Guds rike är nära

Guds rike är ett av de mesta centrala begreppen i Jesu förkunnelse. Det var Guds rike som Jesus hela tiden pekade på när han mötte människor. Han satte inte sig själv i centrum, utan det var Guds rike som var viktigast för honom. Vad är då Guds rike? Är det en geografisk plats, ett land eller en stad? Är det en plats som vi inte kan föreställa oss, därför att den ligger utanför vårt förstånd? Är det ett tillstånd? Ett återskapande av tillvaron, såsom det som var tänkt från början?

Jag tror att Guds rike både är en plats och ett tillstånd. Platsen är vår – det vill säga planeten Tellus – jorden. Tillståndet är det tillstånd som rådde i begynnelsen av skapelsen. Det är alltså något som ligger både i tiden och i framtiden, men också något som finns i historien. I Guds rike sammanflätas alla våra tidsbegrepp i det som upplevs som ett evigt nu. I det eviga nuet, som vi kallar Guds rike, där råder rätt och rättfärdighet. Där finns ingen som behöver räddas från det onda. Därför att det finns inte någon ondska i Guds rike. Varken strukturell eller individuell ondska.

I Guds rike finns ingen rädsla, inget lidande, inget smädande, ingen som görs till åtlöje och ingen som förföljs. Där finns ingen som sitter i fängelse eller är fångna på något annat sätt. Det finns ingen som berövas sin egendom.

I psaltarpsalm 85, får vi en beskrivning av det som är Guds rike:

”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. 

Trofasthet sprirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 

Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 

Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår”.

Låter det som en utopi, en dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse? En vision som är omöjlig att leva upp till? Förväntar vi oss att det krävs ytterligare ett gudomligt ingripande för att Guds rike ska bli verkligt och en realitet? För många kristna så uppfylls Guds rike den dag då Jesus kommer åter. För andra så är Guds rike en förutsättning för att Jesus ska komma tillbaka. Det är nästan som hönan och ägget – vad ska komma först? 

Personligen tycker jag inte att det spelar någon roll – som kristen har jag ett ansvar att varje dag arbeta för Guds rike. Om Jesus inte kommer åter förrän vi lyckats att återställa skapelsen eller om den inte blir återställd förrän Jesus kommer åter, det spelar för mig mindre roll. Det sämsta vi kan göra är att sätta oss ner och inte göra någonting alls. Att överlämna allt till Gud och inte bidra med det vi kan, efter det ansvar och den förmåga, vi har fått.

Vad kan vi då göra – du och jag? Det är ju ett oändligt arbete som ligger framför oss. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet för oss att lyckas med att skapa Guds rike? Jag tror att vi tänker fel om vi tänker så. Vi ska inte skapa Guds rike, utan vi ska bidra till att det skapas. Redan där känns det lättare och enklare. Allting hänger inte på mig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting.

Vi ska var och en, med de gåvor vi fått, bidra till att skapa Guds rike. Vi måste börja där vi befinner oss och i de sammanhang där vi lever. Det är ytterst få människor som har så mycket makt och påverkansmöjlighet att de kan bidra till Guds rikes tillkomst utanför sina egna liv. Desto större möjlighet, desto större ansvar.

Vi måste komma ihåg att vi inte kan förändra någon annan människa. Vi kan bara förändra oss själv och vårt eget liv. De mest grundläggande sakerna är jag övertygad om att vi alla försöker leva efter. Vi är inte elaka eller dumma, vi delar med oss av vårt eget överflöd, vi hjälper varandra och vi är rädda om skapelsen. Vi upplever oss inte som onda människor, därför vi inte är synbart onda.

Men den ondska som är värst är inte den som vi alla ser och kan ta på. Det är den osynliga och omedvetna ondskan. Den ondska som vi alla är med i, utan att tänka oss för. Den strukturella ondskan och den ondska som bär ett vänligt ansikte. Jag är mer rädd för den ondska som kommer från människor som uppfattar sig själv som goda, än för den ondska som kommer från människor som jag anser vara onda till sättet. Sanningen är ju att gränsen mellan onda och goda människor, inte finns mellan person och person, den går rakt igenom varje individs eget hjärta.

Den ondska som kommer från det goda, kan handla om förtryck som finns inbyggt i våra mänskliga system av regler, lagar och gränser, utan att det finns några onda avsikter. Tanken är god men konsekvensen blir ond. Det handlar också om så enkla och vardagliga saker som det vi kallar skitprat och skvaller. När någon är arg eller ledsen så förstår vi att de kanske inte menar precis det som de säger, men när någon i falsk omsorg talar illa om en annan, då tror vi på det utan att ifrågasätta. Det behövs alltid två personer för att skvaller ska fungera – en som pratar och en som lyssnar.

Att bidra till Guds rike behöver alltså inte vara något som är oöverstigligt, något som är så stort att vi tappar frimodigheten och uthålligheten, innan vi ens försökt. Att bidra till Guds rike är att börja i mitt eget liv och försöka se ondskan och hindren som finns precis runt omkring mig själv. Att våga se, kritiskt granska och sätta ord på det som jag själv är med i och bidrar till.

Oftast är det rädsla som styr mig när jag bidrar till strukturell och individuell ondska. Jag är rädd för att inte få vara med, rädd för att inte bli omtyckt, rädd för att göra fel, rädd för att bli förlöjligad och sårad. Jag kan också vara rädd för att ta ställning eller bli indragen i något. Jag vill inte lägga mig i och på det sättet blir jag en del av ondskan. Att inte tänka efter och att inte reagera kan alltså bli en del av den omedvetna och osynliga ondska som hindrar att Guds rike breds ut.