Australien och Asien. Hon har till och med varit i Afrika – visserligen norra Afrika, men ändå.

För första gången är hon i ett land som styrs av muslimska lagar, även om inte landet är Islamskt. I början var det spännande att se människorna och miljön, men så här efter ett par veckor är det inte bara romantiskt och exotiskt. Kvinnorna bär eller tvingas bära burkha. Ett blått tygstycke som täcker hela kroppen och ansiktet. Kvinnorna betraktar sin omgivning genom ett litet virkat galler – precis som en instängd fånge.

I arbetet träffar Lisa många kvinnor – det är rektorer, doktorer, professorer och lärare. Så fort man är inomhus åker burkhan av och de visar sina vackra ansikten. Oftast är de vackert målade med mascara och läppstift. Nästan alla har långa vackra och välskötta naglar. Under burkhan har de kläder som inte ligger efter de kläder man ser på fester i Sverige. När Lisa tycker att hon lärt känna några kvinnor frågar hon om det inte är jobbigt att gå omkring i burkha: ”Jovisst svarar kvinnorna, det är svårt att se och man har ibland svårt att andas, men den skyddar mina fina kläder från damm och smuts och framför allt får man vara i fred från männen. Man slipper deras blickar och kommentarer”.

Lisa tycker att det är trist att kvinnorna inte ska kunna röra sig som de vill och inte kunna klä sig som de vill.

Ibland kommer det tidningar från Sverige till Afghanistan. Det är någon permittent som tagit med sig dem när de kommer tillbaka efter sin ledighet. En dag läser Lisa i en av kvällstidningarna att en kvinna våldtagits i en av Stockholms förorter. Kvinnan berättar, anonymt, i tidningen om hur hon behandlats och bemötts efter sin polisanmälan. Polis, åklagare och försvarsadvokater har frågat ut henne om hennes sexliv, hennes alkoholvanor och om hennes klädsel.

”Om du nu inte ville ha sex med mannen, varför hade du kortkort kjol och stringtrosor på dig?”

”Om du nu inte ville ha sex med mannen varför drack du 4 stycken gin och tonic?”

Tankarna far omkring i Lisas huvud. Kortkort kjol, stringtrosor, gin och tonic.

På eftermiddagen är Lisa ledig. Hon och de andra svenska tjejerna bestämmer sig för att sola. De går upp på taket och lägger sig i skydd av muren som omgärdar taket. ”Tror ni att man vågar sola toppless?”, frågar en av tjejerna. ”Klart vi kan”, svarar en annan, ”här finns inga muslimer i närheten”. Sagt och gjort, bikiniovandelarna åker av och flickorna njuter av den varma och starka solen på 2000 meters höjd. Det är verkligen avkopplande. Vad tjejerna inte märker är den tyska soldaten, som står i ett vakttorn 150 meter bort. De ser inte hur han i smyg tar fram sin kamera och fotograferar tjejerna. Just nu har flickorna inte en aning om att de inom 24 timmar kommer att finnas på internet, så att alla i hela världen kan se hur de ligger och solar topless på ett tak i Afghanistan.

Lisa tycker fortfarande att det är trist att kvinnor inte ska kunna röra sig som de vill och inte kunna klä sig som de vill, med ett undantag. Nu gäller det henne själv också.

Vid morgonmötet några dagar senare får Lisa reda på att den tyska soldaten skickats hem som straff för sitt fotograferande. Samtidigt får de höra att en muslimsk man fått 4 års fängelse för att han ofredat sin grannfru.

Förutom burkhan lär sig Lisa att det finns något som heter ”hedersmord” i vissa semitiska länder. Familjen dödar eller låter döda sina barn om de kränker familjens heder. Hela Lisas tillvaro gungar när hon tänker på att det finns familjer som inte låter ungdomar leva sitt eget liv och välja den partner de själv önskar. På kvällen sitter Lisa tillsammans med sina arbetskamrater och diskuterar saken. Alla är upprörda och tycker att det är fruktansvärt med så kallade hedersmord – de borde kallas ohedersmord. Alla deltar i diskussion livligt och engagerat – alla utom Pia. Pia sitter mest tyst och lyssnar. Så småningom drar sig de flesta tillbaka med en ursäkt om att det finns en morgondag. Till slut är det bara Lisa och Pia kvar.

”Du sa inte så mycket i kväll”, säger Lisa. ”Tycker du inte att det är hemskt att det finns barn som inte tillåts att välja sin partner själv?”

”Jo, det är fruktansvärt, det är kvävande och kränkande.”

”Men varför sa du inget då?”

Pia tar ett djupt andetag, hon nästan suckar. ”Vad finns det att säga, ni har ju redan sagt allting som finns att säga i saken, men menar ni det?”

Lisa blir förvånad, nästan lite ledsen. ”Det är klart att vi menar det, varför säger du så?”

Pia tittar ner i golvet och fortsätter. ”Tror du inte att det finns barn och ungdomar i Sverige som inte får välja sin egen partner? Barn som inte bokstavligen, men bildligt mördas av sina familjer om de väljer ett liv som inte passar in?”

Lisa förstår ännu mindre. ”Hur menar du nu? Vad då mördas bildligt av sina familjer?”

Pia får tårar i ögonen. ”Ja de mördas bildligt – det är mer raffinerat och mer utvecklat en de så kallade hedersmorden, men funktionen är den samma. Ta min bror som ett exempel. När han berättade för mamma och pappa att han var homosexuell försköt de honom. De sköt honom inte med kulor utan med ord. De talade om att han inte längre var deras son och att de inte ville veta av honom förrän han slutat upp med sådant trams som att vara homosexuell”.

Nu märker Lisa och tårarna i sina egna ögon. Hon kramar Pia samtidigt som det bokstavligen snurrar i hennes huvud. Hon tycker fortfarande att det är trist att kvinnor inte ska kunna röra sig som de vill och inte kunna klä sig som de vill. Men det är ytterligare en sak. Det är fel att inte alla människor får välja sin egen partner.

Och för första gången i sitt liv inser Lisa att det är lätt att se andras fel och brister och det är lätt att påtala dem. Hon inser också att vi ofta gör det för att slippa att se  och ta itu med våra egna fel och brister. När Lisa bad sin aftonbön, den här kvällen kom en viktig insikt. Hon bad:

”Gud hjälp mig att inte dölja mina egna fel och brister genom att peka på andras. Hjälp mig, att i andras fel och brister, se och förstå mina egna fel och brister.”