Vägen eller målet?

Söndagsmorgon. Det är november. Temperaturen växlar mellan ett par minus och ett par plus grader. Det är grått och ruggigt. Stefan ligger kvar i sin IKEA-säng. Genom en glipa i persiennen konstaterar han att vädret är det samma som i går, och i förrgår. Han ligger kvar i sängen precis som han gör alla andra söndagar. Han är lika ensam som när han gick och lade sig i fredagskväll. Stefan vaknar alltid ensam, därför att han alltid går och lägger sig ensam. Om man inte räknar klockradion som sällskap vill säga.

Oftast tillbringar han helgerna på exakt samma sätt. Ligga i sängen och titta på tv från fredag kväll till måndag morgon. Chips, Ahlgrens bilar och Coca-cola. Ibland sätter han på sig en träningsoverall och tar bilen ner till pizzerian vid järnvägen. Han tar alltid med pizzan hem. Att sitta ensam därnere och äta skulle han inte orka med. Tänk om någon såg honom. En jobbarkompis. Det vill han inte uppleva.

En strimma ljus når fram till Stefans arm. Ljuset orkar ta sig igenom både molntäcket och den trasiga persiennen. Stefan lutar sig över nattduksbordet och knäpper på klockradion. Av någon anledning är den inställd på P1. Javisst ja, han lyssnade ju på radioteatern i går. Nu är det radiogudstjänst. En kvinna talar. Det handlar om liv och död. Synd och dom. Det är något med kvinnans röst. Den är så levande och varm. Stefan försöker värja sig mot den, men han lyckas inte. Han är fångad av henne. Han har börjat lyssna.

"Det finns människor som är levande döda", säger kvinnan. "Människor som redan i sitt jordeliv slutat att leva".

"Vilka tokstollar", säger Stefan för sig själv. "Undrar vart hon vill komma".

Kvinnan fortsätter. "Hur många människor är det inte som lever sitt liv som i en postkö? De finns bara till för att vänta. De väntar på det ofrånkomliga. Och just för att de väntar, går tiden utan att de lever".

Stefan har blivit allvarligt intresserad av kvinnans tal.

"Föreställ dig", säger hon. "Föreställ dig att du är ute på en resa med den transsibiriska järnvägen. Du vet att resan startar i Moskva och att den slutar i Novosibirsk. Är ditt liv i järnvägsvagnen eller i Novosibirsk? Finns dina tankar i Moskva eller i den kupé där du sitter?".

"Vad svamlar hon om?", tänker Stefan. "Vad har det här med mig att göra?"

Kvinnan fortsätter. "Tänk dig nu att det plötsligt kommer in en man i din kupé. Han erbjuder dig att tillbringa hela resan med dig. Att vara ditt sällskap. Din rådgivare. Att trösta dig om du blir ledsen, och att skratta med dig när du är glad. Dessutom lovar han dig att stå för alla dina kostnader i Novosibirsk. Hotell, mat, allt".

"Han kan inte vara klok!" konstaterar Stefan. "Varför gör han det? Vad skulle han tjäna på det?"

"Vad gör du? Ber du honom lämna din kupé? Tar du emot hans erbjudande? Säger du till honom att du hellre sitter ensam och att hans erbjudande inte är tillräckligt bra? Eller börjar du fundera över vad han har för baktankar? Det kanske finns en hållhake någonstans? Är det något lurt med honom?"

Stefan har satt sig kapprakt upp i sängen. Framför sig ser han en järnvägskupé. Hans ansikte speglas i vindrutan, medan naturen passerar förbi. Det är exakt som i reklamen. Han kan nästan förnimma hur hans ansikte blir äldre och äldre.

"Vad skulle du göra?" Kvinnans röst ekar i hela rummet. "Valet är ditt? Vill du sitta kvar i din kupé ensam och vänta. Eller vill du leva under resan?"

Plötsligt har Stefan fattat ett beslut. Han vill lämna postkön. Han vill leva nu. Det finns väl ingen som åker transsibiriska järnvägen för att komma till Novosibirsk? Det hade ju gått betydligt fortare och varit både enklare och billigare att ta flyget, om man nu tvunget vill dit. Det är ju resan som är själva poängen.

I ett nafs har Stefan bytt lakan, bäddat, diskat och städat undan. Trots att det är söndag duschar han och rakar sig. "Aldrig mera en postköhelg", säger han bestämt till sin egen spegelbild. 

Klockan närmar sig 18. Dags för middag. Han låter bilen stå och promenerar ner till pizzerian. När han beställt den vanliga pizzan och hängt av sig jackan, frågar servitören osäkert: 

"Skall du äta här eller tar du med dig, som vanligt?"

"Jag äter här!". Stefan är bestämd.

"Väntar du på någon eller är du ensam?"

Stefan lutar sig något framåt och tittar servitören djupt i ögonen.

"Nä, jag väntar inte på någon. Och nä, jag är inte ensam, men jag är här själv".