Livet är inte rättvist

De flesta människor har en förväntan på och en önskan om, att livet ska vara rättvist. Vi tycker att alla människor ska få samma förutsättningar och möjligheter. Tyvärr är det inte så.

Livet är inte rättvist.

Därför tycker jag att mänsklig rättvisa, som jag skrivet om tidigare, inte kan vara någon form av millimeterrättvisa. Jag tycker att det ska vara åt var och en efter behov - av var och en efter förmåga och förutsättningar.

Några har tur i livet och andra har otur. Några har fått otaliga möjligheter och andra får inte en enda chans. Några har många talanger och andra har få. Det finns de som både har pengar, mat och ett stort socialt nätverk och det finns de som inte har råd med det livsnödvändiga, de som svälter och de som är fullständigt ensamma.

Livet är inte rättvist.

Vad kan man då göra? Inget annat än att göra sitt bästa. Inget annat än, att försöka hjälpa och stötta varandra. Inget annat än att inse att alla människors liv hänger samman på ett eller annat sätt. Så länge någon gråter är jag inte riktigt lycklig, så länge någon är hungrig så är jag inte riktigt mätt...

När jag drabbas av missmod, då brukar jag sätta mig ner och sjunga psalm 217:
1
"Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig".
2
"Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig".
4
"När min tanke tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid, inneslut den i den frid".