Det är också starten på nattvarden, som för mig är det mest centrala och viktigaste i min tro. Utan nattvardens mysterium överlever jag inte. I varje nattvard får jag möta Jesus Kristus och ta emot vad han gjort för mig. Jag får göra det tillsammans med alla kristna i alla tider, i ett möte där tid och rum upphör.
Jag har ofta funderat över hur det blivit om Jesus överlämnat en sak till lärjungarna som de skulle ha till minne av honom. Det hade inte dröjt länge innan de hade börjat strida om vem som skulle ha saken, förfoga över den och bestämma över den. Nu efterlämnade han en handling som kyrkan förfogar över, vilket betyder att alla döpta har lika mycket rätt till den.
Till nattvarden är alla döpta välkomna. Ingen har förtjänat nattvarden och ingen har gjort sig oförtjänt av den. Ingen är tillräckligt värdig och ingen är för ovärdig. Ingen tror tillräckligt och ingen tror för lite. Alla döpta får ta emot Jesus Kristus i nattvardens bröd och vin.
Vid den första nattvarden var Judas som förrådde honom, Petrus som förnekade honom och Thomas som tvivlade på honom välkomna och det är även vi.
"Vilket stort mysterium! Vilken salig måltid!
Brödet som vi bryter gör oss ett med Kristus.
Vinet som vi delar, oss med Gud förenar.
Omöjligt att förstå, att det kan vara så."
Psalm 726:2
Håller med Din genomtänkta betraktelse om Nattvarden. Och det är en stor sorg, att inte alla kristna kan dela Nattvarden med varandra!
SvaraRaderaHej Thorsten och tack för din kommentar.
RaderaJag delar din sorg och ber för att alla kristna ska dela samma nattvard.
Jag önskar dig en välsignad påskhelg.
MVH//Krister
Har läst dina tankar om nattvarden! Jag anser dock att det gått "inflation" i detta firande.
SvaraRaderaDet är ju nattvardsgång till varje mässa!
För mig är nattvarden en stilla stund, utan en massa människor som stör med sitt agerande och spring!
GL I SMÅLAND
Hej GL och tack för din kommentar.
RaderaJag känner igen din beskrivning från den tradition jag själv är uppväxt i. Då firade man nattvard högst en gång i månaden. Det fanns även föreställningar om att man inte skulle fira nattvarden för ofta, då det kunde vara ett uttryck för att man försökte "förtjäna" en plats i himmelen.
Numera har nattvarden fått en annan betydelse för mig. Den är central och viktig, men jag har även firat nattvard då jag haft samma upplevelse som du beskriver, "stör med sitt agerande och spring".
Själv försöker jag sänka tempot under nattvarden och betona varje ord så att de speglar min egen upplevelse och känsla av "viktighet".
Kanske är det en skillnad om nattvarden firas som en "ett nödvändigt ont", något som man känner sig tvingad att fira bara för att det ska vara så?
För mig är nattvarden en "stilla stund" i de flesta fall, men den kan också bli till ett "jippo" om man inte tänker sig för utan stressar igenom den, bara för att det ska vara så.
Med vänliga hälsningar, Krister