Ledig med funderingar

Jag gör nu ett par dagars uppehåll i mitt bloggande. Den kommande veckan är jag ledig och kommer att tillbringa min ledighet i Paris tillsammans med min fru och yngsta dotter.

Det är yngsta dottern som fått bestämma resmål. Då jag frågade henne hur det kom sig att hon valde Paris, svarade hon; "Men pappa, det är kärlekens stad". Då jag frågade vad det var hon ville se i Paris blev jag något förvånad. De enda sakerna hon nämnde var Mona Lisa och Eiffeltornet. Jag hade förväntat mig att hon skulle säga Disney world.

Under min ledighet kommer jag fortsätta att fundera över skillnaden mellan moral och moralism. Det är ett ämne som gnagt i mig efter den omtalade middagen i Gyllene salen. Själv deltog jag inte i årets presidiekonferens av olika skäl och jag kan tycka att det var olyckligt att förlägga middagen i Gyllene salen och jag kan fundera över det pris per kuvert som offentliggjorts. Att middagen ägde rum under fastan har jag däremot inga betänkligheter över, eftersom vi i vår kyrkliga tradition inte har några allmänna restriktioner eller anvisningar för hur man ska leva i fastan. För inte kan det väl vara värre att bryta fastan i Stockholm än på en kryssning till Tallinn eller på en stiftsgård i Stjärnholm?

Jag förfasas inte heller över att det serverades vin. Om jag inte missminner mig har Kyrkomötet fattat ett principbeslut om att det får serveras två glas vin eller öl vid särskilda tillfällen. En presidiekonferens som inträffar en gång per år bör väl se som ett särskilt tillfälle?

Kopplingen till fasteinsamlingen förstår jag överhuvudtaget inte, eftersom de pengar som bekostade middagen inte kommer från fasteinsamlingen eller någonsin varit avsedda för den. Det är pengar som för länge sedan är avdelade i församlingarnas budget med det specifika ändamålet "presidiekonferens" eller "strategisk ledning".

Än mindre förstår jag de röster som anser att Stockholms stift ska betala in motsvarande summa till fasteinsamlingen. För det första är det inte Stockholms stift som bekostat middagen, utan det är de församlingar som skickat representanter, för det andra har vi väl inte börjat med avlatsbrev igen?

Vår biskop har offentligt bett om ursäkt och beklagat att det blev som det blev. Kan ursäkten accepteras utan motkrav? Krävs det att hon eller någon annan ska betala för det? Är förlåtelsen inte villkorslös för alla? Måste förlåtelsen följas av en aktiv handling, som ett tecken på att den är mottagen? Blir inte det någon form av krav? Är vi inte alla rättfärdiga syndare? Blir man rättfärdig genom att betala en summa pengar eller upphör man att vara syndare när man väl gjort det? Försvinner synden i samma ögonblick som pengarna finns på "rätt" konto? Vad händer med den som inte kan betala för att få förlåtelse alternativt inte kan gottgöra förlåtelsen med tillräckligt mycket pengar?

Jag kan förstå reaktioner på att man bjuder på en middag för nästan 1300 kr, men det var ju ingen som var tvingad att gå, utom möjligen biskopen och hennes medarbetare. Hur hade människor reagerat om hon inte kommit till middagen? Hur hade det tagits emot om hon som biskop sagt att det inte blir någon presidiekonferens 2014 på grund av fastan? Är hon ansvarig även för andras beslut? Om jag blir bjuden till något som jag anser vara felaktig har jag inte ett eget ansvar att avstå? Bör jag påtala det?

Om problemet är att det inträffar under fastan då undrar jag om det inte är lika omoraliskt att äta motsvarande middag även om man betalar för det själv. Om problemet är att det kostade för mycket pengar så vore det lika illa när det än inträffade under kyrkoåret. Jag är övertygad om att det inte finns några onda eller giriga avsikter bakom middagen utan de som planerat och godkänt middagen har önskat att ordna en minnesvärd och meningsfull konferens.

Moralism handlar om vad som är rätt och fel. Moral handlar om att ha välgrundade argument för sitt agerande, vilket gör att man faktiskt kan komma fram till olika slutsatser och ståndpunkter. Om detta ska jag fortsätta fundera under mina dagar i Paris.