söndag 14 mars 2010

Kampen mot ondskan - sista delen

I gamla testamentet kan vi läsa om hur judarna slaktade en bock och smetade den slaktade bockens blod på en annan bock som drevs ut i öken. Syftet vara att låta den den nersmetade bocken bära allas synder. Det var en så kallad syndabock.

De senaste dagarna har jag skrivet om ondskan. Allt material kommer från en predikan som jag hade på tredje söndagen i fastan, under temat; "Kampen mot ondskan". Kanske har jag varit för tydlig, eftersom jag inte fått en enda kommentar på mina inlägg. Eller kan det vara så att tystnaden innebär att mina läsare håller med mig?

En syndabock är ett sätt att slippa bära ondskan själv. Judarnas ceremoni var säkert lika funktionell som de ceremonier vi har i dag. I mina inlägg har jag försökt förklara hur grupper omedvetet utser en syndabock som ett sätt att förklara det som är oförklarligt, åtminstone så länge man inte vågar erkänna och sätt ord på ondskan.

Den judiska syndabocken var inte utsedd omedvetet, utan tvärtom. Det var oerhört medvetet och ett sätt att hantera den ondskan som man inte orkade bära själv. De erkände och satte ord på ondskan och de hanterade den på det sätt som de kände till.

Nu har två svenska officerare fallit offer för någon form av ondska. De har stupat i Afghanistan där de var för att de ville göra skillnad. Oavsett hur vi definierar ondskan och oavsett om vi tycker att förövaren var en del av ondskan, så kvarstår faktum, Johan och Gunnar är borta. För att försöka hantera det vi upplever som ondska så försöker vi alla förstå. En del människor har också ett behov av att hitta en syndabock. Var det en ensam förövare, eller berodde det på någon eller något annat?

Är det så att svensk massmedia håller på att leta efter en syndabock som kan bära den ondska som vi alla har sett och nämnt vid namn? Den ondska som är så oerhört svår att bära och som som ingen av oss riktigt, förmår att på djupet förstå.

Underlättas vår sorg av att vi hittar en syndabock som inte är lika diffus som en polisklädd afghansk man som vi inte känner? Eller är det så att en syndabock inte fungerar om vi inte vet vad han eller hon heter, eller om vi inte vet hur vederbörande ser ut och om vi inte själva varit med om att driva honom/henne ut i öken?

2 kommentarer:

  1. Morrn Krister, ett par tankar om ondska och syndabockar.
    Jag var i 20 år gift med mina tre söners pappa, under de 20 åren såg han det som sin viktigaste livsuppgift att vråla:
    - "Veeeeeeem var de nu som var sååååååå in i h.... dum i huvet att...." varenda gång något stort som smått gått snett. Vi flög likt Emil iväg, om inte till snickarboa så,nånannanstans.
    Om man nu kan bli allergisk mot syndabockssökande, ja, då är vi fyra det.
    Tänk så mycket fantastisk energi som kan sparas genom att gemensamt fokusera på lösningar istället.
    Vidare måste jag få tacka för ditt melodikryss!
    Min mor i Skåne har så länge jag kan minnas löst krysset, hon är jätteduktig, även fast det var lättare när vi barn bodde hemma och vi kunde hjälpa varandra.
    Hur som helst, igår talades vi vid och hon hade gått bet på ett namn. Hon hade bara ett W i förnamnet. Då slog det mig att jag sett ditt kryss, och jag sa vänta, vänta, och ett par click borta fanns din lösning, William Clauson!
    Ingen av oss kunde på direkten minnas honom, men när jag googlat fram en bild så, javisst, han, ja, från Hylands Hörna, en glad gamäng och hedersman, visst minns jag honom! Min mamma får vänta tills idag, då kommer hennes 10-öring att trilla ner, när hennes datorburna väninna visar bilderna jag sänt över nätet.
    Moderna samhället, hur klarade vi oss förut?
    Så, än en gång tack!
    Carina

    SvaraRadera
  2. God kväll Carina och tusen tack för din kommentar.

    Det gör mig ont att du och dina söner tvingats att uppleva det du beskriver.

    Som jag skrivit i min blogg under veckan, så har ondskan många ansikten. Tyvärr så är det mesta fullt mänskligt och omedvetet. Att projicera allt på en syndabock underlättar för stunden men i långa loppet förvärrar det även för den som gör det.

    Nyckeln ligger i att erkänna sina egna fel, misslyckande, tillkortakommande och ondska. Det är väldigt svårt för många människor. Jag tror att rädslan för att inte bli omtyckt och räcka till är den vanligaste orsaken till att man projicerar.

    Vad kul att jag kunde hjälpa mamma i Skåne. Jag minns inte William Clauson, men med hjälp av google hittade jag honom.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera