Melodikrysset vecka 29 - 2010

Även denna lördag försöker jag lösa krysset ute i stugan. Det varma vädret har försvunnit, eller åtminstone gjort ett uppehåll. I dag är det bara 14 grader och solen kämpar för att hitta fram genom molntäcket. Kan det vara vädret som gör att jag har perfekt täckning på det mobila bredbandet även inne i stugan? Kanske vill inte datorn vara ute när det är så kallt?

Mitt förslag på lösning i dag, ser ut som följer:

V 6: Det var Lasse Berghagen som sjöng en för mig helt okänd sång. Kan den heta; "Inte bara drömmar"?

L 2: Jag kände igen; "Tulpaner från Amsterdam", direkt.

V 13: Timoteij har varit med i allsång, både på Skansen och på Liseberg de senaste veckorna. Deras bidrag; "Kom", är faktiskt den enda sång jag hört med dem.

L 11 och V 7: Jules Sylvains melodi heter; "Sol ute, sol inne".

L 5: Londons symfoniorkester spelade; "Purple rain", av Prince. Rätt svar måste vara att det regnade.

V 9 och V 10: Den svenska sången var; "Öppna din dörr", av Tommy Nilsson. Den utländska sången heter; "Du är den ende", på svenska.

L 1: Den enda jag kan komma på är Victoria Silvstedt. Jag hade ingen aning om att hon spelat in någon skiva. Tydligen hette sången; "Rocksteady love".

V 1: Det är smaragder som givit färgen i; "Vi går över daggstänkta berg".

L 4: Artisten var Darin. I dag sjöng han; "You´re out of my life", från melodifestivalen. Han sjöng också den när han var med på allsången här om veckan.

V 8: Den som skrivet musiken till; "Send in the clowns", ur musikalen; "A little night music", heter Stephen Sondheim. Allt enligt Wikipedia.

L 3: Det måste ha varit Aretha Franklin som sjöng. Jag kände igen hennes röst, men inte sången, "Deeper love".

L 12: Melodin som skulle svalka av oss heter; "Hej mitt vinterland".

V 11: Det var Usher som sjöng; "Moving mountains".

Egentligen var det bara Jules Sylvains vals som ställde till besvär i dag. Men tack vare google och hjälp av vissa bokstäver så löste även det sig.

Sommarmys

Jag har tidigare skrivet om fredagsmys. Det är något som de flesta ägnar sig åt. Själv, har jag i två dagar, ägnat mig åt sommarmys. I går var jag, min fru och vår dotter i Furuviksparken. Vi tittade på djuren, åt en mysig lunch och åkte karuseller. Dagens slutade med att min fru och vår dotter badade i äventyrsbadet.

I dag har jag och samma dotter, varit i Sandviken på Parkbadet. Vi badade tillsammans i någon timme och sedan åkte vi till McDonalds. Dagen avslutades med att vi åkte och handlade i Östervåla. Bland annat köpte vi en överraskning till min fru. Hon kommer att få den i morgon när hon kommer hem från jobbet.

För mig är detta sommarmys. Jag gillar enkla sommardagar utan alltför många "måsten". Det viktigaste är inte vad man gör, utan att man gör det tillsammans.

Det enda som jag saknat de senaste dagarna är min två äldsta barn. Men å andra sidan vet jag att de har det bra tillsammans med sin mamma och att jag träffar dem på söndag. Efter det har vi fyra veckor tillsammans. Jag hoppas att vi kommer att ha mycket sommarmys tillsammans.

Vilken härlig insikt

I dag har jag kommit till två härliga insikter i mitt liv.

Jag har efter flera samtal med människor som jag egentligen inte känner kommit fram till att det viktigaste i livet inte är att ha rätt. Det är betydligt viktigare att ha det bra, eller att det blir så bra som möjligt. Visst har jag vetat det intellektuellt tidigare, men i dag så har "polleten fallit hela vägen ner". Nu vet jag det känslomässigt också.

Den andra insikten som jag i dag har erfarit, är att det känns bra att avstå från sina rättigheter. Endast den som vet att de har rätten på sin sida, kan avstå från att använda den. Det var en otrolig befrielse att inte hävda vad som är sant och rätt, utan lugnt och sansat, tala om att jag avstår.

Jag hoppas att mina nya insikter ska komma både mig själv och andra till nytta och glädje.

Du ska hedra din fader... Var går gränsen?

Vad innebär det att hedra sin fader och sin moder? Det har jag haft anledning att fundera över de senaste veckorna. Min biologiska pappa dog för några dagar sedan. Vi hade ingen bra kontakt. Egentligen hade vi ingen kontakt alls under nästan tjugo år.

I januari fick jag reda på att han var svårt sjuk. Jag ringde honom och erbjöd honom att få träffa eller samtala med mig och/eller mina barn. Han hörde aldrig av sig. I midsommar kontaktade min syster mig och talade om att det var ytterst allvarligt, han var döende. Återigen erbjöd jag mig att komma till honom och samtala, men han ville inte ha kontakt med mig.

Har jag då hedrat min fader tillräckligt?

Jag vet inte det, men jag hoppas att jag gjort det. Jag har skaffat mig en utbildning, jag har ett fast jobb och jag kan, tillsammans med min fru, försörja vår familj. Jag är en skötsam samhällsmedborgare och betalar skatt. Är det tillräckligt? Hur ska man hedra sin pappa när man inte har kontakt med honom?

När upphör ens pappa att vara ens pappa? Kan man välja bort att vara pappa, när man väl blivit det? För mig är det ett livslångt uppdrag att vara pappa. Vem kan då besluta att någon inte längre är ens pappa? Vem kan besluta att något barn inte är önskvärt? Var går gränsen?

Egentligen förlorade jag min pappa för många år sedan. Sakta försvann han bort ur mitt liv från det att han och min mamma skilde sig. Han prioriterade sin nya familj och jag kände mig bortvald. Jag hoppades i många år att vår relation skulle bli bra, men det blev inte så. När min bror dog 1977 trodde jag att det skulle komma en vändning, men det gjorde inte det. 1992 skrev jag ett långt brev till honom i förhoppning att det skulle förändra något. Det gjorde det, men inte till det bättre - tvärtom blev det mycket sämre. Till slut valde jag helt enkelt bort relationen med min pappa. Det var inget lätt val men jag har aldrig ångrat det och gör det inte nu heller.

Varför skriver jag då detta?

Jag skriver egentligen av två anledningar. Den första och viktigaste, är för att visa alla som har trasiga relationer, att det förekommer över allt i vårt samhälle. Det finns så mycket skuld och skam när våra nära relationer inte fungerar. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon att känna mindre skuld och mindre skam för sina trasiga relationer. Själv känner jag varken skuld eller skam längre. Skuldkänslorna försvann när jag gjorde ett aktivt val som jag kunde ta ansvar för. Skammen släppte när jag vågade säga som det var mellan min pappa och mig. Jag hoppas att inte heller min pappa kände någon skuld eller skam.

Den andra anledningen är att det är ett sätt att bearbeta mina egna känslor och funderingar. Detta är det åttonde och förhoppningsvis det sista utkastet jag skriver sedan i går kväll. Jag skriver, ändrar, lägger till och tar bort. Varje gång jag formulerat mina tankar, så funderar jag över om jag på något sätt gör min pappa någon oheder. Det är inte min avsikt. Jag önskar inte misskreditera honom utan jag vill försöka skapa någon form av mening i alla meningslösa missförstånd, misstag och fel. Jag vill också understryka att jag inte tyckte illa om min pappa. I botten av mitt hjärta älskade jag honom för att han var just min pappa.

Jag trodde att jag hade sörjt färdigt för länge sedan. Jag har inte gråtit på många år, men då jag insåg att jag inte bör gå på begravningen av hänsyn till min pappa och hans familj, brast det för mig. Efter flera långa telefonsamtal med olika personer har jag insett, att jag hedrar min fader bäst, genom att inte gå på begravningen. Att jag helt enkelt står för och tar konsekvensen av mitt beslut att inte ha någon kontakt med honom.

Livet är inte rättvist...

De flesta av oss har en föreställning om och en önskan att livet ska vara rättvist. Vi vill att snälla människor ska få leva längre och ha det bättre än de som inte är så goda. Men sanningen är att livet inte är rättvist. Det finns inget samband mellan en människas godhet och hur många år de får på jorden. Åtminstone inte som jag har sett eller erfarit. Det är möjligt att det finns någon form av högre rättvisa, men i sådana fall är det något som övergår mitt förstånd.

Vi vill också att det ska finnas en mening med det som sker. Inte heller det har jag hittat. Det finns saker som är fullständigt meningslösa i min ögon. Jag kan inte se en mening i lidande och orättvisa. Men återigen kan det finnas en mening som jag inte har förmågan att förstå.

I går blev jag uppringd av en ung kvinna. Hennes väninna hade drunknat vid ett nattligt bad. Väninnan var nykter, vattnet var lugnt och vädret var varmt. Det enda jag kunde säga var just; att livet inte är rättvist och att jag inte kunde se någon mening med det inträffade. Samtidigt kunde jag försäkra henne om att livet går vidare för henne och de andra som sörjer.

På något sätt är det insikten om att livet inte är rättvist, att det händer saker som jag inte finner någon mening med och att vi alla är dödliga, som gör livet så fascinerande Att se livet precis så som det är, gör att jag vill ta vara på varje stund och varje relation som är viktig för mig.

För mig är det en trygghet att veta under vilka omständigheter jag har att leva. Även om jag önskar att de vore annorlunda, så känns det bättre att veta villkoren än att leva i en låstsas värld. I de stunder då jag tycker att det är svårt att bära livets villkor, brukar jag sjunga psalm 217:

1.

Gud för Dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.

Mörkret är ej mörkt för Dig, och i dunklet ser Du mig.

2.

Läk mitt öga att jag ser, hur Du är i det som sker.

Där jag bäst behöver Dig, är Du allra närmast mig.

3.

Och om jag ej mer förmår, gå i tro den väg Du går.

Led mig vid Din fasta hand, steg för steg mot livets land.

4.

När min tanke tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött.

Och ej mera mäktar strid, inneslut den i Din frid.

5.

All Din nåd är öppen famn, och Ditt namn en ljuvlig hamn.

Vad Du vill är helighet, men Du är barmhärtighet.

Melodikrysset vecka 28 - 2010

I dag är det första dagen på min semester. Jag sitter utanför stugan i ett soligt och varmt Uppland. Det är redan dryga 20 grader varmt. Av någon anledning så fungerar det mobila bredbandet när jag sitter vid trädgårdsbordet, men jag har bilnycklarna i fickan om det är så att jag måste åka i väg för att bibehålla uppkopplingen. I går kväll tog jag och grannen bort sju getingbo på vinden och under vindskivorna. Nu flyger ett gäng förvirrade och hemlösa getingar runt huset.

Jag räknar med att dagens kryss blir enkelt. Det brukar det vara när Eldeman sänder med publik. I dag sändes melodikrysset från "Fridolf Rudin museet" i Munkfors.

Mitt förslag på lösning ser i dag ut så här:

V 1: Det var Siw Malmkvist som sjöng; "Ingenting går upp mot gamla Skåne". Det är väl Landskrona som är hennes hemstad? Min bror bodde där och var kompis med hennes son.

L 2: Den geografiska platsen måste vara Waxholm.

V 6 och V 12: Namnet på Per Gessles grupp, är Roxette och originaltiteln till; "Dunderhonung" är; "Sommartider".

L 1: Povel Ramels melodi heter; "Sorglösa brunn".

V 9 och L 7: Den som skrivet musikalen; "Jesus Christ Superstar", är Andrew Lloyd Webber. Vi fick höra Agnetha Fältskog sjunga; "I don´t know how to love him", fast på svenska.

V 8 och L 5: Vi fick höra en instrumental version av Zarah Leanders; "Vill ni se en stjärna".

V 3: Visst var det Bosse Parnevik som gjorde en parodi av Sven-Bertil Taube. Han växte upp i Munkfors, med föddes i Göteborg.

L 3: Äntligen fick vi höra en av de absolut bästa kvinnliga artisterna som finns. Det var bland annat Bette Midler som sjöng; "Boogie Woggie Bugle Boy of Company B".

L 4: Jag tror att musiken kommer från tv-serien; "Den vita stenen". Rätt svar ska alltså vara sten.

V 10: Försångerska till gruppen; "The Supremes", är Diana Ross. Här sjöng de; "Stop in the name of love".

V 13: De senaste veckorna har Magnus Uggla varit med flera gånger. I dag fick vi höra honom sjunga själv i; "24 timmar".

L 11: Det var Linus Wahlgren som sjöng; "Jag är en astronaut".

Nu ska jag ut och leta fler getingbo...

Svenska kyrkan i framtiden

De senaste veckorna har vi kunnat läsa i olika undersökningar, att det går utför med Svenska kyrkan. Allt färre människor går, enligt undersökningarna, i gudstjänst. Inte ens de anställda verkar tycka att gudstjänsten är viktig. Det har kommit förslag om att stryka syndabekännelsen och om att flytta gudstjänsttiden från söndagar klockan 11.00.

Självklart ska vi ändra tiden för gudstjänsterna, om det är så att det är tiden som gör att människor inte kommer till kyrkan. Men jag tror inte att det skulle påverka gudstjänstdeltagande nämnvärt om vi ändrar på gudstjänsternas innehåll. De som kommer till kyrkan för att fira gudstjänst förväntar sig att att det är just en gudstjänst de ska få fira.

Det stora problemet, tror jag, är att vår tro har blivit allt för individuell. Vi pratar inte längre om solidaritet, lojalitet och plikt. I stället försöker vi anpassa vårt budskap så att det ska passa varje enskild person. "Gud, såsom du uppfattar honom/henne", "Om det gör dig lycklig, så är det rätt" osv. Vågar vi alls tro på den Gud som vi förkunnar, eller försöker vi att ta över Guds uppgifter, så att han/hon inte längre behövs?

Jag tror att framtiden för Svenska kyrkan, ligger i att Kyrkoråden, i samverkan med de anställda genom kyrkoherden, vågar att definiera vilken kyrka vi vill ha. Att enskilda själv definierar vad som är kyrka och församling, fungerar inte. Då får vi det som kallas "galleriaverksamhet". Vi måste våga prioritera mellan olika verksamheter och vi måste våga säga vilken församling vi vill ha. Vad är kyrkans uppgift? Vad vill Gud med kyrkan? Vilka är vi till för? Vad är viktigast? Vad ska vi använda våra resurser till?

Personligen tror jag att Svenska kyrkans framtid ligger inom tre områden:

1. Kyrkliga handlingar - dop, konfirmation, vigslar och begravningar - och all verksamhet som stödjer detta, det vill säga: förskolor, barn och ungdomsverksamhet och konfirmationsverksamhet.

2. Diakonin - de flesta tillhöriga är villiga att stödja vår verksamhet så länge den går till de som behöver den mest, lokalt och internationellt.

3. Musiken - att sjunga i kör är den största fritidsverksamheten i vårt land. Dessutom har musiken en förmåga att bryta igenom där ord inte når fram. Vi har ett ansvar att förvalta den "kyrkomusikaliska skatten", men självklart måste vi även utvecklas och följa med i tiden.

Men framför allt så tror jag att vi ska följa vår biskops valspråk; "Gör ingen skillnad på människor".