tisdag 20 juli 2010

Livet är inte rättvist...

De flesta av oss har en föreställning om och en önskan att livet ska vara rättvist. Vi vill att snälla människor ska få leva längre och ha det bättre än de som inte är så goda. Men sanningen är att livet inte är rättvist. Det finns inget samband mellan en människas godhet och hur många år de får på jorden. Åtminstone inte som jag har sett eller erfarit. Det är möjligt att det finns någon form av högre rättvisa, men i sådana fall är det något som övergår mitt förstånd.

Vi vill också att det ska finnas en mening med det som sker. Inte heller det har jag hittat. Det finns saker som är fullständigt meningslösa i min ögon. Jag kan inte se en mening i lidande och orättvisa. Men återigen kan det finnas en mening som jag inte har förmågan att förstå.

I går blev jag uppringd av en ung kvinna. Hennes väninna hade drunknat vid ett nattligt bad. Väninnan var nykter, vattnet var lugnt och vädret var varmt. Det enda jag kunde säga var just; att livet inte är rättvist och att jag inte kunde se någon mening med det inträffade. Samtidigt kunde jag försäkra henne om att livet går vidare för henne och de andra som sörjer.

På något sätt är det insikten om att livet inte är rättvist, att det händer saker som jag inte finner någon mening med och att vi alla är dödliga, som gör livet så fascinerande Att se livet precis så som det är, gör att jag vill ta vara på varje stund och varje relation som är viktig för mig.

För mig är det en trygghet att veta under vilka omständigheter jag har att leva. Även om jag önskar att de vore annorlunda, så känns det bättre att veta villkoren än att leva i en låstsas värld. I de stunder då jag tycker att det är svårt att bära livets villkor, brukar jag sjunga psalm 217:

1.
Gud för Dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för Dig, och i dunklet ser Du mig.
2.
Läk mitt öga att jag ser, hur Du är i det som sker.
Där jag bäst behöver Dig, är Du allra närmast mig.
3.
Och om jag ej mer förmår, gå i tro den väg Du går.
Led mig vid Din fasta hand, steg för steg mot livets land.
4.
När min tanke tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött.
Och ej mera mäktar strid, inneslut den i Din frid.
5.
All Din nåd är öppen famn, och Ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad Du vill är helighet, men Du är barmhärtighet.

4 kommentarer:

  1. Tänkvärt inlägg. Min man förlorade en kollega i helgen som var ute och gick med sin fru i fint väder men som då han skulle kliva över ett metallrör fick via ett blixtnedslag sin återkallelse till Guds rike. Frun blev lättare skadad. Ibland undrar man hur vår återesa är planlagd och varför händelser som den du refererade till lixom min mans kollega kan hända via ett ödets nyck i en situation som ej ter sig "farlig" i stunden..
    Ha en fin dag,
    Mia

    SvaraRadera
  2. Hej Mia och tack för din kommentar.

    Ja, livets nyckfullhet är en del av charmen, men också en del av frustrationen.

    Samtidigt som vi kan påverka en del av livet så finns det några förutsättningar som vi inte rår på.

    Då jag tjänstgjorde i Afghanistan blev jag något av en "fatalist". Om det är min tur så är det min tur... Det är en ganska behagligt sätt att förhålla sig till livet, men samtidigt lite ansvarslöst.

    Det är väl just spänningen mellan det jag kan påverka och det jag inte kan påverka som gör livet så hemlighetsfullt?

    Jag önskar även dig en fin dag. Carpe Diem.

    Krister

    SvaraRadera
  3. Tack för svaret..Jag blev oxå fatalist i A-stan men kom oxå till insikten att det var lite chansartat.som afghanerna som gick ut framför en bil som kom i 60 knyck men som ansåg att om det var deras tur att dö så var det..
    Riktigt så fatalistiskt är jag inte men jag har upptäckt sedan jag blev svårt sjuk att späningen i livet ligger inte i flykten utan just i -livet självt. Varje dag vaknar vi med insikt om att denna dag kan vara den sista men ädå så lever vi i vår "vardag".Det krävs ett starkt psyke att balansera på linan mellan påverkan och icke påverkan och jag håller med om att det är spänningen i livet som man bör ha med sig men ändå inte sitta fast i med sina tankar. Vi lever här och nu och ställs inför prövningar, vissa mindre och andra större.
    Med önskan om en fin dag,
    Mia

    SvaraRadera
  4. Hej Mia och tack för ditt svar.

    Visst är det en viss tjusning med att inget veta. Att släppa kontrollen och ta sakerna som de kommer, samtidigt som man försöker att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Att försöka varje vardag som om det var den sista.

    Allt gott!

    Krister

    SvaraRadera