torsdag 24 april 2014

Ledig med funderingar

Jag gör nu ett par dagars uppehåll i mitt bloggande. Den kommande veckan är jag ledig och kommer att tillbringa min ledighet i Paris tillsammans med min fru och yngsta dotter.

Det är yngsta dottern som fått bestämma resmål. Då jag frågade henne hur det kom sig att hon valde Paris, svarade hon; "Men pappa, det är kärlekens stad". Då jag frågade vad det var hon ville se i Paris blev jag något förvånad. De enda sakerna hon nämnde var Mona Lisa och Eiffeltornet. Jag hade förväntat mig att hon skulle säga Disney world.

Under min ledighet kommer jag fortsätta att fundera över skillnaden mellan moral och moralism. Det är ett ämne som gnagt i mig efter den omtalade middagen i Gyllene salen. Själv deltog jag inte i årets presidiekonferens av olika skäl och jag kan tycka att det var olyckligt att förlägga middagen i Gyllene salen och jag kan fundera över det pris per kuvert som offentliggjorts. Att middagen ägde rum under fastan har jag däremot inga betänkligheter över, eftersom vi i vår kyrkliga tradition inte har några allmänna restriktioner eller anvisningar för hur man ska leva i fastan. För inte kan det väl vara värre att bryta fastan i Stockholm än på en kryssning till Tallinn eller på en stiftsgård i Stjärnholm?

Jag förfasas inte heller över att det serverades vin. Om jag inte missminner mig har Kyrkomötet fattat ett principbeslut om att det får serveras två glas vin eller öl vid särskilda tillfällen. En presidiekonferens som inträffar en gång per år bör väl se som ett särskilt tillfälle?

Kopplingen till fasteinsamlingen förstår jag överhuvudtaget inte, eftersom de pengar som bekostade middagen inte kommer från fasteinsamlingen eller någonsin varit avsedda för den. Det är pengar som för länge sedan är avdelade i församlingarnas budget med det specifika ändamålet "presidiekonferens" eller "strategisk ledning".

Än mindre förstår jag de röster som anser att Stockholms stift ska betala in motsvarande summa till fasteinsamlingen. För det första är det inte Stockholms stift som bekostat middagen, utan det är de församlingar som skickat representanter, för det andra har vi väl inte börjat med avlatsbrev igen?

Vår biskop har offentligt bett om ursäkt och beklagat att det blev som det blev. Kan ursäkten accepteras utan motkrav? Krävs det att hon eller någon annan ska betala för det? Är förlåtelsen inte villkorslös för alla? Måste förlåtelsen följas av en aktiv handling, som ett tecken på att den är mottagen? Blir inte det någon form av krav? Är vi inte alla rättfärdiga syndare? Blir man rättfärdig genom att betala en summa pengar eller upphör man att vara syndare när man väl gjort det? Försvinner synden i samma ögonblick som pengarna finns på "rätt" konto? Vad händer med den som inte kan betala för att få förlåtelse alternativt inte kan gottgöra förlåtelsen med tillräckligt mycket pengar?

Jag kan förstå reaktioner på att man bjuder på en middag för nästan 1300 kr, men det var ju ingen som var tvingad att gå, utom möjligen biskopen och hennes medarbetare. Hur hade människor reagerat om hon inte kommit till middagen? Hur hade det tagits emot om hon som biskop sagt att det inte blir någon presidiekonferens 2014 på grund av fastan? Är hon ansvarig även för andras beslut? Om jag blir bjuden till något som jag anser vara felaktig har jag inte ett eget ansvar att avstå? Bör jag påtala det?

Om problemet är att det inträffar under fastan då undrar jag om det inte är lika omoraliskt att äta motsvarande middag även om man betalar för det själv. Om problemet är att det kostade för mycket pengar så vore det lika illa när det än inträffade under kyrkoåret. Jag är övertygad om att det inte finns några onda eller giriga avsikter bakom middagen utan de som planerat och godkänt middagen har önskat att ordna en minnesvärd och meningsfull konferens.

Moralism handlar om vad som är rätt och fel. Moral handlar om att ha välgrundade argument för sitt agerande, vilket gör att man faktiskt kan komma fram till olika slutsatser och ståndpunkter. Om detta ska jag fortsätta fundera under mina dagar i Paris.

6 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte25 april 2014 kl. 08:02

    Jesu definition av moralism:
    "se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget" duger bra även i det här fallet!
    I Paris kan jag rekommendera att besöka "palais des decouvertes" eller vad det exakt heter. Trevlig resa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Tänkvärda ord.

      Med vänliga hälsningar, Krister

      Radera
  2. Eftersom du funderar seriöst omkring detta dristar jag mig till att delge dig några tankar.
    Varför var platsen fel?
    Stadshuset, Blå Hallen Gyllene salen signalerar festernas fest. Platsen passar utmärkt för stiftets 75-årsdag eller liknande fest men inte för en presidiekonferens.
    Men varför inte det?
    Därför att det triggar igång tankar om kommunalpampar som som äter och dricker för mycket på skattebetalrna bekostnad (typ Staffanstorp på Rivieran).
    DEt spelar inmgen somhelst roll om stiftet eller församlingarna som betalar. Festen sänder ändå signalerna att festa har de råd med men i vår grannförsamling drogs en diakontjänst in. Vi vet att det inte handlar om samma pengar men det vet inte våra passiva medlemmar. Och de är just de som bekostar vår verksamhet.
    Varför var det fel att ha festen under fastyan`?
    Därför att fastan djupast sett handlar om att avstå för andra ska få leva. Detta manifesterar vi i kampanjen "Allt för att utrota hungern". Det blir en fullständigt omöjlig krock när fotfolket skramlar med bössor och ordnar brödbod och gör olika symbolhandlingar för att samla in pengar om ledningen sedan bränner av massor av pengar på en fest. Vi ska inte förakta just det vi kallar signalvärden och symboliska handlingar. Jag vet inte om du vill kalla mig moralistisk eller moralisk men jag tyckte att festen var djupt olycklig.
    Caroline Krook

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej biskop Caroline och tack för din kommentar.

      Jag delar din moraliska bedömning och håller med om att det var en minst sagt olycklig tillställning. Fel plats och ett alldeles för högt pris. Att komma fram till den slutsatsen innebär inte att man är moralist.

      Självklart kan man även diskutera tidpunkten i relation till plats och kostnad samt till kyrkoåret och övrig verksamhet.

      Oavsett när det händer så står en trerätters-middags med vin i bjär kontrast till det viktiga diakonala arbete som fotfolket utför året runt.

      Under mina 15 år som kyrkoherde har presidiekonferensen infallit under fastan flera gånger. Vid de få tillfällen jag deltagit har det serverats en fin middag, om än inte av denna dignitet.

      Nu hoppas jag att vi alla tar lärdom av detta så att vi blir bättre på att göra moraliska övervägande och val.

      Med vänliga hälsningar, Krister

      Radera
  3. Det finns faktiskt värre saker att förfasa sig över och reaktionerna på denna fest bottnar nog i avundsamhet och småsinthet. Tror Solweig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Solweig och tack för din kommentar.

      Det kan säkert vara en del av drivkrafterna hos några, men i huvudsak så tror jag att det är besvikelse i botten. Besvikelse som i stor utsträckning är befogad. Jag delar i stora drag kritiken och anser att det var ett ogenomtänkt beslut, men samtidigt så tycker jag att det är viktigt att man håller isär sak och person och sak och sak. Det hade inte blivit mer pengar till internationellt arbete om inte samtliga församlingar beslutat att avstå och i stället skänka motsvarande summa. Då hade man förmodligen fått kritik för att man använda budget för strategisk ledning till välgörande ändamål istället för att utvecklas.

      Det är en betydligt mer komplex fråga än det verkar vid första anblicken. Kanske det är därför det är så lätt att kritisera? Då slipper man ge sig in i komplexiteten?

      MVH//Krister

      Radera