Som tillfällig gräsänkling har jag fullt upp med att få livspusslet att gå ihop. Det märks att min fru och yngsta dotter är i Blekinge för att hälsa på svärföräldrarna. Det är inte bara så att jag saknar dem - jag behöver dem. Jag förstår inte hur jag lyckades få livet att gå runt som ensamstående pappa när de stora barnen var små.
Tänk på alla ensamstående föräldrar som ska få vardagen att fungera, år ut och år in, utan avlastning. Handla, laga mat, lämna och hämta på dagis, tvätta, bädda, städa och vattna blommorna. Dessutom ska de vara glada, snälla och trevliga. Utöver allt annat ska de skjutsa till träningar, gå föräldramöte och vara engagerade.
Livet påminner om ett pussel som min yngsta dotter har i stugan. Hon har fått det av sin mamma som i sin tur fick det när hon var liten. Pusslet består av 20 kuber som har olika bilder på alla sex sidorna. Det innebär att man kan lägga sex stycken 20 bitars pussel med det.
Livets pussel består av betydligt fler bitar. När man lyckats lägga pusslet så att en tydlig bild framträder, då är det plötsligt en kub som vrids så att man får börja om från början.
Hur många pussel ska man lägga i sitt liv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Krister!
SvaraRaderaJag skulle vilja påstå att många av oss är den där pusselbiten som inte passar in någonstans och är den som alltid blir över.
Vi som inte passar in i dagens samhälle med dess krav och önskningar på hur vi ska vara enligt vissa normer.
Pusselbiten vars färg eller modell som inte passar in någonstans i det nästan färdiga pusslet.
Så funderar man på om man ska spara pusselbiten eller kasta den.
Liknar inte det lite de människor som är udda och som avviker från normerna?
Var ska man göra med dem?
Nu kan man ju inte slänga bort människor men att gömma undan dem som inte passar in gör man ju ofta.
Det finns många bortglömda och ensamma människor idag som inte vill eller orkar uppfylla kraven som är och finns i vårt samhälle.
Ett samhälle som egentligen borde finnas till för oss alla men som istället göms undan och glöms bort i någon instiution så att de inte syns.
Kanske det är därför så många mår så dåligt idag?
Man får inte leva det liv som man egentligen vill leva för då passar man ju inte in utan blir den där pusselbiten som alltid blir över.
Hälsningar C.C
Hej CC och tack för din kommentar.
SvaraRaderaVisst kan det vara så att någon upplever sig som en udda pusselbit. Samtidigt så är jag helt övertygad om att det finns ett pussel för oss alla. Alla människor passar in i något pussel. Alla människor behövs för att ett eller annat pussel ska falla på plats.
Skulle det vara så att man försökt att hitta till vilket pussel man passar men inte hittar det då är det djupt olyckligt. Kanske är det så att alla inte passar i ett 1000 bitars pussel? Någon kanske hellre vill vara i ett 20 bitars pussel? Eller i ett pussel där det finns en given plats för varje del och där man inte är beroende av de andra delarna?
Om det nu är så att man är en pusselbit som känner att man inte får plats, då tycker jag att man ska försöka hitta det pusslet där man får plats, eller den del av pusslet där man känner att man hör hemma.
En grön pusselbit får inte riktigt plats i den del av pusslet som ska vara en sjö. Och en blå pusselbit får inte riktigt plats på den del som är gräsmatta.
Dock är jag helt övertygad om att alla mänskliga pusselbitar passar och hör till i något pussel. Det gäller bara att hitta och välja det pusslet.
Med vänliga hälsningar
Krister
Hej igen!
SvaraRaderaJag tycker att du gör det enkelt för dig med att säga:
”Det gäller bara att hitta och välja det pusslet”.
Så enkelt är det inte för alla som det kanske är för dig.
Står man utanför så är det inte så bara att hitta och välja.
Säg det till en som redan är utfryst och mobbad som inte får känna samhörighet med andra.
Var ska de söka och hur ska de våga när de redan står utanför?
Alla människor behövs för att ett eller annat pussel ska falla på plats.
Varför sitter då så många instängda idag i sin ensamhet om det nu finns en plats för alla?
Dessutom mår så många fruktansvärt dåligt idag.Det är bara att gå ut och titta på mångas bloggar.
Jag blir beklämd av att så många mår så dåligt och inte får den hjälp som de behöver och jag tror inte att de vill höra att det bara är att hitta och välja sin plats. För den finns inte i deras värld när man mår mycket dåligt och inte får stöd och hjälp som man behöver.
Hälsningar C.C
Hej igen CC!
SvaraRaderaJag gör det absolut inte enkelt för mig.
Varje person har ett eget ansvar att hitta det pussel där man passar.
Om man upplever att man inte passar in i något sammanhang och man tycker att man gjort allt man kan för att hitta sammanhang där man känner sig hemma, då borde man kanske fundera över om det är något man behöver ändra på hos sig själv. Eller så kanske man måste lära sig att leva med att vara den som upplevs av andra som udda och annorlunda.
Kanske man måste göra ett val. Antingen så accepterar jag situationen eller så gör jag något åt den. Kan det vara så att det finns människor som aldrig blir riktigt nöjda? Att deras livskraft ligger i att klaga och beklaga sig?
Jag har ingen aning om varför så många mår dåligt i dag.(Om det nu är så att fler mår dåligt i dag, än man gjorde förr. Kanske man mår dåligt av andra anledningar?)
Jag har heller ingen aning om varför människor sitter ensamma.
Kontentan av det jag skriver är att varje människa är ansvarig för sitt eget liv. Om man inte är nöjd så är det ett personligt ansvar att göra det som ligger i ens makt att göra. Alla kan tacka nej. Alla kan be om hjälp. Och tro mig det finns många människor som inget hellre vill än att hjälpa.
Men man kan inte be någon annan att leva sitt liv. Det måste man göra själv. Man kan inte heller lägga över ansvaret för sitt liv på någon annan.
Det finns en liten grupp människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv och som inte kan be om hjälp. Dessa är inte utom all hjälp, utan samhället går in och hjälper dem, om bara det kommer till någons kännedom. Vad vi alla kan göra, är att se, registrera och räcka ut en hand.
Den som inte kan ta emot en utsträckt hand eller som inte nöjer sig med den hjälp som erbjuds, har ett eget ansvar.
Det finns många som vill bestämma och tala om hur allt ska vara men de vill inte ta ansvar.
Så CC. Jag förenklar inte och förminskar inte.
Dessutom är jag inte säker på att jag passar in i alla pussel och jag har inte och har aldrig haft det enklare än någon annan.
Hälsningar
Krister
Hej Krister!
SvaraRaderaJag kan hålla med dig om att vi alla har ett eget ansvar för våra liv men alla har inte den orken eller viljan till det av olika anledningar.
Många lever under förtryck och får veta att de inget duger som människa.
Får man ständigt höra att man inget är värd kan man heller inte ta sig ur den situationen ensam.
Många som mår dåligt får ”lyckopiller” som en lösning på det hela och den hjälp de helst vill ha får de inte.Ibland är det långa köer till just den hjälp som finns och alla vill inte heller söka sig till kyrkan.
Många är och lever ett udda liv och är nöjda med det men så har de en omgivning som inte accepterar det. Oftast störs man på den personen som avviker från den gällande norm.
Man måste ju vara som alla andra och passa in.
Gör man inte det så rubbar man hela systemet och blir till ett problem.
För många år sedan var jag inte försäkrad på samma försäkringsbolag som alla de andra i vårt fack. Av olika anledningar ville jag inte tillhöra detta försäkringsbolag.
Jag fick dessutom visa upp mina papper flera gånger på att jag verkligen var försäkrad.
Fackordförande påtalade flera gånger att jag måste byta försäkringsbolag men jag stod på mig. Till slut kom han till mig en dag och skrek att det passade inte sig att jag var den enda som inte var med.
Det var inte bra för statistiken och jag gav honom ett stort problem med att vara den enda som var avvikande.
Nu är jag en stark person så jag gav inte efter för hans vilja men jag fick också veta av hela omgivningen efteråt att jag inte var passande.
Vi alla är en pusselbit i detta samhälle men några av oss avviker och kanske inte passar inte in i detta större pussel.
Men för några är det inte så ”bara” att hitta och välja det rätta pusslet.
Ha en bra dag!
önskar C.C
Hej igen CC!
SvaraRaderaDet är förfärligt när människor tappar orken och viljan. Dock kan inte omgivningen ge tillbaka dem varken orken eller viljan. Den måste komma inifrån.
Men man kan faktiskt få hjälp att hitta sina egna drivkrafter och sin egen vilja. Det vet jag med 100 % säkerhet.
Jag tror inte att lyckopiller är annat än en kortsiktig lösning. Men ibland är det nödvändigt för att få tillbaka så mycket ork och kraft att man är mottaglig för den hjälp som står till buds.
Kanske man inte heller ska vara "kräsen" utan ta emot den hjälp som erbjuds, tills det finns förutsättningar för att få den hjälp man önskar. Det är inte heller alltid som den hjälp man vill ha är den hjälp som är bäst eller som man i botten behöver.
Om man nu inte vill något, så behöver man ju inte heller. Men är det rimligt att klaga på omständigheter som man inte vill ändra på?
Ingen människa ska behöva leva under förtryck. Det är allas ansvar att så inte sker. Både förtryckarens och åskadarnas.
Självklart måste alla få göra sina egna val, utan att upplevas som ett problem för omgivningen. Hade jag varit dig hade jag nog bytt fackförening.
Ibland har jag mött människor som redan från början har förutsatt att de inte ska passa in i mönstret eller bli accepterade. De försöker inte ens. I stället ställer de sig på tvären så att de verkligen blir annorlunda och hamnar utanför. På något sätt känner de sig trygga i den rollen och ser till att det blir så. Då blir de inte besvikna och ledsna, utan de kan tydligt visa att de hade rätt.
Då brukar jag fråga dem vilket som är viktigast. Att de har det bra eller att de har rätt?
Tyvärr finns det människor som blivit så skadade av livet att de saknar tillit till andra människor. De vågar inte och kan inte tro på andra. Omedvetet "prövar" de hela tiden sin omgivning och de finner hela tiden belägg för att de har rätt - det går inte att lita på omgivningen. Det mest tragiska är att omgivningen inte kan hjälpa dem. Vad man än försöker göra så hittar de alltid anledningar till att inte lita på andra.
Jag har ingen aning om hur man ska kunna hjälpa en sådan person, men hur man än försöker så brukar det inte hjälpa. Man behöver nog uthållighet och massor av energi och tid. Inte minst då jag arbetade inom barn- och ungdomspsykiatrin träffade jag de som farit så illa av livet att de inte litade på någon.
Ha en bra dag!
Krister
Hej!
SvaraRaderaSåg er dialog.
Om det nu är såg att du, CC, känner dig som du beskriver eller att du har någon vän som gör det så har du redan tagit ett litet steg mot en förbättring av livet.
- Du har letat fram detta forum med en präst som är bra på frågor om livet.
- Du har vågat öppna frågan om problemet och diskutera svaret.
- Du verkar vara redo för en fortsättning och ett sökande efter förbättring av meningen med livet.
Små steg men ack så viktiga...
Stanna inte av den yttre dialogen nu. Det finns en vändning närmre än du tror...
Hej Dagsuddaren!
SvaraRaderaTACK!
Krister