I dag "väcks" våra minnen till liv genom att man uppmärksammar årsdagen i TV, på radio och i tidningar. Jag tror att vi alla minns exakt vad vi gjorde och vart vi var när vi fick reda på att det hänt en naturkatastrof som drabbat stora delar av Asien och många svenskar. Inledningsvis kunde man inte riktigt ta in att det hänt, än mindre förstå omfattningen och hur många som drabbats.
Jag kallades till Järfällas POSOM-grupp den 27 december för ett möte kring hur vi i kommunen och kyrkan skulle kunna hjälpa och stötta de som var på väg hem. Vi hade ingen aning om hur många från Järfälla som kunde vara drabbade. Vi var dock överens om att vi skulle ha en fortsatt hög beredskap och att de som kom hem och inte hamnade på sjukhus i första hand behövde hjälp med praktiska saker som nycklar, pengar, nya kontokort, kontakt med försäkringsbolag etcetera.
Mellan den 28 och 31 december blev jag uppringd av Kyrkokansliet vid olika tillfälle. Först ombads jag att stå i beredskap för att åka ner till Thailand som präst, sedan behövdes jag inte. Så växlade det några gånger fram till kl 15.00 den 31 december. Då fick jag en förfrågan om att åka ner till Thailand för att hjälpa till med att ta hand om de avlidna och se till att de kom hem. Eftersom jag var i Malmö och flyget skulle gå från Arlanda, satte jag mig i bilen för att köra de dryga 60 milen. Under resan upp ringde jag några samtal för att förbereda min resa.
Då jag kom hem packade jag en väska med sandaler, 7 par kalsonger, 7 par strumpor, 7 skjortor och kortbyxor. En kompis kom med saker som han köpt på apoteket åt mig. Vi åkte förbi min förra fru och lämnade nycklar och bestämde hur min flickvän skulle göra med barnen. Klockan 23.00 lämnade min kompis av mig på Arlanda och jag mötte min blivande chef, general Hederstedt, fd ÖB.
Under flygresan ner fick jag den enkla instruktionen av generalen; "Vila och förbered dig mentalt på vad som kan möta oss." Jag hade en bild av att jag skulle vada i vatten, att jag skulle bo i ett tält, att vi skulle äta burkmat och att det skulle bli stora fysiska umbäranden. Inget av detta stämde. Jag fick bo på ett fint hotell, äta på restauranger och fick åka bil på alla uppdrag. Däremot var det psykiskt ansträngande på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.
Mina uppgifter blev att praktiskt ta hand om de avlidna och se till att alla handlingar som behövs då man avlidet utomlands fanns med. Tillsammans med några militärer och lottor, tog vi fram processbeskrivningar från det att någon var identifierad tills det att de bars ombord på flygplanet hem. Jag hade kontakt med anhöriga till de som var identifierade och omhändertagna. Så småningom fick jag även ansvar för att förbereda "kontorspersonalen" inför deras avslutning av uppdraget, genom att visa dem uppsamlingsplatserna. Det är väldigt svårt att bearbeta sitt uppdrag om man inte har konkreta bilder av vad man varit med om.
Den dryga månad jag var i Thailand efter "Tsunamin" har i mångt och mycket förändrat mitt liv. Självklart inte tillnärmelsevis på ett sådant sätt som för de som var drabbade och förlorade nära och kära. Jag fick nya vänner såväl bland hjälparbetarna som från anhöriga.
Jag hoppas innerligt att denna "minnesdag" inte ska riva upp sår som är på väg att läka, eller att den ska väcka alla obehagliga minnen. Jag önskar att den ska bli en dag att minnas de som avled och ge ansikte åt den kraft och det hopp som trots allt fanns och som gjort att man klarat av att leva vidare.
Hur konstigt det än låter så har jag aldrig upplevt Guds närvaro så påtaglig som under de veckor jag var i Thailand. Jag mötte Gud i varje människa, genom deras barmhärtighet. Barmhärtighet är det mest gudomliga hos Gud och det mest fulländade hos människan.
Jag ber med och för de som drabbades med orden i psalm 217:
Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörket är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.
Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig
När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid - inneslut den i din frid.
All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet, med du är barmhärtighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar