Krisstöd i praktiken

Det är många som tror att alla människor behöver samma stöd i kris och katastrof. Det trodde även vi som jobbar med det, tills för ett par år sedan. Numera vet vi att det inte är så. Varje människa är unik och ska bemötas som en individ och inte med en princip.

I kriser och katastrofer behöver människor praktiskt, emotionellt och socialt stöd. I samråd med den enskilda så kommer man fram till vilken hjälp just han eller hon behöver. De absolut flesta människorna klarar kriser och katastrofer på egen hand, med hjälp och stöd av släkt och vänner.

Som präst så är det lätt att tro att den enda hjälp jag kan förmedla är samtalshjälp, det vill säga någon form av emotionellt stöd. Det stämmer inte. I går sysslade jag med krisstöd i praktiken. Jag och några kollegor, bredde närmare 400 ost- och skink- smörgåsar i samband med en stor begravning.

Att förmedla hopp görs inte med ord och tal, det görs med handlingar. Genom ett lugnt uppträdande, struktur, information och närvaro ingjuts hopp. Jag som "hjälpare" gör det som behövs.