De som är emot seden med brudöverlämning hänvisar till Svenska kyrkans traditioner. Jag frågar mig vad som egentligen är en kyrklig tradition. Hur länge måste något ha förekommit innan det blir en tradition? Före 1686 fanns inga kyrkliga vigslar i Sverige.
Under de 13 år jag varit präst i Svenska kyrkan har det förekommit brudöverlämning. Är 13 år för kort tid för att något ska bli till en tradition?
Motståndare till brudöverlämning säger att det är ett omyndigförklarande av kvinnan och ett uttryck för patriakalt förtryck. Jag frågar mig vem det är som har tolkningsföreträde?
När brudpar framfört önskemål till mig som vigselpräst, om att pappa ska leda in bruden, då brukar jag fråga vad de vill uttrycka med det. Jag brukar också förklara hur det kan tolkas av andra. Inte vid något tillfälle har brudparen framfört att det för dem betyder att brudgummen köpt bruden, eller att pappan ger bort sin omyndiga dotter. För dem är det en känsla av något som de oftast har svårt att sätta ord på. Brudarna brukar säga saker som; "Pappa har alltid funnits där för mig. Jag vill dela denna dag med honom på ett alldeles särskilt sätt", eller liknande.
Som präst så är det min uppgift att samtala med brudparet och hjälpa dem att förstå och tolka det som de ska vara med om i vigselgudstjänsten. Det kan aldrig vara min uppgift att påtvinga dem min tolkning av det som sker. Som utförare av en gudstjänst kan jag inte ha tolkningsföreträde, före mottagaren av samma gudstjänst.
I samtal kommer brudparet och jag fram till en tolkning som vi alla kan stå för. Hittills har vi alltid kommit fram till följande. Pappa får föra sin dotter fram till första bänkraden. Där möter brudgummen sin brud och tillsammans går de sista biten fram till altaret. Den sista biten symboliserar den tid som brudparet redan tillbringat tillsammans. Första bänkraden är en symbol för den tidpunkt då de träffades.
Jag tror att alla traditioner, även de kyrkliga, ständigt måste utvecklas och låta sig påverkas av sin samtid, för att fullt ut fungera. Det viktigaste måste väl ändå vara innehållet i traditionen och inte i vilket paket den är inslagen. Eller?
Nej Krister, här måste jag för ovanlighetens skull anmäla avvikande uppfattning. Jag är negativ till brudöverlämning (främst) av två skäl. 1) Det är en symbol för att en man överlämnar sin ägodel till en annan man - och jag är tveksam till om man "har rätt" att tolka in egna betydelser i redan befintliga symboler 2)Det skapar en olycklig fokusering på bruden som ska göra sin stora entré medan alla ropar OOOOHHH och den trånande brudgummen torkar en tår där han står vid altaret och väntar - det har ju också börjat förekomma brudar som, om nekade överlämning, vill gå in i kyrkan själva, utan vare sig pappa eller blivande make.
SvaraRaderaSedan är jag den förste att erkänna att det finns saker som är värre än brudöverlämning - brudpar som vill skippa gudpratet eller psalmerna gör mig lite knottrig. Jag har själv tillåtit brudöverlämning två gånger - men inte utan att först ha försökt övertala paret att avstå.
Hej Kjell och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag är inte för brudöverlämning. Däremot är jag mot att vi som kyrka "skriver någon på näsan".
Självklart har jag alltid ett samtal med brudparet innan. Jag har aldrig vägrat brudöverlämning, men däremot har många brudpar ändrat uppfattning efter vårt samtal.
Vad jag menar är att vi som kyrka ska hjälpa människor till tolkningar i stället för att ge dem vår tolkning.
Kyrkliga traditioner har alltid ändrats och omtolkats.
För mig är det viktigare att brudparen upplever att vigseln är kristen och religiös än att de ska vara besvikna på vår liturgi.
Att starkt fördömma seden med brudöverlämning, är att förringa vigselgudstjänster i den anglikanska delen av kristenheten. Jag tror faktiskt att seden med brudöverlämning började i Svenska kyrkan redan på 1920-talet.
Anledningen till att våra brudpar går tillsammans in i kyrkan är ju för att man från början genomförde det civilrättsliga på kyrktrappan. Där överlämnades bruden till sin make och bröllopsgåvor och hemgift utväxlades.
Som sagt var så är jag inte för brudöverlämning, men jag är för att människor själv ska få tolka liturgin i våra gudstjänster. Vår uppgift är att hjälpa människor att finna sin egen tolkning.
Det är uppfriskande att vi inte alla har samma åsikter och inställning.
Ha en bra dag.
Krister
Det är nog OK att efter stipulerat samtal köra med brudöverlämning om paret står på sig. Men tyvärr är det här ett symptom av hur det anglomamerikanska tänket främst på juridikens område fräter upp det kontinentaleuropeiska inifrån. Alltför många tror att en svensk rättegång går till som i en TV-serie, med korsförhör o s v. Och man kryper i tolkning av lag- och patenttexter alltmera ängsligt tillbaka till en ren bokstavstolkning enligt amerikanskt förebild i stället för att se vad textens helhet avser.
SvaraRaderaHej Torsten och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag delar din uppfattning att vi ska möta nya traditioner med kritiska ögon. Vi ska inte "köpa" allt från USA okritiskt.
Men jag menar att vi ska våga låta andra traditioner låta oss titta på våra egna traditioner och se på det vi har med andra ögon.
När jag var liten var man tvungen att vara konfirmerad för att ta emot nattvarden. 1976 ändrades det till att man skulle vara döpt. För mindre än 50 år sedan tyckte man att det räckte med att ta emot nattvarden vid påsk och sedan utvecklades det till att man tog emot nattvarden en gång i månaden. Många är de som tycker att man inte ska ta nattvarden för ofta men ändå firar vi nattvarden mycket oftare i dag.
Vi kan inte låsa oss i traditioner utan det är syftet som måste stå i centrum. Om dagens brudpar ser brudöverlämning som en viktig del i deras vigsel och de tolkar det som något annat än vi gör, då måste vi vara beredda på att ompröva vår tolkning. Brudöverlämning i dag står väldigt mycket för att visa på en bra pappa - dotter relation och inte något annat.
Gamla traditioner får helt enkelt ett nytt innehåll.
Med vänliga hälsningar
Krister