Kampen mot ondskan del 3

Den strukturella ondskan är egentligen den som är svårast att bemöta och bekämpa. Oftast sker den strukturella ondskan i det tysta och i de informella strukturerna.

Ondskan i de formella strukturerna, är jag inte särskilt rädd för. Den står under tillsyn, det vill säga att det finns ett kontrollorgan över den. Det finns personer som är ansvariga och det finns instanser att vända sig till. I föreningar finns det ett årsmöte, i kyrkan har vi både kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Det betyder inte att formella strukturer är allt igenom goda, utan självklart finns det ondska även i formella strukturer, men den är lättare att identifiera och åtgärda. Det finns lagar, förordningar och bestämmelser att tillämpa i åtgärderna mot ondskan i formella strukturer.

De informella strukturerna står inte under samma form av tillsyn och det är det som skrämmer mig. Det finns inga personer som är tydligt ansvariga och det finns inga instanser att vända sig till. Ondskan i informella strukturer känner vi bara av. De märks i attityder och beteende, men framför allt så märks de i allt det som inte sägs. Vi har alla känt av informellt strukturell ondska i form av kroppsspråk, ansiktsuttryck, suckar, härskartekniker och ögonkast.

När man försöker sätta fingret på vad det handlar om så är det svårt. Det kan vara svårt att sätta ord på den känsla man bär. Skulle man trots allt lyckas så kan man förvänta sig att utövarna förnekar att det skulle finnas något ont i det jag har upplevt. Står man på sig så slutar det oftast med att skulden läggs på den som påtalat ondskan. Den som påpekar, blir syndabocken.

Jag brukar ibland säga att jag aldrig är rädd för någon som står och skriker med ett vapen i handen. Jag inser att jag ska akta mig och att vederbörande är farlig. Däremot är jag rädd för den som är vänlig och insmickrande när min magkänsla och intuition säger att jag ska vara försiktig för att personen inte är den som den utger sig för att vara.