Kampen mot ondskan del 1

Den personliga ondskan finns inom var och en av oss. Det är en del av att vara människa. Det är först när vi vågar sätta ord på vår egen ondska som den kan försvinna. I ljuset spricker alla troll.

Om vi alla vågade se och sätta ord på vår egen ondska så skulle världen se annorlunda ut. I mötet med Jesus finns tryggheten att inte behöva visa fram en välfrisserad och tillrättalagd självbild. Jesus ser oss precis sådana vi är och vi duger. Det handlar om tro och tillit.

De som har ett behov av att framstå som allt igenom goda bär sannolikt på en skev självbild och en brist på tro och tillit. Om allt verkar perfekt, så är det inte det. Jag läste i en av våra dagstidningar för ett tag sedan att viljan att framstå som perfekt är ett tecken på att allt inte står rätt till.

Hur kan vi då bekämpa ondskan?

Det första och viktigaste är att erkänna att ondskan finns både inom oss och i vår närhet. Den värsta ondskan är den dolda ondskan, det vill säga den ondska som följer i spåren av att inte våga erkänna att ondskan även finns hos mig eller oss.

I nästa steg måste man våga sätta ord på ondskan. Man måste våga prata om den, analysera den och bemöta den. I de absolut flesta fall så är ondskan resultatet av omedvetenhet. Vi hade ingen aning om att våra handlingar, attityder, beteende, regler, normer eller värderingar kunde göra någon annan illa. Det behöver inte bero på att vi är omedvetna om ondskan, men det kan bero på att vi inte har förstått sammanhang och konsekvenser. Då ska vi tacksamt ta emot när någon påtalar det.

Att inte påtala det jag sett, känt eller erfarit är inte att vara snäll. Det är att vara elak. Det mest kärleksfulla vi kan göra är att påtala ondskan var helst vi stöter på den. Det är sällan vad man säger som utgör problemet, utan det är hur vi säger det. Att tiga är att samtycka. Likgiltigheten är ondskans fulaste ansikte.